Bilder jag jobbar med

Svartvitt och färg

2012-01-28T23:06:00.003+01:00

Idag hittade jag den här artikeln(TRYCK). Den verkar handla om en svensk fotografen som heter Sanna Dullaway. Hon har valt ut berömda svartvita foton och gjort egna färgversioner av dem. Färgkopior.

Jag läste inte artikeln. Jag tittade bara på bilderna. Det är så spännande. Jag kunde inte sluta att skrolla upp och ner för att jämföra svartvitt och färg.

Jag reagerade nog starkast på bilden av svampmolnet och bilden av Theodor Rosevelt.

Bilderna med färg berättar något helt annat än de svartvita. Jag kan leva mig in i färgbilderna på ett helt annat sätt. Det blir här och nu i stället för historia. Det blir vilken gubbe som helst av presidenten. Det illblåa havet blir mycket mera skadat än det grå på den svartvita bilden.

Jag tror å andra sidan att det svartvita ger lite mer plats för betraktaren att fylla.

Slip sliding, 2009

När jag gjorde "Sömnbilderna" använde jag mig omedvetet av den tekniken. Den slutna, svartvita figuren möter en skarp tydlig värld. Den svartvita delen är lite långt borta och diffus.

Kanske är det en efterhandskonstruktion? Jag vet inte.

Men det kommer att påverka mig i valet mellan svartvitt och färg i framtiden.

Var + moppe

2012-01-26T21:18:00.001+01:00

Målningen på bilden heter "Var". Jag kallade den först "Vår", men när jag skulle lägga upp den på hemsidan fanns inga prickar och ringar för å ,ä ,ö där. Jag tyckte att "Var" var ett lika passande namn. Lite tvetydigt.
Jag har inte sett målningen på länge. Jag tror att jag gjorde den våren 2009. Sedan dess har den stått i lagret.
Den har en speciell plats i mitt hjärta eftersom jag såg gubben sitta precis så där den dagen jag gjorde målningen från minnet av honom. Jag minns att han satt där och stirrade på mig, som att han ville att jag skulle avbilda honom.
Han fastnade stenhårt.

"Var" hamnade på väggen för att fylla en vägg som blivit tom när gytterbilderna är i Arvika.
Det är roligt att se den igen.
När jag kom in i salen idag fick jag se att det hade hamnat en snygg moped framför. De passar lustigt bra ihop.
Kanske hör de ihop från och med nu? Kanske är det en installation som växer fram? Vi får se.

Ulf Trotzig

2012-01-22T23:16:00.003+01:00

I sista minuten for jag och en vän till Kristinehamns konstmuseum för att titta på Ulf Trotzigs målningar. Det var bra gjort av oss. Det var en mycket fin utställning.
Som vanligt fick jag med mig en massa frågor hem. Den här gången är frågorna direkt riktade till Ulf Trotzig. Jag hoppas på svar.

1. Du använder dig av lutande horisont i många bilder. Det fungerar mycket bra! Var det svårt att komma fram till att börja göra det?

2. Finns det några speciella skäl till att horisonten lutar? Några andra skäl än att dynamiken i bilderna blir bra?

3. Alla de här fåglarna. Du är så bra på att skildra fåglar. Varför väljer du just fåglar?

4. Varför är du så mycket sämre på att måla t.ex människor? Varför blir de så trevande skildrade?

5. Du målar akryl. Har du fått försvara dig mot samlare som bara tror att olja är konst?

6. Hur når du att måla hela de fantastiskt stora dukarna? Har du byggställning? Lägger du dem ner? Eller?

7. Dina "gravyrer är helt fantastiska! Det stod att det var torrnål och kopparstick. Hur får du linjerna så levande? Hur får du dem så olika? Hur får du så många nyanser av tryckfärgen i samma bild?

Den här kan vi byta mot din röda, Ulf

8. Kan jag få byta en av mina målningar mot en av dina gravyrer? I så fall vill jag ha den röda med hjorten i högra hörnet.

9. Var det nödvändigt att klämma in hjorten i hörnet av det vackra landskapet i den vackra röda gravyren?

M.v.h

Lotta Appelquist, mycket imponerad målare

Ett helt annat(?) jobb

2012-01-21T10:18:00.000+01:00

I söndags körde jag igång ett helt annat jobb. Det var lite bråttom att börja eftersom det var lite bråttom att bli klar. Jag målar golvet i Västanå teaters turnéföreställning, Nils Holgersson. Golvet består av en yta på 9x9 meter dansmatta.
Regissörens önskan var att golvet ska se ut som jord, sand eller mark. Vi kom tillsammans fram till en färgskala som skulle fungera ihop med resten av föreställningen.
För att få ett djup i färgen lägger jag lager med olika färger på varandra. Jag lägger på färgerna med olika verktyg för att få en ojämn, levande yta. De flesta färger är täckande, några är lätt transparenta. I de sista lagren kommer det var svart i den ena och vitt i den andra.

När jag skulle hitta målarverktyg var det naturligt att välja olika borstar(skurborste, piasava, osv) och penslar. För att få fram snygga färgfläckar fanns det bara en väg att gå. Jag gick och hämtade min bubbelplast. Om man tittar noga ser man massor av ansikten med ögon, näsa och mun på golvet, men den här gången har jag inte markerat dem alls(se Gytter).

Efter vernissagen

2012-01-19T20:55:00.000+01:00

Vernissagen i lördags var rolig. Det kom många besökare. Trevliga besökare. Jag fick fina blommor. Jag passade på att fira ordentligt efteråt. Jag tycker att man ska ha fest efter vernissager. För att det är roligt. För att det är skönt att tydligt markera att arbetet är färdigt - som en premiärfest. För att hinna prata klart med lite fler människor.

Helena Backmark och jag och några av hennes bilder.

Det skrevs fina artiklar om vår utställning i både Värmlands Folkblad och Arvika Nyheter/NWT. Tyvärr hittar jag dem inte på nätet. Jag återkommer kanske med dem.

En trevlig duo, Svanungar, spelade några låtar. Här är en filmsnutt av hur det såg ut och lät med några av mina bilder i bakgrunden.

Nu håller jag på med något helt annat som också är roligt. Det kommer nog i nästa inlägg.

Logistik och logik

2012-01-11T22:24:00.002+01:00

Imorgon ska jag hänga mina bilder inför utställningen i Arvika.
Idag har jag kunnat arbeta lugnt och målmedvetet. Jag har betat av alla moment jag hade tänkt göra. Det känns bra. Jag tycker inte om stress och slarv.
Jag hann till och med med momentet att fota alla bilder i bra ljus.
En positiv bieffekt av det var att jag fick en lista med storlek, namn och bild, som jag kan använda imorgon.
Den underlättar för mig när jag ska göra listan över vad bilderna heter och vad de kostar. Priset blir strikt ytrelaterat.

Lycka är att ha ordning, tänker jag och känner mig ganska lycklig.

Första gallringen

2012-01-10T21:07:00.000+01:00

På torsdag hänger vi utställningen på Arvika Konsthall. På lördag är det vernissage.
Jag tittar och tittar på mina bilder. I eftermiddags var de nitton stycken. Nu är de bara arton. Jag har arton bilder som jag står för och är nöjd med. Det är bra.

Min favorit, tror jag.

De här bilderna är som dagboksanteckningar från perioden 1 juli 2011-10 januari 2012 för mig.
Ur allt kladd på alla dukar har jag hittat en massa figurer, de flesta människolika, men också några djur. De flesta verkar vara kvinnor, starka kvinnor, systrar. En del är nog barn. Några få är män.
Arbetet med Gytterbilderna har varit ett stort bläckplumpstest där det har dykt upp, för mig, helt okända figurer.
De är figurer som jag aldrig skulle kunna hitta på. Figurer som jag inte känner så väl. Figurer som jag ändå gillar. Jag vet det säkert, för de som jag inte gillade har jag målat över och rensat bort.

Är det hans ögon?

2012-01-06T12:47:00.000+01:00

Nu borde jag väl vara klar med min bildproduktion inför vernissagen på Konsthallen i Arvika nästa lördag. Återstående tid borde väl gå till att signera, fixa upphängningar och finputsa. Så borde det väl vara?
Det är bara ett problem. Jag kan inte sluta måla. Det är så roligt. Jag mår så bra när jag målar. Jag är så lycklig. Jag tycker så mycket om att ha något måleriskt problem som snurrar i hjärnan. Jag VILL INTE sluta. Dagens fråga är alltså: Vad ska jag göra med hans ögon?

Och det enda som är helt säkert är att det blir en bra utställning och att det säkert inte är hans ögon som är lösningen på problemet.

Scenografi

2012-01-05T14:41:00.000+01:00

I går hörde jag, med anledning av de nya priskategorierna på Guldbaggegalan, någon säga att scenografi är en bisak. Scenografi behövs egentligen inte. Ingemar Bergman lär också ha hävdat det.

För länge sedan gjorde jag scenografi till teater.
Det var så roligt.
För mig är scenografi den bildkonstform där man verkligen kan göra ett samarbete. Det är så många yrkesgrupper med så olika verktyg som jobbar mot målet att berätta en historia tillsammans. Någon berättar med sitt skådespeleri, någon med kostymerna som rollerna har på sig, någon berättar med scenrummets former och färger, någon berättar med ljudbilden. Som arbetsledare finns en regissör som har en vision om vad som ska berättas. Det är summan av allas arbete som ger publiken upplevelsen de får. Ju bättre varje del är desto bättre. Det kan vara fantastiskt.

Förra veckan såg jag "Resan till Melonia" på Helsingborgs stadteater* (se båda filmklippen!). Vilken lycka! Sören Brunes, vår främsta scenograf, har gjort scenografin. Estetiken bygger på den tecknade filmversionen, men fritt tolkad.
Sören Brunes använder några tillsynes enkla element för att skapa de olika rummen på scenen.
Allt bygger på sex podier i omålad plywood i olika geometriska former. Några har dolda hjul och kan rulla. Några sitter fast i golvet och kan resas till väggar.
Vi ser först en liten båt på ett stort hav med stora vågor. Två podier med gångjärn blir båten på ett platt svart golv.
Sedan är vi på ön Melonia. Sex podier och en mängd organiska luftfyllda tygformer blir en trygg, ombonad djungel.
Sista delen av föreställingen är i en gruva. De sex podierna blir en taggig, industriell miljö med en fantastisk jätteborr som kommer ner från taket.
Jag tror verkligen på att vi är på olika platser, med olika helt olika temperatur, dofter och känsla. Podierna är i sig väl genomtänkta för att uttrycka alla dessa olika saker, men de hade varit döda om inte skådespelarna hade spelat med dem. Allra bäst gör de det på den lilla båten på havet och i gruvan med borren.

*)Föreställningen bygger på Per Åhlins film med samma namn. Jag har inte sett den. Berättelsen i filmen bygger i sin tur på Shakespears "Stormen".

Louisiana i mitt hjärta

2011-12-30T19:46:00.000+01:00

Glömde kolla vem som har gjort dem.

Louisiana är en av de bästa platser jag vet. Byggnaderna. Parken och naturen. Möjligheten att gå in och ut. Lugnet. Alla fantastiska utställningar jag har sett. Alla konstnärskap jag har fått möta.
Den här gången tittar jag först hastigt på en utställning med Klee och Kobragruppen. Utställningen är rörig och bilderna rätt intetsägande.
Utställningen med Ai Weiweis konst är däremot hisnande. Jag kände inte till hans konst, bara hur ha har behandlats i Kina, innan.
Nu får jag se och till och med gå in i ett av hans verk.
Det är underligt och härligt att stå bland de enorma träden. Träden är konstruerade av bitar av döda träd. Skarvarna och sammanfogningarna av träbitarna syns tydligt. Jag tror att jag kan kalla dem "metaträd".

"Trees" av Ai Weiwei

Damen på bilden var indignerad över
skylten "Klättra inte i träden".

"Forever" består av 42 delvis sönderplockade och hopsvetsade cyklar. Alla är en del av konstruktionen. Skulle man ta loss en skulle förmodligen alla falla. Fritt fram för liknelser.

"Forever", Ai Weiwei

Se gärna samtalet med Ai Weiwei som ligger på Louisianas hemsida.

Fountain of light, Ai Weiwei

I parken står hans glittriga version av Tatlins torn.
Jag gillar Ai Weiweis referenser till andra konstnärer och hans tydliga politiska ställningstaganden, men mest gillar jag att Louisiana ger mig tid att tänka klart.

Något fint av Henry Moore

Jag köper en kopp kaffe och tar med mig ut i solen. Utan jacka. Det är vindstilla.

Dubbelt

2011-12-21T10:47:00.001+01:00

Det är svårt att vara värmlänning.
Först blir jag så himla lycklig över tanken att den gamla dansrestaurangen Sandgrund i Karlstad ska bli Lerinmuseum (tryck). Vilket läge! Sandgrund ligger så vackert precis vid Klarälven. På andra sidan gatan ligger Värmlands museum. Det tar 7 minuter att gå till järnvägsstationen. Lerin kommer att dra massor med folk, både till Karlstad och till museerna. Så bra!
Jag tänker att jag kommer att gå dit ofta, nu när det har blivit så lätt att ta sig dit. Det ska bli roligt.
Sedan tänker jag att jag faktiskt inte har varit på det nuvarande Lerinmuseet på Laxholmen i Munkfors, trots att det bara är tre mil dit och jag har bil. Jag skäms.
Jag tänker på hur fint det var att Laxholmen, som är ett gammalt, vackert industriområde, fick besök från hela Sverige, kanske hela världen. Nu kommer de där besökarna att stanna i Karlstad.
Jag förstår Lerin. Läget är så bra.
Jag undrar vad som är smartast: att dra besökare till olika fläckar med ambitiösa kulturhus i den värmländska skogen eller att samla ihop dem i Karlstad. Kanske är ett landskap med 273265 invånare beroende av en mycket stark centalort?
Det ska bli roligt att gå på Lerinmuseet i Karlstad!

Hittade ytterligare en artikel om planerna i NWT(tryck). Läs särskilt kommentarerna där man ser en helt annan infallsvinkel än jag har.

Pernilla Hansson

2011-12-19T21:14:00.000+01:00

Idag lämnade jag Pernilla Hansson till hennes köpare. Hon ska bli julklapp till någon ännu så länge ovetande.

Även om hon var en av mina favoriter från "Sömnserien" känns det skönt. Jag tror att hon kommer att ha det mycket bra i sitt nya hem.

Egentligen är det inte så allvarligt för mig att göra mig av med mina bilder. Det är skönt. Det ger plats för nya. Jag blir glad att någon tycker så mycket om dem.

Snart är "Sömnserien" utspridd över hela Sverige. Det är BARA bra.

Näst sista duken

2011-12-16T14:58:00.001+01:00

Idag plockade jag fram min näst sista duk och gjorde så här. Sedan gjorde jag något liknande på min sista duk.

Jag tror inte att de blir fler nu.
Jag har så många som håller att det känns lugnt inför utställningen i januari.
Jag har fortfarande mitt andra, än så länge, okända spår att jobba med (se föregående inlägg). Det är svårt att välja att tänka på det när jag har så roligt med "Gytterbilderna". Nu måste jag göra det.
I dag är nog den sista gytterdagen på ett tag.

På min sista duk dök Timbuktu upp i helfigur. Det måste vara tecknet på att det är dax att gå vidare. Jag ska inte visa hur han ser ut.

Hänga ihop

2011-12-12T14:23:00.002+01:00

Jag ska ställa ut på Arvika Konsthall den 14 januari till 5 februari. Jag ska ställa ut tillsammans med en tjej som heter Helena Backmark. Vi har aldrig träffats. Jag har aldrig sett hennes bilder "live" och hon har aldrig sett mina "live". Vi har faktiskt inte heller valt att ställa ut tillsammans. Konsthallen har satt ihop oss. det är oklart på vilka grunder. När jag tittar på hennes bilder på nätet känner jag ett starkt släktskap. Det ska bli spännande att hänga utställning ihop. Det ska bli spännande att låta mina bilder möta hennes.

Jag jobbar på med mina "Gytterbilder". De ska få vara stommen i det jag ska ställa ut. De här bilderna behöver stor plats. Jag vet inte hur många som kan vara med, men jag har tillräckligt många som funkar.

Jag känner mer och mer att jag behöver ha ett annat ben att ställa utställningen på också. Det ska vara något som på något vis hänger ihop med Gytterbilderna. Det benet finns inte än. Jag tänker att det ska vara bilder. Bilderna ska vara svartvita. De ska vara teckningar. De ska vara vältecknade och under full kontroll kompositionsmässigt. De ska inte innehålla människor eller andra figurer. Så det lutar år landskap.

Det kan låta som att jag är ute i sista minuten, men jag känner mig trygg med det. Jag vet att min hjärna ständigt arbetar med frågan om vad det ska bli. Det är spännade. Och jag har redan gjort misslyckade försök. Det känns bra.

Utan guldkorn?

2011-12-08T12:02:00.001+01:00

Bilder kan vara helt OK. Fina. Bra gjorda.

En del bilder har något guldkorn i sig. Jag kallar det guldkorn. Med guldkorn menar något som är magiskt, något som tar tag på riktigt.

Ofta är guldkornet en detalj som jag inte förstår hur konstnären har gjort. Det kan vara någon liten fläck med färg. Det kan vara rent tekniskt obegripligt. Jag tror att det delvis är slumpen som skapar guldkornen. För att ta hand om dem måste konstnären vara både skicklig uppmärksam och lyhörd.

Ibland tänker jag att det bara är de bilder som har guldkorn som man ska spara.

Jag tänker på alla mediokra Monet-bilder som fanns på Moderna. Jag tänker att han borde ha bränt dem istället för att sälja dem billigt eller hur han nu gjorde sig av med dem. Han hade varit en större konstnär utan de "helt OK bilderna".

Jag tror inte att Monet eller någon annan skulle kunna göra de där bilderna med guldkorn utan att göra en massa "helt OK bilder"och även riktiga misslyckanden, men lite hårdare gallring skulle både Monet och många andra må bra av.

Vitt in

2011-12-02T16:58:00.001+01:00

Det vita i Gytterbilderna har blivit viktigare och viktigare. Idag återvände jag till en av de första bilderna och la in lite vitt i den också.

Jag tror det var bra.
Släktskapet mellan de sista bilderna och den blev starkare. Det var skönt att få in lite luft på några ställen. Jag kan nog lägga till något ben eller någon arm någonstans innan den är klar.

Vingar av passionsblomma

2011-11-30T13:33:00.001+01:00

Det finns inga blad kvar ute. Jag har använt en kvist med barr från en av våra prydnadsbuskar för att grunda några bilder. Jag har börjat nagga på mina krukväxters blad. Jag har till och med tagit omslagsplast för att får till en bra grund.

Här har jag gått ännu längre. Jag har tagit blad från Ewas passionsblomma, som jag vinterförvarar.

Det gav figurerna vingar.

Vad nästa steg är vet jag inte.

Twitter

2011-11-24T17:50:00.001+01:00

Jag har slutligen och sist av alla insett att Twitter kan vara kul.
Så nu har jag börjat twittra. Jag twittrar bara bilder. Än så länge har jag lagt upp ganska färdiga bilder, men jag tror att jag ska börja visa arbetsprocesser. Det är så himla enkelt att göra det.

Det skulle vara roligt att höra synpunkter på för- och nackdelar med att publicera bilder på Twitter.
Jag heter Pappelq (tryck!).

Bildens namn

2011-11-21T22:13:00.001+01:00

Jag kom nyss på hur jag ska namnge mina bilder i "Gytterserien". Namnet på bilden är det jag har använt när jag lade grunden.

Så. Här är "Fikus 1". Min största hittills.

Målet

2011-11-14T11:01:00.001+01:00

Varje ny bild är ett äventyr. Det är så spännande att få se var jag hamnar.

Jag hör många säga att de blir besvikna när deras bilder inte blir som de tänkt sig.
För mig är det tvärt om. Jag gör. Utan plan och mål. Så, när bilden är klar har jag kommit någonstans som jag inte visste fanns, dit jag inte hade planerat att komma.

Det är nog därför jag fortsätter göra bilder.

Hund & Rymd - utställning Hemma Hos Appelquist

2011-11-12T18:50:00.001+01:00

Vi har ju ett mycket stort rum i vårt hus. Då och då visar vi konst där. Igår till exempel.
Det var en endagsutställning med fyra tillresta konstnärer, Hans Westlund, som målar, Micke Sjömilla som gör bilder i spännande blandteknik, Kathrine Walsh och Mats Yderstig, som fotograferar. Utställningen hette "Hund & Rymd".

Frenetisk hängning av "Hund & Rymd"

Det fanns många fina bilder att titta på. Utställningen blev så fin!

Hans idé att köra en enda dag visade sig vara mycket bra. Vi hade öppet kl 11-11(23). Det var från början lite vitsigt, den 11.11.11 kl 11-11, men det visade sig vara en bra idé.
Alla konstnärerna fanns på plats hela utställningsperioden, så det var lätt att få diskutera bilderna. Besökarna kom i jämn ström hela tiden under de tolv timmarna. Det fanns en viss oro för att Idol skulle hindra våra besökare från att komma, men att ta med barnen på konstutställning kl 21 en fredagskväll verkade passa många(!). Totalt besökte cirka 140 människor och en hund utställningen.

Hunden Alice ser på konst.

Hundfotografen Kathrine
Walsh på huk i förgrunden.

De flesta verkade hitta någon typ av bilder som passade dem och de flesta verkade trivas ihop med någon av konstnärerna.

11.11.11 kl 11-11 var mycket bra.

VF skrev en fin artikel.

Konst är bilder man inte behöver

2011-11-08T12:28:00.004+01:00

Jag tittade på några utställningar i Stockholm förra veckan. Det var "Turner, Monet, Twombly" på Moderna Museet, Helvete på Liljevalchs och Andrea Zittel, Kirkeby, TalR m.fl på Magasin 3. Det var både bu och bä (jag skrev en lång sågning av det mesta, men väljer att inte publicera den). Bäst var Ultvedt, Goya och Miesenberger på Liljevalchs...och personalen på Magasin 3. Gå gärna och titta på alltihopa!

Jämfört med min dagliga konsumtion av konst blev det här en chock för mig. Jag har tänkt mycket på bilderna, som både var två- och tredimensionella.
Jag gillar bilder som säger något. Det behöver inte vara ett entydigt budskap, men de ska få mig att känna något. Ultvedt får mig att skratta direkt. Hans installationer gör mig så lycklig. Vad han vill säga vet jag inte. Goyas små bilder "Krigets fasor" är så äckliga. Ändå väcks min nyfikenhet; vad kan han mer hitta på för hemskt tokeri? Miesenbergers bilder är så snygga och ger en sådan oro.
Det är bra bilder.
Turner, Monet och Twombly får mig faktiskt att gäspa av samma skäl. Jag ser berg vid hav, Parlamentshus, abstrakta mytologiska landskap. Alla tre är skickliga målare, men de har målat trevliga bakgrunder att ha något framför.

Min slutsats blir att jag själv måste tillåta mig att vilja berätta något med mina bilder.

På visningen av "Turner, Monet, Twombly"-utställningen tappar jag fokus en stund när jag funderar över de ointressanta motiven. Det kommer in en rad ord i mitt huvud: KONST ÄR BILDER MAN INTE BEHÖVER. Så är det. Ingen svälter ihjäl för att den inte kan se Monets näckrosor. Ingen kan laga en trasig bil med ett tryck av Goya. Man går inte vilse för att man inte har en Twombly i fickan.
Ändå k a n det vara omöjligt att vara utan en bra bild när man väl har hittat den. Det gäller bara att utsätta sig, känna efter och välja. Det är spännande, nästan magiskt.

Mellanspel

2011-10-29T20:07:00.001+02:00

Nu har det varit så där fint med guldgula löv i några veckor. Varje gång jag tittar på de ganska kala träden med guldprickar högt upp i topparna blir jag så lycklig. Det är liksom som sagobilder. Solen står så lågt att ljuset kommer nästan vågrätt mot träden.

Jag tittar och tittar och försöker komma ihåg det jag ser. Det är omöjligt att avbilda precis så. Det är nästan omöjligt att ens tro på det jag ser. Men gula bilder med guldprickar blir det alltid några. I år kom det tre små samtidigt. De är inte färdiga ännu - mera prickar ska till.

Det är en skön motvikt till alla konstiga gubbar som dyker upp på mina dukar nu. Jag tror att det är ett mellanspel. Guldlöven har nästan försvunnit och minnet av dem bleknar.

Oktober i Värmland k a n nog ändå vara det vackraste som finns.

För mycket gytter?

2011-10-27T20:22:00.001+02:00

Så här gick det med den där duken som jag nyss hade grundat och just hade börjat jobba med i förra inlägget.

Jag funderar på var jag är på väg med mina gytterbilder. Jag tror inte att jag kan gå längre åt seriefigurshållet. Jag har nått gränsen här. Nu måste jag nog treva mig tillbaka lite till friare, mindre fullständiga figurer.
Och samtidigt; de är ju rätt charmiga, de här figurerna. Kanske borde de få leva vidare i serieform i stället? Duken kan återanvändas.

Mera gytter

2011-10-16T14:43:00.001+02:00

Jag gjorde inte som jag tänkte med den fina filuren med vingar. Han fick inte vara ensam på duken, men jag tror att omgivningen ger honom plats, som det blev.
Jag har bråkat mycket med de vita mellanrumsformerna. De lever sitt eget liv i så hög grad att jag blev tvungen att ha sönder en av dem med en halv döskalle och en hand.

Jag vet inte om jag är klar ännu. Jag har funderat på att byta bakgrundsfärg till något blått eller grönt, men vill inte att kontrasten mellan figurer och bakgrund ska bli för liten.

Jag har börjat på ett nytt gytter också. För första gången hittade jag ett djur. En katt. Kanske två.

Mina vikskärmar på CCC i Karlstad

2011-10-11T15:48:00.000+02:00

Nu och ungefär en månad framåt visar jag fyra av mina vikskärmar på CCC i Karlstad. Det är lite som en utställningsutställning.
Här är några bilder:

Märta Dohna

Kavaljererna och järnet från Ekeby

Om träd

En bäver i naturlig storlek, m.m.

Bäverns tänder

Titta gärna in på CCC om ni har vägarna förbi, dels för att detaljstudera mina viksskärmar, dels för att det är ett himla fint hus nuförtiden.

Regler - haha

2011-09-20T21:59:00.000+02:00

Jag brukar ju berätta om hur viktigt det är för mig med regler och gränser. Det är skönt att veta vad som gäller innan jag börjar jobba.
Reglerna för mina ''Gytterbilder" är att jag ska göra en grund som är ojämn, hitta ansikten och sedan kroppar till ansiktena. Figurerna som uppstår måste gå precis kant i kant. Det ger en del ganska oformliga lemmar och huvuden. Det är roligt, spännande och befriande. Det ger ingen smart komposition. Ibland blir det inte ens upp och ner på bilderna. När bildytan är helt full av figurer börjar jag "färglägga" figurerna.

Nu har jag gjort det ganska många gånger. Arbetsprocessen är lugn och trevlig.

Idag kollade jag på bilden som finns i inläggen från 2 och 6 augusti. Jag kunde konstatera att:
a) den var bättre innan jag dämpade färgerna, kanske mest för att det var fint att grunden lyste igenom de tunna färglagren.
b) bilden skulle bli mycket intressantare om jag målade över de figurer som jag är minst förtjust i. Måla över med vitt. Då skulle det bli en rad figurer som dansade över duken.

När jag sedan tittade på min nya bild blev jag lycklig av att tänka mig att jag kanske skulle få frilägga mina favoriter. Det är i och för sig mot mina regler, men...

Den här filuren skulle nog må bra av att få vara själv.

Mera gytter

2011-09-19T19:07:00.000+02:00

Ibland producerar jag fler bilder än jag berättar om här. Där för vill jag sammanfatta vad som har hänt på sistone.
Först gjorde jag en liten bild:

Sedan ville jag ha mer duk att måla på, men hade ingen hemma. Jag tittade runt på mina gamla bilder och valde ut en stor, härlig duk.

Det fanns förvisso en målning på duken, men jag har tittat på målningen flera år utan att komma på hur jag ska gå vidare med den. Det var riktigt skönt att måla över den. Sedan gjorde jag en bra grund med hjälp av några bergeniablad.

Nu har jag börjat markera ansikten, armar och kroppar. Fortsättning följer.

Gytterprojekt

2011-08-30T21:23:00.000+02:00

Jag trivs så bra med arbetsgången i mina "Gytterbilder".

Jag har berättat hur jag jobbar tidigare (25, 29 juli och 2, 6 augusti i år).

Kanske är det lite som "automatiskt måleri"? Jag bestämmer inte alls vad det ska bli för figurer. Det rör sig som de vill. Färgmässigt är jag nog inte "där" än.

Detalj.

Försök nr 2

2011-08-19T22:59:00.000+02:00

Jag gjorde en ny skärm och nya skisser av skog, som var lite mer neutrala. Det skulle bli "bakgrundsskog". Så körde jag igång. Det var lika roligt att jobba stort idag också.

Jag tyckte genast om bilden. Jag fortsatte med lite färg, trots att den skulle vara neutral. Det var roligt. Jag tror att jag ska lägga på ännu mer.

Nu blir frågan: Vilken skog ska jag måla över med andra bilder? Jag tycker mer om den här idag.

Vi får se på måndag.

Stora ytor

2011-08-16T18:05:00.000+02:00

Jag skulle göra en liten skärmutställning om hur ett träd växer.
Jag gjorde massor av detaljerade, informativa skisser på papper. Jag gjorde en layout. Jag gjorde en skiss till en snygg bakgrund direkt på skärmen, som är 120x190 cm.

Det är s å härligt att skissa så stort! Jag kunde liksom inte låta bli att börja måla alla ytor som uppstod. Nu har jag en väldigt trevlig och dekorativ höst-skärmvägg att hyra ut.

Lite skum färgåtergivning och kanske inte helt klar.

Det går rätt snabbt att fixa en ny skärm också...med en mer neutral bakgrund, som jag kan göra detaljerade bilder på.

Nolde och målarförbud

2011-08-10T17:39:00.001+02:00

Här är sista delen av mina intryck från Nolde-utställningen i Skärhamn.

Mitt eget akvarelltest. Jag lyckades mätta papperet med färg på en del av den röda ytan.

Under andra världskriget fick Nolde "målarförbud" av nazisterna. Hans konst ansågs degenererad. Han fick inte göra någon form av bilder. Det var alltså ett slags yttrandeförbud.
Då gjorde han "de omålade bilderna"(tryck!) - över 1000 bilder på fyra år - i hemlighet. Bilderna(tryck!) är små och lätta att gömma. De skulle vara stora som en handflata. Han använde vattenfärg på papper för att inte avslöjas av färglukt. Motiven kom bara inifrån hans huvud och är väldigt många och väldigt olika.

Eget akvarellförsök, fritt efter vårt Kanadensiska gullris. Nolde använde, till skillnad från mig papper utan gräng.

Det är fascinerande att se att han hade en så stark drivkraft att uttrycka sig. Tanken på att förbjuda någon att uttrycka sig är så hissnande skrämmande. Jag har också svårt att tänka mig att någon skulle kunna fördömma en s t i l - det handlar ju inte om att han hade något budskap i sina bilder.
Vi har det bra som både får måla vad vi vill och säga vad vi vill med det.

Om blickar och Nolde

2011-08-09T11:39:00.000+02:00

Noldes bilder på Akvarellmuseet i Skärhamn tar stor plats i mitt huvud fortfarande. Det var intressant måleritekniskt på flera sätt. Ett intressant drag i många av bilderna är ögonen.

Jag har funderat mycket över figurers blickar i bilder. Förra våren förde jag och två andra bloggare en diskussion på ämnet. Det började med att jag skrev ett inlägg om Giacomettis tanke om blicken. Tryck på länken eller gå tillbaka till mars 2010 och läs vidare i senare inlägg. Min lösning på frågan om vad jag ska göra av ögonen var då att låta figurerna blunda, sova eller titta ner. Med en riktad blick blir bilden ofta f ö r entydig.

Ett test av Noldes teknik som jag gjorde i Photoshop.

Nolde visade sig ha en annan lösning (tryck!). Han målade blått i ögonen, men utan pupill(tryck!). Han gjorde ansiktena i ganska varma färger. Blåa färger upplevs som långt borta om man tänker färgperspektiviskt. Det funkar verkligen bra. Ögonen är inte tomma. De är långt borta, långt inne i figurerna.
Jag länkar till Noldes bilder, eftersom jag ju inte har rätt att visa dem här.

Emil Nolde i Skärhamn

2011-08-08T11:41:00.000+02:00

Jag besökte Akvarellmuseet i Skärhamn igår.

Utsikt från klippan bredvid Akvarellmuséet.

O, vilken lycka! De har tre stora rum fulla av (vattenfärgs)bilder av Emil Nolde(tryck för exempel). Jag gissar att det fanns ungefär 75 bilder. Jag tyckte om ALLA. Dessutom är museet och platsen där det ligger himla fina. Kort sagt: Åk dit!

Den mycket kunniga guiden beskrev Noldes sätt att måla mycket bra. Det gav mig lust att prova själv.
Nolde målade ju mest olja, men också mycket akvarell. Han använde akvarellfärg på tub(?). Han la många lager färg på varandra och fick fram knalliga färger som täcker papperet helt. Det finns i princip ingen vitt kvar i bilderna. Trots det strålar färgerna. Tydligen la han på så många lager färg att det trängde ut på baksidan av papperet. Jag gissar att många akvarellister skulle rysa vid tanken.

På mycket nära håll ser bilderna ut som vattenfärgsmålningar som barn gör med kakfärg i skolan, men när man går några meter ifrån är de så levande och skickligt uppbyggda.

Mitt nästa mål blir nog att besöka Seebüll, Noldes hem, som nu är museum. Men först ska jag måla akvarell.

Skogsfärg

2011-08-06T14:10:00.000+02:00

Jag begränsade färgskalan. Då blev det så här ungefär.

Nu får den nog vila lite. Jag ska tänka på annat.

På duk

2011-08-02T23:29:00.000+02:00

Ansiktena i mina skisser, som jag har visat i mina två förra inlägg har varit runt 2 cm höga. Nu provar jag på duk och med akrylfärg. Ansiktena är runt 5 cm.
Så det blir större och än så länge väldigt färgglatt.

Jag har bestämt mig för att begränsa färgskalan kraftigt. Kanske måste jag rensa bort några figurer också.
Vi får se.

Kompositionstankar

2011-07-29T12:20:00.000+02:00

Som jag berättade i mitt förra inlägg provar jag ett befriande sätt att arbeta (inom strikta ramar) nu. Det är roligt och intressant.

Av en slump fick grunden till min första skiss diagonal riktning från nedre vänstra till övre högra hörnet. Jag vill ha något slags system i hur jag skulle göra lövavtrycken. Våra trädgårdslöv var ganska runda i formen. Jag använde rödorange vattenfärg.

När jag gjorde min andra grund bestämde jag att färgen skulle vara mindre påträngande och att alla linjer skulle ha horisontell riktning. Jag använde grå, brun och svagt blå färg. De flesta av löven var långsmala eftersom det mest fanns vide där jag satt.

Här är några detaljer från den blågrå. Horisontella linjer ger lugn, balans och ordning, heter det. Visst är det så - även om jag inte hade planerat det så noga:

Det var svårare att hitta enskilda figurer i den första, röda skissen med diagonala linjer. Alla är hopgyttrade med varandra. Det är mycket mer rörelse i varje figur i sig.

De flesta faller, trots att de borde röra sig uppåt med den positiva diagonalen som riktning. Ingen ser glad eller lugn ut.

Det här beror nog inte så mycket på kompositionsteknik som på att jag gjorde bilden i lördags medan jag lyssnade på radiorapporter från Utöya. Jag ångrade nästan genast att jag valt röd färg till grunden. Därför gjorde jag bilderna svartvita i förra inlägget. Det blev liksom för hemskt för mig med dem som växte fram, även om det bara var lövavtryck som bestämde vad jag skulle hitta. Ibland blir verkligheten väldigt stor del av mig och läcker in i allt.

Med horisontella linjer blir det kanske lite stabilare.

Oj

2011-07-25T11:21:00.000+02:00

Nu var det länge sedan jag bloggade. Det beror egentligen inte på att jag inte har gjort bilder. Jag har jobbat på rätt bra, men mina utställningsskärmar och de hör oftast inte till min konstnärliga bildproduktion. Tror jag.
Häromdagen satt jag och skissade på en bild till en skärm som berättar om kavaljererna på Ekeby i Gösta Berlings saga.

När jag gjorde den liggande figuren i nederkanten av bilden började jag fundera på hur det skulle bli om jag var tvungen att rita figurer kant i kant, så att de fyller ut varandra.
Eftersom jag satt ute och jobbade använde jag lite löv och vattenfärg för att sabba/grunda papperet.

När jag tittade på papperet såg jag genast ett ansikte, som jag förstärkte med pennan. Jag hittade armar och ben och ritade lite på dem. Nästa figur(jag hittade ett ansikte till!) fick ta upp den yta som inte den första tog. O.s.v.

Det blev många oväntade figurer. Det är ett fritt, roligt och inspirerande sätt att jobba. Kanske kommer någon av alla dessa figurer dyka upp i mina bilder.
Någonstans i bakhuvudet finns mjölkpaketen i Gävle på 1970-talet. Han eller hon som gjorde dem måste ha jobbat ungefär så här.

Kroki hos Ellinor Henriksson

2011-05-28T23:53:00.001+02:00

Igår och idag har jag haft förmånen att teckna världens finaste krokimodell hos underbara Ellinor Henriksson mitt ute i Finnskogen.
Ellinor är en mycket skicklig tecknare med sin alldeles egna handstil. Hon gör också spännande måleri. Den här gången var hon vår teckningslärare. Ellinor har skrivit en inspirerande och mycket vacker bok om att teckna kroki. Den heter "Ett ögonblick Inspirationsbok för kropp och kroki". Besök Ellinors hemsida (TRYCK) för att få veta mer om den.

Jag hade nog tänkt mig att jag skulle teckna massor av teckningar på det papper jag ville, med den krita jag ville och med den hand jag ville.
Nu visade det sig att Ellinor hade ett fullmatat program med olika sätt att teckna för båda dagarna. Det tog emot först, men jag kan erkänna att de där övningarna tog mig längre än jag har klivit på länge.
Här är några exempel på hur det blev. Som vanligt ser jag inte krokierna som färdiga bilder. De är övningar och skisser, som jag kanske kommer att använda i framtiden.

Naturen som formgivare

2011-05-22T22:00:00.000+02:00

Vi hade en bok som hette "Naturen som formgivare" på någon konstskola som jag gick när jag var ung. Jag minns att flera av lärarna var djupt fascinerade av den. Vi, elever, tittade inte så mycket i den. Vi var nog mest intresserade av oss själva som formgivare.

Sedan blev jag väl äldre. På vårarna tittar jag på formerna på alla knoppar och löv som spricker ut. Jag förälskar mig i olika gröna färger. Jag ser tjocka och tunna linjer som bildar tunga blomklasar.

Det svåra är att använda dem konstnärligt på något sätt. Jag kan teckna av dem, men för att göra dem rättvisa måste de se precis ut som de gör. Jag tar lite slarviga fotografier av dem för att kanske kunna plocka fram i något sammanhang någon gång. Jag tänker avundsjukt på Hector Guimards Metronedgångar från förra sekelskiftet i Paris. Han lyckades hitta en balans mellan natur och form.

Vad jag ska göra får nog ligga och gro ett tag till, men det är också en njutning bara att titta på allt vackert i skogen.

Naturen är en fantastisk formgivare. Jag undrar vem som skrev boken.

Skånska färger

2011-05-14T23:07:00.001+02:00

Olika platser har olika färgskalor. Det beror säkert delvis på ljuset. De växter som växer där och de byggnadsmaterial som används ger också platsens färg.
Värmland är för mig mest urblekt falu rödfärg, den rosalila färgen som björkarna har på våren innan de slår ut och mörkt grangröna nyanser. Egentligen är de färgerna inte mina favoritkulörer, men eftersom jag kopplar dem till landskapet blir de vackra.

Skåne är mest av allt rapsfältsgult. Blekgult tegel är Skåne.

Konstigt nog hör den märkliga lila Pågatågsfärgen också till min skånska färgpaletten.

Häromdagen hade någon skicklig konstnär valt att kombinera Pågatågsfärgen med de här olika färgskalorna. Så himla snyggt - även om det inte är OK att måla på tågen, så tillför det den pågatågslila något som saknas annars.

Den här borde hon eller han ha fått betalt för att låna ut till hela Skåne.

Övre Frykens Konstrunda

2011-04-24T00:10:00.000+02:00

Två av de tre dagarna av Övre Frykens Konstrunda har gått. Jag har haft otroligt många besökare(nästan 300!). Dessutom är alla besökare trevliga, nyfikna och positiva människor. Vi verkar ha ett stort upptagningsområde - jag har haft besök både från Oslo, Malmö och Vänersborg. Tänk att man åker så långt för att se värmländsk konst! Jag har också haft besök av många Sunnebor, som jag aldrig har träffat innan. Det är så roligt att Sunnebor har möjlighet att spontant titta in på en eller två eller tre konstutställningar på väg mellan ICA och hemmet.

Såld idag(lite felaktiga färger här).

Det har varit tolv timmar fyllda av roliga möten och samtal.
Den oftast återkommande dialogen är:
Besökaren: -Var finns prislistan?
Jag: -Jag har ingen. Fråga mig direkt i stället!
Den vanligaste reaktionen är förvåning och sedan ett längre samtal om någon av bilderna som besökaren är nyfiken på. Besökaren får svar på sina frågor, som ofta egentligen inte bara handlar om priset eller namnet på bilden. För mig är det en underbar möjlighet att få prata med så många om mina bilder. Jag får veta så mycket om vad betraktaren uppfattar av allt det som jag har velat berätta med bilderna.

Det är en stor förmån att kunna vara på plats hela tiden. Jag kommer nog att börja fundera på nya visningskoncept, som att hålla öppet bara när jag kan vara på plats eller att välja kortare intensiva perioder för mina utställningar. Prislistan är nog ändå ett bra verktyg i många lägen också. Någon kund kanske är blygare än jag och låter bli att fråga.

Imorgon kör jag sista dagen av Övre Frykens Konstrunda. Öppet 12-18. Mycket prat. Roligt.
... och en artikel att läsa åtminstone de sista raderna i(TRYCK)

Just nu

2011-04-16T23:53:00.002+02:00

Vargen, som symboliserar Övre Frykens Konstrunda och gjordes av Bo Jonzon för många år sedan.

Om mindre än en vecka börjar Övre Frykens Konstrunda. Jag öppnar vår sal och min ateljé för alla som vill komma och titta på mina bilder - och på lokalen. Jag, liksom övriga utställare, har öppet 22, 23, 24 april kl 12-18. För mer info gå till vår hemsida(tryck).
Nu har jag slutat producera bilder inför påskhelgen och försöker fokusera på inramning och hängning. Det kommer bli fint.

Det är ett härligt rum att fylla med bilder.

Samtidigt som jag förbereder mig för Övre Frykens konstrunda jobbar jag som dekormålare på Västanå teater. Där är jag i första hand hantverkare och utför de måleriarbeten scenografen Bo Jonzon vill. När jag blandar färg använder jag i och för sig precis samma sätt att tänka som jag gör när jag gör bilder. På Västanå teater rör det sig oftast om betydligt större ytor och ibland andra bindemedel.
Det är ett underbart roligt arbete tillsammans med ett härligt gäng arbetskamrater.
Jag lägger ut bilder av hur arbetet med scenografin och resten av Berättarladan fortskrider. Följ oss gärna på Facebook(tryck).

Tusch

2011-04-01T14:56:00.000+02:00

Det är så bra att ha begränsningar. Då kan jag rätta mig efter dem. Jag kan välja bort det som faller utanför. Jag kan fokusera på det jag "får" göra. Jag kan bryta mot begränsningarna, överträda dem.

Mina regler för de här bilderna är:
1. Svartvitt utan gråskala.
2. Den kärleksfulla föräldern + ett vuxet barn.

Jag börjar bara rita med tusch och dragstift på akvarellpapper. Den kärleksfulla förälderns huvud kommer först. Sedan får jag se vad som händer. Det är lite äventyrligt och lite svårstyrt. Ibland blir bilderna obehagliga för att det inte är OK att behandla ett vuxet barn på samma sätt som ett spädbarn. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska få se. Därför är det skönt att jag har mina två begränsningar.

Konstrundan eller vad man ska göra under påskhelgen

2011-03-20T19:40:00.003+01:00

Jag kommer, som jag har berättat tidigare, att delta i Övre Frykens Konstrunda 22, 23, 24 april - eller Långfredagen, Påskafton och Påskdagen. Vi har öppet 12-18 alla dagarna.
Det ska bli så roligt att visa både mina bilder och vår fantastiska utställningslokal. Jag tänker även visa min ateljé med pågående arbeten.

Efter att ha åkt rundan förra året ska det bli spännande att stå som värd den här gången. Vilka kommer komma? Vad kommer de, eller kanske ni, att säga?...och VAR ska ni parkera? Just nu ligger det en oformlig isvall på parkeringen. Jag hoppas att en dryg månads vårvärme och mitt hackande med spaden ska göra susen.

Mina favoriter på Konstrundan är 16.Art-Gallery och 21.Katarina Linnerstorp.
Själv har jag nummer 20. I den tryckta foldern finns nummer 20 både i Sunne och i Bjälverud. Det senare är fel. Jag finns i Sunne.
Dessutom finns min favoritpirat, Hans Westlund med sina bilder på Hotell Selma Lagerlöf tillsammans med bl.a Anna Samuelsson.

Lite landskap

2011-03-18T19:48:00.001+01:00

Jag har planerat vad jag ska visa på Övre Frykens konstrunda i påsk för ganska länge sedan. Det ska bli mycket flytande tusch - många svartvita teckningar på två olika teman.
Det hindrade inte att jag idag gjorde några små landskapsbilder, som nog är närmast släkt med mina stora "sömnbilder". Det är ju skönt att bryta av med färg och med mindre exakta linjer efter att ha tecknat länge.

Akryl och tusch - kanske klara

När jag ser dem på skärmen undrar jag om jag fått mest inspiration från Hans Westlund eller Lotta Lagersson, som båda har visat eller visar underbara landskap under våren.

Uthyres/reklam

2011-03-10T14:45:00.001+01:00

Jag har alltid gillat att informera och förklara. Jag jobbade för länge sedan med utställningsformgivning. Jag gillar utställningar. Jag gillar att få lära mig mer på ämnen som jag inte hade tänkt lära mig mer om. Jag tycker att det är tråkigt att vänta. Jag har redan slösurfat i de flesta väntrum utan att få några oväntade infall.

Därför har jag börjat göra utställningar på olika ämnen. De behandlar till exempel ämnen som "Orange, grönt och lila", "Märta Dohnas öde", "Bäverns tänder" "Kjolens historia" och "Så växer ett träd".
Mina utställningar är vackra eller dekorativa eller både och. De är handmålade och handtextade. Varje ämne får sitt eget visuella uttryck. Om jag kan förklara i bild väljer jag att göra det framför att använda ord. Jag väljer smala delar av större ämnen. Jag vill väcka nyfikenhet.

Utställningarna "Märta Dohnas öde" och
"Orange, grönt och lila" visade på en konferens.
Jag tänker mig att utställningarna ska visas en och en.

Närbild, "Märta Dohnas öde"

Nu finns mina utställningar för uthyrning.

Kontakta mig om du behöver ge din patient något vila ögat på eller väcka dina elevers nyfikenhet eller ge dina passagerare något att prata om!

En till

2011-02-09T20:44:00.000+01:00

Jag fortsätter på samma tema som igår.

En fråga jag måste ta ställning till är om jag ska rama in bilderna så småningom.
Jag hade inte tänkt det när jag började.

Fortsättning på ett gammalt projekt som var fortsättning på ett annat...

2011-02-08T22:07:00.000+01:00

Jag fick lust att jobba vidare med en idé som jag jobbade med för ungefär ett år sedan.
Det är ett outtömligt tema med en ganska bestämd form.

Jag låter de här bilderna tala för sig själva.

Bilder och ord

2011-02-07T21:37:00.000+01:00

Jag lyssnar ofta på radio. När det gäller nyheter får jag nästan allt via radio och några enstaka nyheter, mest lokala via tidningar. Att jag inte ser på nyheterna på TV beror nog mest på att jag blir rastlös när jag sitter där och ska se bilder samtidigt som jag ska lyssna. Radion är bäst. Jag kan göra andra saker medan jag lyssnar. Det skärper till och med min förmåga att ta in informationen.

Jag har följt upproret i Egypten via radio.
Bland journalisterna som rapporterar finns en som är klart bäst. Cecilia Uddén. Hon pratar flytande arabiska och kan prata med "mannen på gatan".
Hon får mig att tro att hon alltid är på rätt plats vid rätt tillfälle.
När hon beskriver situationen på Tahrirtorget tar hon med små detaljer, som "en liten flicka i rosa klänning som äter någon slags efterrätt ur en plastmugg"eller "några äldre män som har hittat en gräsplätt där de äter Kentucky fried chicken och vilar ut". Hon berättar att hon "inte har sett en enda bil på bron som går över torget på hela dagen...eller vänta...nu kommer faktiskt en ensam bil."
Jag tror att jag ser det hon säger. Jag lyssnar på varje ord hon berättar. Det är så levande.

Lånat från CBS hemsida

Och ändå - En bild säger mer än tusen ord; en kväll tittade jag på Aktuellt. Jag häpnade över hur Tahrirtorget ser ut i verkligheten. Cecilia Uddén hade inte fått mig att tänka mig torget så enormt stort. Det finns så ofattbart många människor där. Många av människorna är så unga. De är så lika svenska ungdomar.
Bilderna på kameler med ryttare som tränger sig in bland människorna blir absurda. Det är som att olika tider möts i bilden.

Lånat från Aljazeeras blog

Vi har så stora möjligheter att få bilder av det som händer. Det är bara viktigt att kolla vem som bestämmer vilka bilder vi får se.

Ifåner

2011-02-03T23:16:00.000+01:00

Jag jobbar en liten stund med mitt måleri varje dag.
Det är skönt. Jag längtar efter att få göra det. Det är den bästa stunden. Resten av dagen, när jag jobbar med annat, hinner min hjärna lösa hur jag ska gå vidare.
Nästa steg på den här blir nog mera murrigt och mera vitt, men imorgon ska jag lägga upp en ny bild. Den här ska få vila några dagar.

Jag målar fortfarande olja. Det är extra bra med lång torktid nu.

Att vara duktig (del 2 eller 3)

2011-02-01T21:21:00.002+01:00

Häromdagen försökte jag pressa Hans på en hemlighet. Jag lyckades inte. Möjligen förolämpade jag honom lite i stället.
Jag brottas själv ständigt med frågan i mina bilder, trots att jag i princip vet svaret.

Vi hade tittat på Hans alla härliga, uttrycksfulla bilder. Allt var färgsprakande, levande och fantasieggende. Sedan fikade vi. På väggen hängde en tidig Westlund. Det var en perfekt krokiteckning. Vilken figurteckningslärare som helst hade blivit lycklig. Jag tror till och med att man kunde känna igen modellen. Jag frågade Hans varför han inte tecknar så längre. Jag ser ju att han kan teckna naturalistiskt.

Här låter det som om jag skulle tycka att det naturalistiska är finare än det expressionistiska.

Det tycker jag inte.

Ändå är det så lockande att göra perfekt, fotografiskt likt - att visa att man kan göra skuggor, att man kan få ytor att bukta, att man kan locka fram verkligheten ur ett papper eller en duk.

Det luriga är bara att de där perfekta bilderna dör.

Ingen orkar fästa blicken på dem mer än några sekunder.
Förmodligen har det att göra med ögats(och hjärnans) vilja att förstå. Ögat försöker se något begripligt i alla bilder det ser. Om bilden är helt begriplig och har alla delar på rätt plats finns det inget att titta på. En bild som inte kan begripas vid första anblicken lockar däremot ögat att titta mer.

Jag tror att det bland annat är därför jag stannar så länge i Hans bilder.

Själv provar jag olika sätt att hindra mig från att vara naturalistisk. Jag tror att det här kan bli bra när det är klart.

Hans Westlund ställer snart ut i Karlstad

2011-01-31T09:14:00.001+01:00

Jag åkte över höjden till Munkfors för att titta på min kompis Hans Westlunds bilder.
När jag tänker på Hans bilder tänker jag att han gör människor och djur. Hans målar också landskap ibland, men jag har inte tänkt mig att han är en landskapsmålare. Nu vet jag att han är det. Han är dessutom den bästa landskapsmålaren!

Min uppgift var att tillsammans med Hans titta igenom hans bilder för att grovt välja ut vilka som ska vara med på utställningen på Galleri Konstgruvan i Karlstad. Det roligaste med Hans konstnärsskap är nog att han är så otroligt produktiv. Grovgallringen var ett riktigt äventyr. Han har så många bra bilder! Jag är säker på att han har material till minst tre utställningar till i sin ateljé. Den här gången ligger fokus på landskap och mindre tuschbilder.

Hans vilar lite. Der här är några av bilderna som blev utvalda i första gallringen.

Mina favoriter är landskapsbilderna(ej med på bilden ovan), som nästan är abstrakta. De visar mig landskap där jag kan gå runt med blicken hur länge som helst. De visar mig bekanta platser där jag aldrig har varit.

Jag rekommenderar alla som har möjlighet att ta sig till Konstgruvan, Hööksgatan 27 i Karlstad. Vernissage den 5 februari, kl. 13-16. Utställningen pågår till den 18 februari, öppettider tisdag-fredag 10-18.
Jag önskar Hans lycka till med fingallring och hängning. Vi ses på lördag!

Kroki och andra figurer

2011-01-27T23:30:00.000+01:00

Jag har tidigare berättat om hur bra och roligt det är att teckna kroki(crouquis). I Värmland ges det inte tillfälle att göra det så ofta.
För några veckor sedan fick jag ihop ett gäng glada tecknare och en duktig modell. Vi tecknade i fyra timmar. Här är några av de 20-30 riktigt snabba som jag gjorde:

Figurtecknandet gav mig ett par nya idéer.
Den ena är att jag ska börja ge krokikurser med mig som lärare. Jag återkommer när jag har mer detaljer.
Den andra är att göra mina bilder från "BORTA"-utställningen som skulpturer i helfigur i verklig storlek. Jag är osäker på exakt hur det ska gå till, men jag har köpt hem en hel del hönsnät och ståltråd för att börja skissa. Jag är ganska säker på att jag ska använda mig av modell för att hitta intressanta former och uttryck. Resten måste ske allt eftersom när jag har börjat jobba med det och ser vad som händer.
Min vision är svävande, sovande människokroppar mitt i rummet. Det låter lite gammalt och taget när jag skriver det, men det k a n ju se bra ut ändå.

Vad gör folk hela dagarna?

2011-01-26T15:53:00.001+01:00

Jag kan väl erkänna att jag inte har så mycket lust att blogga just nu. Min blogg hör ihop med mina bilder. Bilderna har hamnat långt ner på min prioriteringslista på sistone. Min kreativitet kommer ut på andra sätt. Tillsvidare kommer jag att blogga när jag får lust och har något att berätta.

De senaste veckorna har jag ägnat en hel del tid åt att måla dansmattor åt Västanå teaters turnéföreställning "Ormstunga". Föreställningen har ingen scenograf. För det visuella ansvarar regissören Jimmy Meurling och kostymören Inger Stinnerbom.
Jag fick 40 meter ljusgrå dansmatta och en informationsfolder, gjord av Per Hardestam.
Nu har jag målat om mattorna i samma färger som foldern och förstorat upp den karta som dekorerade foldern så att den täcker en yta som är 8x8 meter.

Jag valde att använda mig av rutförstoring för första gången i mitt liv. Det underlättade arbetet. Jag valde en grov nivå. Varje ruta blev 85 centimeter i verkligheten. Jag har jobbat med två mattor åt gången. På bilden nedan syns hur jag har markerat upp rutorna med tejpsnuttar.
Jag kan väl erkänna att jag kände mig lite slarvig efter att för några veckor sedan ha hjälpt högstadieelever att rutförstora foton, som de jobbade på med blyerts.

Idag levererade jag mattorna. Jag fick för första gången se hela kartan. Den 5 februari är det premiär. Gå och titta på Västanå teaters Ormstunga och gå på mitt golv!

Annat

2010-12-02T22:37:00.002+01:00

Jag tycker så mycket om att bearbeta bilder i Photoshop.
Det var länge sedan jag använde det i min bildkonst, men jag är igång igen. Den här gången blev det bara så att jag började skissa direkt i datorn för att jag hade bråttom. Jag tänker "börja från början", alltså börja på papper senare. Just nu kan jag inte låta bli att fortsätta.

Det här är några retuscherade exempel. Jag vill inte sätta dem i rätt sammanhang ännu.

Min eller någon annans skåpmat

2010-11-30T11:57:00.001+01:00

Jag röjde i vårt förråd. Jag rev ihop en hög med gamla papperkassar, som jag trodde var tomma. Ur en kasse rasade nio små masoniteplattor med temperamålningar av hundar.

Jag bläddrade fram och tillbaka bland bilderna. Det är uppenbarligen våra gamla hundar på bilderna. Material och teknik är mina. Stilen vacklar mellan en önskan att förenkla och en önskan att teckna.

Det konstiga är att jag inte har något minne av att jag har gjort dem. Under den period då vi hade hundarna gjorde jag inga bilder. Jag hade ingenstans att måla. Jag hade så många små barn och så många stora hundar som tog all min tid. Kan jag ha gjort bilderna när jag sov eller...?

En del av bilderna kan nog förtjäna en revival - om det nu var jag som gjorde dem. Hör av dig om det var du!

Kreativitet

2010-11-18T11:09:00.000+01:00

De senaste tre dagarna har jag låtit min kreativitet forsa omkring hur som helst. Jag har fått en idé till ett projekt. Jag tror på idén till 200%. Det är så roligt.
Jag har kontaktat alla människor jag har behövt kontakta för att sätt igång, bokat möten, skissat och läst på om vartannat. Jag har rådfrågat alla jag har pratat med och fått nya infall. Varje vaken stund har det dykt upp små tankar om hur jag ska göra, vad jag måste tänka mer på och vad jag måste kolla upp.
Det har varit som att surfa på en våg högt över vattenytan(tror jag, har ju aldrig provat det). Kanske är det det här som kallas flow?

Idag har jag bara en liten stund på mig att jobba med projektet. Sedan måste jag göra nyttiga saker. Denna lilla stund går åt till att sitta och fundera på om det verkligen är en bra idé. Ingenting dyker upp. Jag ringer ingen. Jag kollar inget.

För mig har det alltid funkat så. Kreativitet tar plats. Kreativitet får inte begränsas i vare sig tid eller rum. Den måste få bubbla ut och vara oberäknelig. Den måste få flöda fritt, annars stelnar den till en fyrkantig kloss eller en att-göra-lista som inte är så viktig.
Då är det bättre att städa toaletten eller något annat smutsigt.

Färgmatchning

2010-11-12T19:34:00.000+01:00

Jag har hört många konstnärer göra narr av kunder som vill köpa bilder som matchar soffan. De gör det självklart inte när kunderna hör på, men de gör det.
Det är ju lite kränkande att inse att ens hårda slit med komposition, motivval, skuggor och linjer minimeras till att vara en matchande ton i färgskalan hemma hos kunden - en inredningsdetalj.
De flesta konstnärer säljer nog ändå sina bilder till sådana kunder också. Pengar är en bra sak för en konstnär.

Nu har jag hängt upp min "BORTA"-utställning hemma i salen. Jag fick plats med nästan alla bilder.
Jag kommer kanske visa hela utställningen här på bloggen så småningom.
När jag hade flyttat runt, funderat, flyttat runt igen många gånger och hängt upp bilderna såg jag vad jag hade gjort utan att reflektera över det.

Klockren färgmatchning!

Allt utom idén

2010-11-05T10:25:00.001+01:00

Jag fortsätter bråka med bilden.
Jag tycker om kompositionen och nästan alla former. Jag har provat så många olika färgkombinationer att jag inte längre minns vad som var tanken färgmässigt. Mitt senaste steg är att helt ta bort det blå ur bilden.

Kanske är det inte färgen som är problemet, men jag har väldigt svårt att släppa den här bilden nu.
Idén* som var så bra från början börjar bli ett hinder i hela arbetet och ändå har jag inte ens provat den ännu.

*)Jag har inte berättat vad idén är.

Blandat

2010-11-04T16:15:00.001+01:00

Mina "BORTA"-bilder är hemma igen. Det tog lite tid. Jag har ställt ifrån mig dem huller om buller och här och där. Det är mest rörigt, men på ett ställe blev det riktigt lyckat.

Jag börjar inse att Hans hade rätt i att jag borde splitta upp det stora "paret" bilder. Det här var mer spännande. Det lämnar mer till mig som betraktare.

För bra

2010-11-03T21:35:00.000+01:00

Jag gillar att göra rätt och vara duktig. Jag tror att de flesta har något av det draget. Det kanske är den långa vägen genom skolan som har fått mig att tycka att det känns så bra. Jag tyckte om att få en klapp på huvudet av fröken.

När det gäller bilder menar jag att det är fel att göra rätt och vara duktig. Det finns inget så dött som en perfekt bild. Som betraktare gäspar man och tittar på något annat. Det måste finnas något som stör ögat i bilden för att väcka intresset.
Efter att ha använt mig av slumpen (i tuschform) för att hindra min duktighet i bildskapandet har jag nu hamnat i samma gamla spår som innan.

Jag vill göra rätt och vara duktig och bilderna bara dör. Suck.

Visa eller inte visa?

2010-11-02T10:16:00.004+01:00

Ska man visa de bilder man håller på med på nätet?
Jag har diskuterat det med andra konstnärer och mest fått argument mot att visa. Det här är de två vanligaste:
1. "Tänk om någon skriver ut din bild i Gicléprint(utskrift av hög kvalité) och sätter upp på väggen utan att betala för den!"
2. "Dina bilder finns kvar på nätet i alla tider, oavsett om du tar bort dem. Tänk om någon googlar ditt namn och får se dåliga bilder som du har gjort."
3. "Om du visar dina bilder på nätet innan du har ställt ut dem har du inget att visa."

Själv tänker jag inte så.
Tänk om någon skriver ut och har min bild på väggen. Det är ju roligt. Det är i och för sig inte tillåtet att göra så, kom ihåg det.
Jag kan inte föreställa mig en framtid där jag inte kan stå för mina bilder alls. Jag lägger ut så många bilder att det kommer upp en blandning av allt jag har gjort. De flesta träffarna på "Lotta Appelquist" är inte heller mina bilder. Jag kanske inte gillar samma bilder som betraktaren heller. Kanske tycker betraktaren om något som jag inte tycker är bra nu.
Trycker man på någon av mina bilder på Googles träffsida hamnar man här, på bloggen, i det inlägg där jag skriver om bilden. För mig blir det ett sätt att synas.
Jag ser utställningen som ett av många sätt att visa mina bilder. Att se en bild "i verkligheten" är naturligtvis en speciell upplevelse. Färgerna kan vara olika i olika ljus. Storleken på bilden spelar roll för vilket intryck man får. Sättet att placera bilderna i förhållande till varandra ger en ytterligare dimension. Jag tänker mig att arbetsprocessen, som jag visar på bloggen, fram till färdig bild kan ge bilden en annan dimension.

Jag visar de bilder jag arbetar med för att få feedback, reaktioner, synpunkter, nya infall. Att göra bilder som jag gör är ett jobb helt utan kollegor och bollplank.
Det är oerhört värdefullt att få kommentarerna här. Tack för alla kommentarer jag får!

Bra arbetsnamn

2010-10-29T17:31:00.000+02:00

Jag har råkat komma fram till ett arbetsnamn på de här bilderna. Det k a n ändra sig.

Nu kallar jag dem "Ifåner" med samma betoning som ikoner. Det kan nog bli ett lite väl kravfyllt namn på sikt.
Jag har massor av roliga planer på fler bilder och hur de ska hänga ihop.
Det jag vet minst om är det måleriska. Måleriet ska få ta mycket plats. Det kan hända att jag låter måleriet vinna över idéer och berättelser och bara målar. Men jag tror inte det.

Så sakteliga

2010-10-28T08:55:00.000+02:00

Jag går små, små steg. Jag är ganska säker på att alla ytor ska bli blå i slutändan.
Första målet nu är dock att ta bilden från 1970-tal till sekelskifte.

Hålla kvar och släppa

2010-10-26T09:24:00.000+02:00

Först såg bilden ut så här. Det fanns mycket att ändra på. Det fanns också någon kvalité att spara.
Jag vet vad jag vill säga, men inte hur det ska se ut. Jag jobbar väldigt lite och långsamt nu. Trevar och gör annat.
Nu ser den ut så här.

De senaste dagarna har jag bara tittat, inte målat alls. Duken står och väntar. Jag tittar in en stund ibland.
Jag tror att jag snart kommer att måla vidare. Det är skönt att vänta på en impuls att göra en ändring.
Just nu gillar jag bara näsan. Jag kommer nog att hämta upp en del av den övre bilden igen. Kanske.

Nya, mognare bilder?

2010-10-21T08:52:00.001+02:00

Jag har börjat måla igen. Nu provar jag olja. Oljan har sina fördelar, om jag bara vänjer mig.

Som jag har nämnt tidigare har jag några olika projektidéer på gång redan. Nu gäller det "bara" att hitta en form som håller.

Min enda metod för att komma fram till en form är att prova, prova och prova.

Jag har också satt upp en regel: Jag får inte göra som jag har gjort i "sömnbilderna". Jag får inte fastna i den trevliga tekniken.

Nu ska jag hitta något annat sätt att tappa kontrollen.

Gästboken

2010-10-20T09:34:00.001+02:00

Jag tittar till min utställning, "BORTA". En gammal dam med rullator går sakta mellan bilderna. Hon står länge framför varje bild. Det verkar som att hon tittar noga och begrundar det hon ser. Det känns bra.
Jag tittar till gästboken. Många har skrivit i den - sida upp och sida ner med fina kommentarer. Det finns också en sida där det bara står "JAG ÄR BÖÖÖG". Det känns bra. En ungdom har besökt utställningen. Jag hoppas att hon eller han hann se några av bilderna också.

Mitt bland allt det fina har någon anonymt skrivit att är en "omogen utställning". Det känns inte alls bra. Jag känner mig mycket mindre nöjd och stolt. Jag går genom lilla Sunne och undrar vem det är som tycker att jag är omogen. Jag tappar liksom lusten.
Jag har gjort mitt allra bästa. Jag har vågat visa mina bilder. Jag har fixat det här och jobbat hårt.

Jag börjar älta "omogen". Någonstans kanske jag håller med. Det är omoget att försöka göra vackert. Måleriskt är det omoget eftersom jag inte fokuserade på måleriet. Jag ser bilderna snarare som teckningar än målningar. Jag vill att publiken ska förstå. Att göra publiken helt nöjd kanske är omoget.

Det kanske är mer moget att låta publiken fylla vissa tomrum i bilderna? Jag bara gissar lite.

Nå. Nästa gång jag visar utställningen kommer den kanske se annorlunda ut. Jag ä r en omogen målare, som har många år kvar att utvecklas om jag vill.
Men det viktigaste av allt; skriv positiva kommentarer eller inget alls i mina gästböcker. För kritik: kontakta mig direkt med namn och ansikte så att jag kan få bemöta kritiken. Morr.

Aspar

2010-10-12T21:53:00.001+02:00

Så är det de gula asparnas tid igen!
Jag, som trodde att vädret hade gjort att löven bara blev brunfula och trillade av i år. Jag tänkte att förra året var magiskt, men det här var vanligt brunt. Så är det inte.
Asparna är så guldiga att det inte ser verkligt ut.

Jag tror inte att jag kommer att måla dem i höst. Däremot har jag fotograferat och lekt med filter i Photoshop. Jag kan inte att låta bli dem helt.

Tur att det går att "snabbjobba" i datorn. Nu ska jag flytta fokus.

Done

2010-10-09T23:49:00.000+02:00

Vernissagen är avklarad. Nu får utställningen hänga i två veckor på egen hand.
Jag har fått fina artiklar om utställningen i både Fryksdalsbygden, den 8/10 och Värmlands folkblad den 9/10 (tryck!) Det är roligt att lyckas nå fram till journalister så bra.
Det dök upp så många människor, både bekanta och obekanta. Oväntat, men roligt.

Nu lämnar jag sömntemat och vänder mig mot nya sätt att arbeta. Jag funderar på om det är dags för olja. Jag funderar också på två olika motivvärldar, som båda känns spännade. Jag ska prova lite och se var jag hamnar. Förmodligen kan jag se fram emot en trög period med en hel del tvivel och tvekan. Det ska bli spännade att se vad som händer.

Ett annat spår

2010-10-09T00:43:00.006+02:00

Imorgon är det vernissage! Det ska bli roligt.

Idag var det dags att lämna in bilder till "Konst för alla". KRO samlar ihop en utställning som visas för hembygdsgårdarnas konstinköpare och för allmänheten. I det här fallet är vi värmlandska konstnärer som ska visa våra bilder i Arvika fr.o.m tisdag. Jag kommer med mer detaljerad info nästa vecka.
Varje konstnär får lämna tre bilder. Det blev klurigt att välja av två skäl; dels har jag använt en stor del av mina bästa bilder i "Borta", dels har jag förutfattade meningar om vilken konst som hör hemma på hembygdsgårdar.

Det här var vad jag kunde skrapa ihop. Frågan är alltså vilken serie är mest hembygdsanpassad:

a) välj tre av de fyra

b) bland de äldsta

c) lite blandat

För mig var valet ändå lätt. Om drygt en vecka får vi se om jag valde klokt. Nästa vecka kan man se vad jag valde i Arvika.

Ljud 2

2010-10-07T23:57:00.001+02:00

Jag har fått så mycket förslag på bra musik från alla möjliga håll de senaste dagarna. Tack för det, ni som har gett mig tips här på bloggen! Jag har lyssnat på många tidigare okända, men oftast mycket bra, låtar. Musik är så inspirerande. Om jag inte använder den i utställningen kommer jag säkert att använda den när jag målar vidare nästa vecka.

I diskussionen med Lennart och Joy om musik eller ej har frågan om STIM-pengar kommit upp.Vad kostar det att spela musik? Lennart pratade med STIM. Det visade sig att Sveriges kommuner och Landsting har ett avtal med STIM som gör att kommunerna betalar en engångsumma per år och sedan får använda så mycket musik de vill. Eftersom jag ställer ut i kommunens lokal kostar det inget. Som privatperson betalar man ungefär 350 kr för det.
Bra att veta.

Ljud?

2010-10-06T00:40:00.001+02:00

På biblioteket i Sunne finns två kunniga och mycket trevliga utställningstekniker, Lennart och Joy. Idag bestämde vi hur bilderna ska hänga. Nu har jag lämnat mina bilder hos dem. Lennart och Joy fixar upphängningen. Det känns tryggt. Samtidigt känns det väldigt tomt i ateljén.

Jag har bestämt mig för att inte göra någon installation. Däremot funderar jag på någon form av ljud. Jag har två alternativ: en klocka som tickar, men väldigt sällan och går väldigt långsamt eller en gammal skiva med med Ewa Dahlgren, "Jag vill se min älskade komma från det vilda". Jag har usel musiksmak. Jag letar efter lugn, upprepande, gärna lite osvensk musik.
Ge mig gärna förslag.

Hans Westlund

2010-10-04T23:55:00.001+02:00

Idag kom han och hjälpte mig - Hans Westlund - denna underbara bildmänniska(länk till hans blogg här till höger). Jag hade ramat klart och samlat ihop alla bilder. Hans tittade och tittade och valde ut vilka bilder som absolut ska vara med, vilka som kan vara med och två, som inte ska ska vara med. Jag kommer kanske att flytta någon bild till en annan hög, i stort sett var vi eniga.

Tur att jag har hittat Hans som kan hjälpa mig med det. Det krävs verkligen en trygg och klok människa för att hjälpa mig att välja bland mina "hjärtebarn".

Affisch!

2010-09-29T10:20:00.009+02:00

Här är affischen för min utställning.

Nu hoppas jag på besöksrekord, både på vernissagen och övriga dagar.

Passepartout

2010-09-27T22:18:00.000+02:00

Veckans fråga är: Varför, varför, varför tänker jag inte på hur bilderna ska ramas innan jag gör dem?
Nu står jag återigen inför frågan hur jag ska göra bilderna rättvisa med någon slags ram. Det är viktigt att inte ha kravet på att ha löst hur bilden ska kunna hängas på en vägg med i måleriet. Jag har, som jag brukar berätta alltid den stora frågan "Vad vill jag säga med det här?" sittande på ena axeln. Om jag skulle ha inramningsfrågan på den andra skulle jag förmodligen börja använda linjal när jag tecknar.
Inramning och passepartoutskärande är krävande, så krävande att jag alltid vill lämna bort det till någon annan. Samtidigt är jag livrädd för hur någon annan skulle göra.

Efter en liten stund med passepartoutkartong, ramar, lim, trasor och vita vantar börjar jag prova att beskära bilderna. Det är spännande att se nya berättelser växa fram. Jag börjar lägga till detaljer. De bilder som jag trodde var klara i maj får nya liv.
Det ä r en kreativ process att rama in. Trots allt.

Moka rör

2010-09-22T09:31:00.000+02:00

Pannrum är inte så vackra. Man rusar väl oftast förbi pannan så länge som den funkar bra. Man kanske sotar den lite - eller fyller på pellets.

De senaste veckorna har jag fått närstudera hur en rörmokare arbetar. Numera ser jag konstnär och rörmokare som två ganska närliggande yrken.

Rörmokeriet liknar nog mest skulptörens arbete. Första steget var att göra en skiss på papper. Sedan gjorde rörmokaren en tredimensionell skiss. Det växte fram en skog av rör som förgrenade sig mer och mer för att sticka iväg åt olika håll. Det krävs ett extremt spatialt tänkande för att hålla reda på alla rörens riktningar i förhållande till varandra. Genom att sammanfoga olika delar byggde han upp stabila, självbärande linjer som förhåller sig fritt till tyngdlagen.

Vår rörmokare kör "old school", med kitt och lin i alla kopplingar, kapar och gängar rören själv. En estetisk grundregel verkar vara att vågrätt och lodrätt är vackrare än snett.

Det här är alltså lite fult, men jag tycker nog att det fula kan vara charmerande också.

Varför ser vi så få tredimensionella rörteckningar nuförtiden?

Politiskt eller bara behaglig?

2010-09-21T10:28:00.000+02:00

Jag närmar mig vernissagedatum långsamt. Jag har ett svårt val kvar att göra. Ska jag vara politisk eller inte?

Jag har beskrivit tanken med bilderna ytligt i tidigare inlägg (TRYCK). Hela tanken om att sova för att slippa delta i verkligheten dök upp för länge sedan. Nu har jag - om jag vill - möjlighet att "tala fritt". Jag kan göra min utställning till ett tydligt ställningstagande. Problemet i så fall är att bilderna är så öppna att det krävs ett tillägg för att sätta fingret på den punkten, något som förtydligar min åsikt. Som utställningen är nu, kan ingen, som inte vet vad den söker se det jag ville säga. Jag vill inte berätta exakt vad det handlar om eftersom jag inte har bestämt om jag ska vara politisk eller bara behaglig.
Bilderna klarar sig utan ställningstagandet. Klarar jag mig utan att säga det jag vill när det har varit en så viktig del av arbetet för mig?

Om krockar

2010-09-17T19:31:00.002+02:00

Jag noterar att det är många konstnärer som blandar olika tekniker eller olika bildspråk i samma bild.
Kristoffer Zetterstrand blandar figurer från medeltida kyrkomålningar med figurer ur pixliga dataspel. Titti Hammarling klistrar in delar av collage i sina oljemålningar, som hon snart kommer att visa. Marianne Lindberg de Geer tar delar av andras bilder och lägger in sitt eget ansikte. Det har hon gjort de senaste tio åren, så det är inte en dagslända. Ulf Lundkvist har ofta collageinslag i sina serier. Många, t.ex Lars Lerin skriver text på sina bilder. Det finns många fler exempel.

I mina digitala collage i "Lort-Sverigeserien" blandar jag eget tecknat och lånat material. Med de lånade delarna bygger jag rummet som min figurer befinner sig i.
Jag lägger text på vissa ytor i en del av mina målningar. Innehållet i texten är väl valt, men det ger också ytan en färgnyans eller en gråhet i gråskalan.
Jag låter nog texten balansera bilden, lite halvt medvetet. Ju snällare bild, desto tuffare text.

Varför blandar vi tekniker och material? Varför lånar vi från andra i stället för att göra eget? Står vi och stampar i väntan på en ny epok, i väntan på att något ska hända? Jag gillar hur som helst många av lånarnas bilder.

Lite 3D

2010-09-16T23:26:00.003+02:00

Än så länge blir det inte precis vackert, men jag tyckte att det var oväntat lätt att ta kontroll över första stegen i min provversion av Maya. Det som har varit svårast att lära mig är att komma ihåg att spara ofta eftersom programmet är stort och gärna hänger sig när jag försöker jobba fort. Så här såg skärmen ut när det hände sista gången idag. Jag hade gjort en liten animation där fågeln(!) byggdes upp bit för bit. När dator hängde sig insåg jag att jag inte ens hade gjort ett dokument av den. Allt bara försvann, men det var ett färgglatt slut.

Än så länge tänker jag mest på användningsområden som har med att visualisera arkitektur att göra. Jag har ju en inredningsarkitektexamen långt bak i huvudet.
Jag har kikat runt lite på de 3D-visualseringar som görs i arkitektbranchen. De ser ut som foton allihop. Jag tänker på vad jag berättade om dataspelsestetiken igår.
Komiskt nog var det enda som jag verkligen fastnade för en handritad skiss på Johan Celsing Arkitektkontors hemsida (TRYCK, näst nedersta raden, andra från vänster). Ögat ville inte titta på de andra byggnaderna. Pennan kan ge liv på ett annat sätt.
Kanske leker jag lite till, kanske kommer jag på vad jag kan använda det till, kanske inte.

Ett Stockholmsbesök - del 2

2010-09-15T12:46:00.000+02:00

Jag hälsade på Titti Hammarling i hennes fina ateljé. Titti är, eller har varit en virtuell kompis till mig det senaste året. Hon har en mycket bra blogg, där hon berättar om sitt konstnärsskap och skapande i allmänhet med en helt annan infallsvinkel än jag har. Hon visar t.ex inte sina bilder på bloggen. Därför var det spännande att få se en del av dem live. Jag kan berätta att hon är en mycket intressant målare också. Det var lustigt enkelt att prata, som om vi redan var gamla vänner.

Byter om, 2009, tusch och digitalt collage

Resten av dagen gick också till gränslandet mellan det verkliga och det virtuella. KRO/KIF, Svenska Tecknare och SFF hade plockat ihop en fantastiskt proppfull eftermiddag under rubriken "3D och CGI (Computer-generated imagery) i animation och spel".
Föreläsarna hade väldigt olika ingångar i ämnet. Det var mycket inspirerande. Förläsarna var Kristoffer Zetterstrand, Thomas Nordberg, Cecilia Skedinger, Per Strömbäck och Lotta Geffenbland.
Kristoffer, Thomas och Cecilia arbetar alla med 3D-program, men på väldigt olika sätt. Tryck på deras namn för att se exempel på vad resultatet kan bli.
Kristoffer gör skisser till sina oljemålningar i 3D i datorn. Han kan flytta, vrida och vända på och ljussätta bildelementen tills han har den bild han vill måla. Sedan för han över den till duken och målar på klassiskt vis.
Thomas gör tredimensionella modeller i datorn, renderar(ungefär fotograferar) dem i den vy han vill ha och skriver ut dem som grafik i jätteformat.
Cecilia gör digitala animationer.
Per Strömbäck är bl. a talesman för Dataspelsbranchen. Han berättade om en värld, som för mig som inte spelar dataspel, var så främmande att jag fick en lång lista med ord att googla med mig hem. Jag insåg hur stor och levande dataspelsvärlden är. En spännade tanke var att dataspelen fram tills nyligen estetiskt sett har strävat att efterlikna verkligheten så mycket som möjligt. Nu har man börjat våga prova att experimentera med bildspråket. Dataspelen befinner sig alltså innan kubismen konstnärligt sett. Hihi.

Jag kastade mig hem och laddade ner programmet Maya i gratisprovversion. Jag rekommenderar alla att prova.

Ett Stockholmsbesök - del 1

2010-09-13T13:04:00.000+02:00

Häromdagen besökte jag Stockholm av tre goda skäl. Jag ville träffa en orörlig, gravid kompis. Jag ville träffa Titti Hammarling, live, för första gången. Jag ville gå på ett seminarium om 3D och CGI (Computer-generated-imagery), som arrangerades av KRO/KIF, SFF och Svenska Tecknare.

Det blir ju aldrig precis som jag har tänkt. Därför kommer min första del att handla om HUNGER, Jens Assurs utställning på Kulturhuset. "Hunger" är också fem böcker som har skickats till olika makthavare under våren. Utställningen pågår t.o.m 26 september. Den är väl värd ett besök.
Jag brukar gilla det Jens Assur gör. Hunger på Kulturhuset fick mig att tänka dels på det Jens Assur ville att jag skulle tänka på, dels på hans utställning på Kulturhuset.
Texterna som finns här och där bland bilderna talar om vårt sätt att leva. Det handlar om en icke hållbar utveckling med överkonsumtion på alla sätt. Texterna är mycket bra. Mycket fastnar. Sverker Sörlin beskriver Bollnäs så att det gör ont i hjärtat. Jens Assur berättar om det dubbla i att vara djupt medveten om att han konsumerar mer än vad han borde kunna göra samtidigt som han vill konsumera precis så mycket som han gör. Någon skriver också om hur muffinsen bara blir större. Någon frågar sig om bilen har blivit ett rullande fängelse. Det är så klokt och så tänkvärt.

Ibland så tänker jag på Jens Assur, digitalt foto, 2010

Bilderna är otroligt snygga. De är jättestora. Det behövs ett mycket stort rum för att kunna visa dem. Jens Assur har varit runt i världen och fotat snygga bilder av avloppsrör, vägbyggen, högar av kakburkar och sopor. De är härliga att se på. Se bilder som finns i utställningen på Jens Assurs hemsida(tryck!).

Men. Var finns kopplingen mellan bilderna och texten? Efteråt känns det som två helt separata verk. Jag längtar efter bilder med samma skärpa som texterna. Kanske är bilderna ett sätt att lura dit mig och lura mig att läsa? Kanske var det en coffeetable-bok med ovanligt intressanta texter, som jag var inne i.

Lite skryt

2010-09-12T23:22:00.002+02:00

Idag hade Expressens söndagsbilaga en liten intervju med Annika Lantz*.
Hon råkar äga en av mina målningar. I artikeln nämner hon att hon "gillar stämningen, färgerna och närvaron" i bilden, som heter "Baren". Det gläder mig. Jag är stolt över att få hänga hemma hos henne, Sveriges vassaste kvinna i radio.

Inför artikeln blev jag kontaktad av en journalist. Han ville gå in på min hemsida och "kopiera" bilden därifrån för att "ha den i en artikel om Annika Lantz". Jag blev både stolt och rädd. Tanken på att han kunde ha gjort det utan att fråga och använt den i vilket sammanhang som helst skrämmer mig. Å andra sidan måste det väl alltid vara bättre att synas än att inte synas.
Jag har svårt att tänka mig ett sammanhang där någon av mina bilder skulle uppfattas som att den vill säga något helt annat än jag vill, så länge som den är just min bild utan ändringar. Det är naturligtvis viktigt att vara medveten om att det man publicerar på nätet aldrig kommer att kunna raderas. Det enda effektiva är att inte visa det man inte kan stå för.

*)Artikeln om Annika Lantz är av det allra försiktigaste slaget, nästan lam. Det vore ännu roligare att få illustrera hennes radioprogram, men då måste jag nog vässa pennan lite.

Lycka

2010-09-09T08:45:00.000+02:00

Jag köpte duken för över en vecka sedan. Jag tänkte ut motivet i bilen hem från affären. Jag gjorde annat. Jag gjorde mer annat, mycket mer annat.
Tillslut kunde jag inte hålla mig längre.

Jag tror att bilden funkar också. Vilken tur man kan ha.

Sömn och brist på sömn

2010-09-02T23:13:00.000+02:00

Jag har tänkt vidare på att sova eller att inte sova, på varför man sover och varför man inte sover.

När jag frågar mig själv svarar jag att kaffe ger vakna nätter, fysisk trötthet ger djup sömn, nedstämdhet ger många timmars sömn...eller kanske är det sömnbrist som ger nedstämdhet. Förälskelse ger behov av att vara vaken hela tiden.

Det skulle vara bra för mig att få veta hur ni andra tänker. Kommentera!

Jag har inte så mycket tid att ägna åt den kommande utställningen, men jag har tittat igenom vad jag har. Jag har börjat fundera på vad som saknas.
Nästa steg blir att undersöka vilka ramar jag ska ha i kombination med vilka passepartouter.

Väntan på insikt

2010-08-20T20:54:00.004+02:00

Att arbeta kreativt är så roligt.
Jag vet att jag på väg vidare kommer att stöta på problem, kämpa med att lösa dem och drabbas av insikt. Vägen till insikt kan vara lång eller kort. Jag vet aldrig hur den kommer att se ut. Jag vet inte ens vilka frågor jag ska svara på eller vilka problem jag ska lösa.
Det är spännande. Det kan också vara hemskt jobbigt vissa bitar av vägen.

Idag drabbades jag kanske av en insikt.
Jag läste Thomas kommentar på mitt inlägg(tryck på länken). Jag gick runt och funderade på om han har rätt i allafall - "Sömn" eller "Borta"?
Nu tror jag att jag förstår. Bilderna handlar ju för mig om var man hamnar när man sover, om att fly in i sömn, om drömmar som livskraft. Det handlar om den där andra platsen, dit man går alldeles själv. Sömnen är som en bisak, en väg dit.
Kanske var namnet "Sömn" från början ett sätt att gå runt det jag egentligen ville säga?

Diskussionen kommer att fortsätta. Inom mig, men kanske även här.

Borta

2010-08-19T20:15:00.003+02:00

Jag diskuterade utställningen med mina "sömn-bilder" med en vän. Jag funderar på att komplettera mina bilder med något tredimensionellt verk, förmodligen någon sorts installation, som kan fungera som en kommentar till bilderna. Det kanske skulle stå någon sorts säng där?
Min vän påpekade att det förmodligen skulle vara som att skriva betraktaren på näsan. Bilderna är ju inte riktigt så entydiga. Där kom det igen. Det som Titti påpekade (tryck på länken och läs kommentarerna). Utställningen ska inte heta "Sömn". Jag ska inte ha en säng där. Däremot ska jag jobba vidare på installationssidan. Vi får se var jag hamnar.

Några timmar efter samtalet trillade det ner ett ord. "Borta". Jag tror att det är ett bra namn på utställningen.
Borta?

Borta.

Utställning

2010-08-17T23:24:00.001+02:00

Jag har äntligen bokat datum för att ställa ut mina "Sömnbilder".
Under perioden 9-24 oktober ställer jag ut på Galleri Björken i biblioteket i Sunne. Det känns mycket bra, även om det återstår en hel del arbete.
En viktig fråga, som Titti Hammarling tog upp i våras, är vad jag ska kalla utställningen för. Jag hade tänkt "Sömn", men kanske vore det, som Titti skrev, bra med ett öppnare ord.
Jag kommer att återkomma till detta.

Följetong

2010-08-16T21:44:00.003+02:00

Nu har jag återvänt till "sömn"-motiven igen. Det blev tre varianter idag. De två första kan få vara skisser till den tredje, som kanske inte är helt klar.

Den här gången är dukarna 15x15 cm.
Jag provar att måla med oljefärg för första gången på många år. Den här färgen är vattenlöslig. Det är skönt att slippa de underbart doftande terpentinångorna, som gav sådan huvudvärk.
Jag märker att jag har glömt hur långsamt olja torkar. Än så länge är det mest en fördel att ha tid för att jobba med färgen på duken. Akryl och tempera torkar så snabbt, men blir ju å andra sidan övermålningsbart snabbt. Olja kräver en hel del trasor och palettkniv när jag målar.

Skulpturer 2

2010-08-12T19:11:00.000+02:00

Efter att ha varit lite kritisk i förra inlägget vill jag bara vara positiv idag.
Jag har sett 2010 års skulpturpark på Marsvinsholms slott. Här är mina absoluta favoriter:

Tjejen av Ingemar Lolo Andersson

Tjejen ligger och slappar mitt på gräsmattan. Hon är en granitskulptur i fem delar. Varje del är vacker på sitt sätt. Delarna liknar egentligen inte alls kroppsdelar, men som de är sammanfogade bildar de en kropp i vila. Hon är hur tuff som helst. Hon är vacker.

Vägskäl av Klas Sundkvist

Det har ramlat ner fem gamla Volvobilar från himlen. De föll med sådan kraft att motorhuvarna sjönk djupt ner i gräsmattan. Nu står de där med evigt blottade underreden. Att närma sig dem är som att närma sig spåren av en fantastisk händelse - spåren av ett underverk. Verket ger mig en sakral känsla.

Big cloned French Bulldog av William Sweetlove

Den stora klonade Franska bulldogen av röd glasfiber lyser på långt håll genom grönskan i parken. Han står och vaktar allén så att ingen går in i den. Vi börjar genast prata om hunden med ögon stora som kvarnhjul i Elddonet och Bakervilles hund. När vi kommer nära förstår jag att det är en dvärghund i skala 8:1. Det är en snäll liten hund. Den skarpa röda färgen träder fram onaturlig mot all natur runt om.

Med utgångspunkt i mina krav i förra inlägget är de här verken bra.

Jag tycker att alla de här skulpturerna har ett rum runt sig. Hunden fyller en stor del av höjden och bredden på allén runt honom. Hela alléns längd blir hundens rum, där ingen går in från något håll. Tjejen ockuperar ogenerat en stor gräsmatta, där andra skulpturer inte göre sig besvär.

Att de här verken sätter igång mina tankar har jag redan visat.

På punkten att skulpturerna ska tåla beröring är jag osäker. Jag tror inte att någon av skulpturerna skulle klara en lördagsnatt i t.ex Sunne. Glasfiber, mindre stenblock och uppstagade bilar tål nog inte vad som helst. Däremot vore det fantastiskt att se bilarna falla sönder under en tioårsperiod i en rondell.

Åk gärna till Marsvinsholms skulpturpark och hitta egna favoriter.

Skulpturer

2010-08-11T00:38:00.001+02:00

Efter att ha sett Lena Cronqvists skulpturer i Karlstad har jag förtjust tittat extra mycket på skulpturer i offentliga miljöer. Allt är inte bra. En del är mycket, mycket bra.
Liss Eriksson (tryck här*)pratade om hur viktigt rummet där skulpturen står är. Det är inte bara figuren som är utsmyckning. Verket är hela luftrummet runt skulpturen och relationen mellan skulptur och rum; var i "rummet"står skulpturen, hur stor del av rummet upptar den? När man stöter på någon av hans fina skulpturer känner man oftast det där väldigt tydligt.
Jag har andra förväntningar på offentliga skulpturer också. Jag tycker att det är viktigt att de tål (oändligt mycket) beröring. Jag vill att skulpturen ska uttrycka något. Jag vill att den ska sätta igång någon tanke hos mig.
Optimistorkestern (tryck här*)av Yngve Lundell finns på Södergatan mitt i Malmö. Den marscherar fram bland alla gående. Jag ler alltid när jag möter orkestern. Figurerna är inte så vackra, men jag hör att de spelar och jag ser att de är på väg framåt. De håller sig på en rad så att andra gående kan passera utan problem. De är i någon slags mänsklig storlek.
I Åmål hittade jag några fula fiskar som hoppar upp ur vattnet i en fontän. De är lekfulla. De lever i vattnet som duschar över dem. Att placera fiskarna i vatten är naturligtvis en bra idé. De rör sig åt lite olika håll. De ser ut att vara på väg att hoppa från fontänen ut i kanalen en bit bort.

I Höllviken står en serie skulpturer längs stranden. Det är en fin tanke - något att titta på när man cyklar eller rider förbi. När jag ser dem på långt håll hoppas jag att få se figurer som står i stark vind från havet. Jag hoppas på att få en berättelse att promenera till. Så kommer jag fram och finner... balettdansöser.

De är dessutom poserande balettdansöser. De känner inte av det enorma rummet runt dem. De känner inte av vinden.

Skulpturerna är inte så bra, men vilken underbar plats att ställa skulpturer på.

*)Jag har lagt in några länkar till Googles bilder eftersom jag inte har några egna bilder, tryck på namnen för en liten bildsammanfattning.

Inte symmetri längre

2010-08-04T15:43:00.000+02:00

Jag fick idén till de här skisserna vid ett besök i en lekpark tillsammans med två tvillingpojkar och deras pappa. Pappan stod mellan pojkarna och gungade på båda två. Det var en symmetrisk bild. Pappan stod mitt i bilden som en lodrät linje med armarna rakt ut åt sidorna. Pojkarna var precis likadana. En åkte framåt, den andre bakåt och tvärtom i en evighetsrörelse.

Efter att ha försökt teckna det jag såg ur minnet blev bilden en annan. Pappan försvann. Pojkarna hamnade på en positivt diagonal linje. De bytte hårfärg och kläder. De kanske blev flickor också.
Kanske dyker de upp i något annat sammanhang senare, men nu får de vila ett tag.

Symmetri 2

2010-08-02T23:23:00.000+02:00

Jag gjorde en ganska bra skiss till en bild idag. Det är intressant att arbeta med symmetriskt uppbyggda bilder. En kvinna mitt i bilden med en handdocka på varje hand, ger intryck av en ganska symmetrisk bild. Kvinnan står dock i kontrapost. Hon håller händerna olika högt. Ögonen är olika. Dessutom skär mittaxeln i bilden genom hennes vänstra halva av ansiktet och kroppen.

Det är tur att jag inte fick för mig att göra skissen så här, mer noga med mittaxeln:

Lena Cronqvist

2010-07-29T22:39:00.000+02:00

Museiparken i Karlstad.

Jag gillar Lena Cronqvists bilder eftersom de ofta berör. Den här sommaren visar Värmlands museum några av hennes målningar och en del av hennes grafik. Utanför museet visar Karlstad kommun några av hennes skulpturer.
De stora målningarna är självporträtt i trekvartsfigur. "Lena" står mitt i bilden. Hon har olika saker i händerna eller på bordet framför sig. Hon har blått förkläde. De ger inga som helst känslor. Jo. Jag blir orolig för hur dåligt hon målar. Det är säkert meningen.
Jag gäspar.
Grafiken är snygg. Jag ser småflickor som grejar med olika saker i guldfiskskålar. Jag blir lite mer intresserad av grafiken eftersom den är snygg, men jag blir inte berörd.

Ute i parken står flickskulpturerna och pratar med varandra. De är kanske inte snygga, men de lever. De har stannat upp mitt i rörelser. Jag blir så glad. Jag går runt och tittar på långt håll, på nära håll från olika vinklar. Jag ser dem fullfölja sina rörelser, leva, leka.

Skulptur av Lena Cronqvist i museiparken i Karlstad.

Lycklig den som fick ha en sådan flicka hemma eller i sin kommun.

En liten badbild

2010-07-18T22:45:00.000+02:00

Först blev skissen så här. Sedan blev jag osäker på om den var begriplig och la till en massa detaljer. Nu tycker jag nog att den var bättre innan detaljerna. Det är bra att ha tid att prova lite olika saker.

Symmetri?

2010-07-17T21:57:00.000+02:00

Dagens bild är tillbaka i gamla spår. Det är i och för sig bara en skiss, men det primära här är för mig att avbilda en situation - en händelse. Jag vill berätta vad jag såg.

Samtidigt är skissen kanske den första bilden i ett annat experiment. Jag vill undersöka vad som krävs för att bilder med symmetri runt en mittaxel ska bli levande och intressanta att titta på.

Tänka på annat

2010-07-15T22:37:00.000+02:00

Jag har tänkt mer på än jag har jobbat med bilder på sistone. Det har lett fram till olika idéer om andra arbetssätt. Det här är en av dem.
Jag börjar ju hur det än är alltid i samma ända när jag gör bilder. Därför bestämde jag lite andra regler för mig själv:

Jag ska börja med ytan.
Jag ska hitta några intressanta former, som inte föreställer något.
Jag ska placera ut formerna på intressanta punkter på ytan.
När jag har kommit så långt får jag börja ge bilden ett innehåll, en berättelse eller ett budskap och tänka ut vad formerna föreställer.

Det blev inte precis exakt som vanligt.

I rörelse

2010-07-07T00:00:00.002+02:00

Det finns många människor som är i rörelse - en grupp är hantverkarna, t.ex målare.
Eftersom jag inte har någon krokimodell för tillfället passade jag på att teckna vår målare idag. Han målar om vårt nya stora rum i vitt. Det blir så fint. Som om inte det var nog tittade en vän förbi och spelade piano under tiden som jag tecknade.
Det bådar gott inför hösten.

Mycket varmt

2010-07-04T12:46:00.000+02:00

Igår var sommarens, hittills, varmaste dag.

Jag sökte mig till platser i skuggan för att få lite svalka, även om jag njöt av vädret.

Igår satt till och med modellerna ovanligt stilla.

Navelskåderiets mästare

2010-07-01T22:29:00.000+02:00

På somrarna blir valet av motiv för mina bilder ensidigt.

Mina motiv blir Vänerklipporna, barn i rörelse och olika växter. Jag tror att det beror på att jag, på sommaren, omges av så många påträngande, men vackra och spännande motiv.
Jag hinner inte fundera på varför jag gör dem. Jag funderar inte heller över vad jag vill säga med dem. Jag försöker inte hitta någon speciell teknik att arbeta i. Det som finns till hands duger fint. Jag vill bara notera det jag ser.

Jag brukar ju beskriva valet av motiv så här:

Jag står alltså ute i den ytterkant där jag så sällan vill befinna mig och tittar in i min egen navel.

Jag trivs fint här.