Bra konst

Jag ser ju ganska mycket bildkonst. Jag ser utställningar, följer andra konstnärers bildbloggar, tittar på all offentlig konst jag stöter på, o.s.v. Dessutom produceras det otroliga mängder bilder av alla människors kameror nu. Ibland känns det som att jag ska drunkna i bilder av olika kvalité, men de bilder som jag tycker riktigt mycket mycket om har fortfarande en särskild plats i mitt hjärta.
På sistone har jag stött på några favoriter:

1. Konstnären Tania Ruiz Gutiérrez filminstallation på Malmö Central. TRYCK!



2. Det finns några underbara installationer på Alma Löv denna sommar, t.ex "Cykelinstallationen", "de uppblåsbara, sovande tygkropparna", de här dansande träden och det tjärklibbiga golvet med spretiga metspön på Alma Löv. (Har tyvärr ingen koll på vilken konstnär som har gjort vad.) TRYCK!

3. Jonas Dahlbergs Utöya-minnesmärke. TRYCK!

Vad har då dessa verk gemensamt? För mig är det två viktiga saker: De berättar något för mig - det finns en tydlig idé/tanke bakom dem och de tvingar mig att interagera på något sätt.

När jag står där stilla och väntar på tåget på Centralstationen passerar främmande och vagt bekanta landskap förbi mig. Restakten är lugn och behaglig. Det känns tryggt. Jag tror att jag tittar ut på utsikten genom fönstret på ett tåg, men egentligen står jag och tittar rakt in i en rå betongvägg med projicerad film på.  Ibland följer jag med en bild på dess resa genom flera fönsterrutor för att se hur den utvecklas. Det ser så självklart ut. Så genialt.
På Alma Löv får jag cykla runt i ett vackert åttkantigt rum. Jag får krypa på ett tjärstruket golv under metspön med klockor på. Jag får sitta och se två uppblåsta tygjättar andas lugnt, fylla lungorna och sjunka ihop när de andas ut. Och jag får återigen träffa det dansande trädet. Installationerna är på olika sätt taktila. De kommunicerar med naturen utanför. De här installationerna är väl genomtänkta och "sätter igång" min lust att interagera hur lätt som helst. Jag får leka! Jag är lyckligt uppfylld när jag åker hem.
Jonas Dahlbergs minnesmärke är både brutalt och vackert. Varje gång jag ser fotot av hur han tänker att det ska se ut tappar jag andan. Jag vet inte hur det känns att se minnesmärket om man är personligt berörd, kanske är det alldeles för starkt. Det är i alla fall väldigt modigt.

På min lilla lista finns inget måleri. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Kanske beror det på att jag inte har varit på Louisiana och sett Emil Nolde ännu. Kanske är måleriet dött. Vet inte.

Medlem i Värmlands Konstnärsförbund

Jag fick ett infall och sökte medlemsskap i Värmlands Konstnärsförbund. Det var många år sedan jag blev refuserad sist.
Så jag slängde in en ansökan.
Jag funderade på att testa urvalsgruppen genom att ta samma bilder som jag sökte med 2009. Bara på kul. 2009 tyckte jag att det var obegripligt att jag inte kom in. Sedan dess har jag tänkt att om man inte kommer in med så bra bilder, så kommer man aldrig in.
Det dumma med mitt lilla bus var att alla de fem bilderna är sålda. Jag bestämde mig alltså för att ta något annat. Det blev den här lilla kollektionen:

Och tänk, det funkade. Nu är jag medlem i Värmlands Konstnärsförbund. Det är bra.

Il faut re-pe-ter

Jag målar en ny version av Pernilla Hansson, hon som sover bland äpplen.
Jag vet inte hur många gånger jag har målat den här bilden, kanske tre, kanske flera. Det är några år sedan jag målade henne sist.

Förmiddag.

Eftermiddag.

Den här gången är hon mycket större än sist. Jag använder en helt annan teknik också. Jag hade nog inte kunnat göra den här utan att ha gjort de andra innan.
Jag vet inte om det är bra.
Jag kanske missar någon ny tankegång eftersom bilden redan är så genomtänkt. Jag är trygg än så länge. Det är härligt.
"Il faut repeter", sa min fransklärare bestämt varje lektion. Jag håller med. Idag iallafall.

På Saffran & Vitlök

Sedan en månad tillbaka hänger nio av mina bilder i "Salongen" på Saffran & Vitlök i Sunne. Saffran & Vitlök är det mysigaste fiket och den bästa lunchrestaurangen i Sunne. De har många lunchgäster varje dag.
Jag blev glad när Åsa frågade om jag ville hänga mina bilder där. I Sunne finns det nog ingen mer välbesökt lokal med plats för nio bilder.

När jag hade plockat ut och hängt de bilder jag ville ha där blev jag ännu mera glad. Rummet blev faktiskt lite mysigare av mina bilder. Så om ni besöker Sunne - ät lunch på Saffran & Vitlök och passa på att se mina bilder riktigt snyggt hängda.

Elita

I lördags sålde jag en av de bilder som har betytt extra mycket för mig. Den heter "Elita". Den var en av de allra bästa i "Sömnserien".

Elita, 2009, akryl och tusch på papper.

Jag började göra sömnbilderna när jag lyssnade på en serie radioprogram om apatiska flyktingbarn. Jag läste också Gellert Tamas bok, "De apatiska".
Jag var så arg på att man kan tvivla på att de här barnen sov på riktigt. Min fasta övertygelse är att det kan vara en utväg att stanna inne i sig själv, att inte vakna och möta den hemska verklighet som de här barnen utsatts och utsätts för. Jag ville ge dem vackra världar att vara i när de sov. Ett av barnen som det berättades mycket om hette Elita.

När bilderna blev klara insåg jag att de var mer mångtydiga än jag trodde.

Elitas vackra värld finns på min favoritö i Vänern. Och jag tror att det var jag själv som var modell för figuren. Jag minns att jag var så lycklig när jag var klar med bilden. Det var som att gå i mål med något stort.

Nu har alltså Elita flyttat ut. Det känns bra.

Stora format - äntligen!

Nu har jag skaffat mig stora dukar! Jag har vetat länge, att jag måste prova stora format.

Jag började med ett motiv som jag inte kände så mycket för, körde fast, kämpade och kämpade. Då lossnar det ju så småningom. Jag vet att det är så, men det är aldrig roligt att fortsätta när det inte funkar. Det har varit riktigt fult hela tiden tills idag.

Idag gjorde jag de här fälten:

Detalj 1

Detalj 2

Detalj 3

Egentligen fanns de där sedan länge, det är ofta bara att det behövs nya färger som trycker undan, lyfter fram och definierar ytorna.
Det finns fortfarande fält att jobba med, men nu VET jag att det funkar.

Kung Domaldes dansmatta

Jag brukar ju måla dekor på Västanå teater. På sommaren målar jag i Ladan. På vintern, när de turnerar blir det oftast ett golv, som jag målar. Golvet är dansmattor som man rullar ihop och flyttar från spelställe till spelställe.
Det är ett roligt jobb att måla så stort. Den här gången 8 x 6,4 meter. Beställningen var "en slags Bohuslänsk berghäll". Så då gjorde jag det.
Nu ska den här jätteberghällen åka på turné med Västanå teaters uppsättning "Kung Domalde". Se den den kommer var fantastisk.

Köp tavla - drick glögg!

Jag har kommit till en gräns. När jag ska jobba i ateljén snubblar jag över en del av det som jag har målat de senaste 20 åren. Det mesta har jag sålt, men efter varje utställning blir det några bilder kvar. En del, som jag inte gillar, målar jag över. Eftersom jag tycker att det mesta är bra växer lagret. 
Jag har också en känsla av att de här gamla bilderna binder mig i ett sätt att arbeta. Jag tycker mycket om dem, men jag behöver gå vidare.
Alltså vill jag rensa mitt lager. Jag har hängt alla mina bilder, tätt, tätt på väggarna i salen. Det ger bra överblick. 

En av väggarna. Mina bilder.

December är en rolig månad med mycket samvaro och mycket glögg. Det är så mysigt att sitta och dricka glögg och prata. 
I år passade det fint att kombinera glöggen med lagerrensningen. Därför har vi öppet varje söndag fram till jul kl. 12-17 Hemma Hos Appelquist i Sunne. Bilder till salu från 200 till 12000 kronor. 
I söndags firade vi första advent med tavlor, glögg och både nya och gamla bekanta. Jag tror att det kan bli lika trevligt nästa söndag. Välkommen!
Om du inte kan komma, tryck HÄR så hamnar du på min hemsida där du kan se alla väggar och även titta på enskilda bilder.

Nytt och bra

1995 gjorde jag några björkstammar av gasväv och binder som jag byggde som papier maché runt plaströr till en scenografi. Jag har nog aldrig gjort något så självklart som dem. 
Våren 2010 hade jag en önskan att göra svävande, sovande kroppar som ett komplement till mina "Sömnbilder". Jag köpte en massa hönsnät, men de kropparna blev bara fult hönsnätrutiga. 

Så egentligen har jag vetat det här länge. Trots det känns det som att jag fick den här idén i december förra året. Den har utvecklats i huvudet, både rent tekniskt och vad jag vill säga med den. I juli i år köpte jag material. I början av augusti gjorde jag småprover på tekniken. I slutet av augusti gjorde jag mitt första fullskaletest. Sedan har jag jobbat på då och då. Idén med de svarta trådarna kom faktiskt i först i förrgår och den tredje kroppen blev klar i morse. Det känns bra. Jag har en idé till som skulle kunna utveckla dem åt ett annat håll, men den har inte riktigt blivit konkret nog att använda ännu. Jag går sakta, sakta fram.
Som det känns nu hör de inte ihop med något annat jag har gjort, om inte de hör ihop med den här.

En liten vridning

Jag tittade in i mitt lager och hittade en bild som jag inte sett förut. En riktigt intressant bild. Det kändes lite märkligt eftersom det var jag som har målat den. 

Egentligen har jag ju sett bilden många gånger innan. 
Det som var annorlunda var att den låg på ena långsidan. Den var vriden 90 grader åt höger. Det blev en helt annan bild, med en helt annan rörelse i. Det blev en bild där alla faller, utom en örnlik figur mitt i bilden som är på väg uppåt. Rakt mot strömmen. 
Jag kanske signerar om den. 

Kerry Lemons skyltfönster på Harvey Nichols

Jag gick på trottoaren ganska nära förbi skyltfönstret på Harvey Nichols i Edinburgh. Jag tittade inte så noga på kläderna i fönstret. Det var kväll. Gatan var mörk. Det lyste starkt i skyltfönstret. Det var någon som hade ritat på skyltfönstret. Jag var tvungen att ta många steg bakåt för att förstå vad jag såg. Det var alltså en RÄV som var tecknad i svart över tre skyltfönster. Här och där bakom räven kunde man se kläder och saker, men räven var helt dominerande. Underbart!

Skärmdump från Kerry Lemons hemsida. Besök den genast.

När jag stod där, på andra sidan gatan såg jag att det fanns andra tecknade djur som bredde ut sig över alla fönster på varuhuset. Det var snälla djur, men med mycket svärta och mystik. De fungerade så bra tillsammans med den mörka fasaden. 
Jag har gjort en del efterforskningar och fått veta att teckningarna är gjorda av en illustratör och konstnär som heter Kerry Lemon. Just de här teckningarna gjorde hon ursprungligen för Harvey Nichols varuhus Knightsbridge i Londons modevecka 2012(TRYCK). 
Som jag förstår det har hon tecknat de här bilderna och fått dem utskrivna, utskurna och monterade på glaset. Hon har alltså inte ritat hela räven på fönstret. Däremot ritar hon till detaljer med pensel direkt på fönstret. Jag länkar till hennes blogg(TRYCK)där hon berättar om sin arbetsprocess. Jag tycker att hon har gjort ett makalöst bra jobb.                  
När jag letade efter Kerry Lemons namn på Harvey Nichols hemsida insåg jag att de har gjort flera samarbeten med konstnärer som låter sina bilder möta Harvey Nichols varor i skyltfönstren. Ett annat exempel är Andrew Salgados ansikten(TRYCK och se gärna filmen).        
Nu undrar jag mest om inte det här borde utvecklas i Sunne också. Så vitt jag kan se mår både konsten och varorna bra i mötet.                                   

Peter Doig

I Edinburgh såg jag en fantastisk konstutställning! Peter Doig är en målare som nu bor på Trinidad.

Utställningen består dels av massor av mycket stora målningar och dels av förstudier - skisser och mindre, färdiga oljemålningar av samma motiv som de stora. När jag ser bilderna tänker jag ibland på Gaugin, ibland på van Gogh, ibland på Klimt och ibland på mina egna bilder. Det känns som om jag förstår honom.

Paragon, tidig version av Crickettspelare, Doig

Det Doig har gjort ser så självklart ut, så enkelt. Men det stora antalet förstudier gör att man kan följa den långa arbetsprocessen. Doig provar att forma delar i bilden på olika sätt. Han flyttar horisontlinjen lite upp eller ner. Han ger något fält i bilden starkare färg eller exaktare form. Han gör någon yta mer trasparent. Han byter format och proportioner på bilden. I ett fall tycker jag att han har valt fel när jag ser den slutliga bilden. Han hade alla element till en bättre bild i de tio förstudierna. Samtidigt fångar han mig verkligen med de där irriterande fulheterna i bilden. 

Den slutgiltiga versionen av Crickettspelare, Doig

Doigs sätt att arbeta är otroligt inspirerande. Han verkar också använda till stor del självupplevda situationer. Som publik får man se scener som han har upplevt, fotograferat, tecknat och målat. 
Doig behandlar söderhavsmiljön naturligt och vardagligt. Jag tänker att den miljö som känns hemma för en människa kan vara främmande för en annan. Jag tänker att Fryksdalens skog förmodligen skulle vara lika främmande i Edinburgh som söderhavsmiljön är.

Jag har hittat två recensioner som tillsammans beskriver utställningen och Peter Doig bra. Här är länkar till dem: The Independent och The Telegraph. I artiklarna finns också några bilder som visades på utställningen. I The Telegraph finns en intressant intervju med Peter Doig. 

Var jag kommer från - estetiskt sett

Alla har en egen estetisk smak. Var och en har en färgskala som den tycker om, vissa möbler och former som den gillar. Var och en avskyr vissa saker. 
Jag tror, i och för sig, att man kan öva upp sitt estetiska sinne genom att titta noga på olika former och färger och fundera på varför man fastnar för något. Men jag tror också att vi får väldigt starka band till sådant som vi gillar när vi är små.

Om någon frågade mig för några månader sedan skulle jag nog sagt att jag gillar organiska former, jugend/art noveau och expressionistiska färger. Jag har alltid känt mig mest hemma där. 
Så en dag hittade jag mitt gamla favoritbarnprogram från tidigt 1970-tal. Det heter "Fröken Ensam Hemma åker gungstol". Hans Arnold har gjort scenografin. Gunnel Linde har skrivit och regisserat. Där fanns ALLT som jag gillar. 

En visp som skickar ut blixtar när det behövs. 

Inte nog med att färg och form var "mitt". Jag har alltid tänkt precis så när jag har berättat med scenografi och med bild: Ensam Hemmas rum som förvandlas bara lite grann, de vanliga sakerna som får magiska krafter, betraktarens fantasi som behövs för att det ska funka. Allt fanns där. 

Dessutom fanns KARTAN!
Jag älskar kartor. Jag samlar på kartor. Jag målar kartor. 

Jag kommer alltså, estetiskt sett, från Fröken Ensam Hemma åker gungstol. På drygt fyrtio år har jag inte rest långt. Jag tycker fortfarande att det är fantastiskt vackert.

Bilderna här är förmodligen gjorda av Hans Arnold allihop. 

En vintrig påsk

Jag tittar ut ur mitt hus.

Under Övre Frykens Konstrunda är det viktigt att ha tydlig vägvisning hem till oss så att ni hittar. Alla medlemmar i Övre Frykens Konstrunda har sedan förra året en fin gul och orange skylt. Vi har satt ben på min så att den kan stå bra vid Ekebyvägen.

Den här skylten är det som ni ska leta efter
 på fredag, lördag och söndag.

Skylten hade kunnat stå bra om marken inte hade varit frusen. Det är tre dagar kvar att tina upp marken på. Om all snön och isen smälter bort idag? Kan det då bli tjällossning imorgon? Kan vi i så fall banka ner skylten i marken i övermorgon?

Ingen kan tvivla på att tjälen är kvar i marken.

Jag har också förstått att många av medlemmarna i Övre Frykens Konstrunda gärna vill ha tjälen kvar. Om vägarna blir mjuka blir det svårt att köra ut på småvägarna. Lera och fastkörda bilar.

Katarina Linnerstorp ställer också
ut inne i Sunne på
Övre Frykens Konstrunda.

Eftersom Hemma Hos Appelquist ligger mitt i Sunne behöver jag bara tänka på att min skylt ska stå upp. Äh. Det är inte så farligt. Min man säger att vi kan tina marken med varmluftspistol så att vi kan trycka ner skyltens "ben". Det blir bra.

Övre Frykens Konstrunda 2013 Hemma Hos Appelquist

Jaha.
Då är det dags för årets upplaga av Övre Frykens Konstrunda. 

Hot Dog och lite annat av Torbjörn Berg,
vår skylt
 och delar av två av mina målningar.

Det ska bli så roligt. Jag har fått med mig en gästutställare som heter Torbjörn Berg. Han är skulptör. Han har lovat att visa sina 3d-collage och en pneumatisk skulptur och sina Hot Dog som bland annat finns i Björns trädgård i Stockholm.
Med Tobbes skulpturer ute i rummet och mina bilder på väggarna kommer alla våra besökare kunna hitta något de gillar.

Stilla 3, målad av mig.

Mina bilder är nog ungefär lika allvarliga som tidigare. De som har sett dem säger dock att bilderna är mer lyckliga.

Hur som helst - i utställningen kommer mina bilder lyckligt att titta ut över Tobbes lekfulla skulpturer.

Vägen vidare

Jag har ju berättat om att det har gått trögt med måleriet.
För något år sedan sa en av mina vänner att det behövs sorg eller melankoli för att ge känsla åt måleriet. Han konstaterade att det var bra att jag inte var helt lycklig. Jag var inte så himla olycklig, och vem är HELT lycklig? Jag kan hålla med om att man behöver ha någon fråga att arbeta med på något plan. Annars finns det inget att säga. Att måla naturbilder som bara är naturbilder ställer krav på att man ska ha en innovativ teknik eller stil.

Nu är jag ganska nära helt lycklig på skalan. Jag har inte så mycket att berätta om. Det känns inte så viktigt att göra bilder för att få bekräftelse på att jag kan göra bilder.
Jag har faktiskt målat några helt vanliga landskap. De blev snygga. De är inte spännande alls.

Jag har några figurteckningar, gjorda av barn, som jag återvänder till och använder på olika sätt. Jag gillar uttrycket i dem, men har kanske inte riktigt hittat en bra användning av dem. Jag provar lite. Igår hittade jag en intressant vinkel.

Kanske hittar jag vägen vidare nu.

Mix Hemma Hos Appelquist

Vi bor ju i ett fantastiskt hus. En del av huset är en stor sal på 130 m2 med 6 meters takhöjd. Det är en fin utställningslokal.
Just nu håller vi på att göra om salen så att den ska fungera även som teaterscen med drygt 100 publikplatser. Vi ska ha en egen talkshow, Hemma Hos Appelquist.
Jag planerar, ritar och formger de förändringar vi gör och ska göra. Det blir lite av varje. Snart ska själva talkshowscenografin byggas upp.

Jag gjorde affischen också,
men biljetterna hann ta slut
 innan affischen kom upp.

Samtidigt närmar sig årets upplaga av Övre Frykens Konstrunda. Min lust att måla är stor. Jag har mycket idéer. Så jag slåss med mig själv om min tid, som ska räcka till alla roliga projekt.

Ibland blir det lite av varje i ateljén. 

Vår sal kommer även efter ombyggnaden att funka bra för konstutställningar, som tur är.

Trögt

Jag har en trög period i mitt måleri. Jag har inte så många bilder jag längtar efter att göra. 

Haruki Murakami skriver i sin bok "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning"(eller något liknande) om vikten av att öva, även om det går dåligt. Han berättar att Raymond Chandler satt tre timmar vid sitt skrivbord varje dag även om han inte skrev något en del dagar. Så är det även med mitt bildskapande. Jag måste ha händerna på papperet eller duken varje dag. De idéer jag får i huvudet kan vara fantastiska, men det är i mötet med materialen som bilderna blir till. De är ofta helt annorlunda mot mina idéer i huvudet. 

Jag försöker också kliva in i ateljén som ett barn varje gång. Jag försöker att inte vara klok, bara nyfiken. Det går ganska bra.

Mitt tredje förhållningssätt i denna tröga period är att spara allt och försöka lösa uppkomna bildproblem. Det är ju ofta ur det jag får mina nya infall.

Liss Eriksson - och rondellkonst i Sunne

På bakgården till Stadshuset i Karlstad hittade jag den här underbara skulpturen.

Mater Madre, Liss Eriksson

Som så ofta när jag hittar en underbar skulptur är det Liss Eriksson(bildgoogla!) som har gjort den.
Den heter Mater Madre. Hon sitter och ammar mitt på en liten, oftast skuggig gräsmatta.
Jag har gått runt henne många varv för att se alla hennes sidor. Jag tror nästan att hon rör sig, så väl skulpterad är hon.

Hon är ganska liten, kanske 75% av en verklig storlek. Hon sitter på sin pall på ett podie som gör att hon hamnar med sitt huvud ungefär i ögonhöjd på mig. Hon sitter där, helt fokuserad på sitt lilla barn och bryr sig inte om att möta oss som passerar med blicken. Hon ger platsen ro.

Jag har hört berättelser om hur noga Liss var med att anpassa skulpturen till rummet där den skulle stå. Han tog hänsyn till rummets form och proportioner. I det här fallet är rummet ganska högt, trångt och rörigt med många former som äter sig in i det. Han sökte den rätta punkten och den rätta formen i rummet. Han träffade väldigt ofta rätt. Det tog tid. Det krävdes stor kunskap och erfarenhet.

I Sunne där jag bor har vi precis fått en rondell. Nu ber kommunen allmänheten komma med förslag på hur rondellen ska dekoreras. Många jobbar redan entusiastiskt med sina förslag.
Jag hoppas att någon med Liss känsla för rummet ska blanda sig i leken och ge ett profesionellt förslag. Men det kanske kostar pengar...