Vägen vidare

Jag har ju berättat om att det har gått trögt med måleriet.
För något år sedan sa en av mina vänner att det behövs sorg eller melankoli för att ge känsla åt måleriet. Han konstaterade att det var bra att jag inte var helt lycklig. Jag var inte så himla olycklig, och vem är HELT lycklig? Jag kan hålla med om att man behöver ha någon fråga att arbeta med på något plan. Annars finns det inget att säga. Att måla naturbilder som bara är naturbilder ställer krav på att man ska ha en innovativ teknik eller stil.

Nu är jag ganska nära helt lycklig på skalan. Jag har inte så mycket att berätta om. Det känns inte så viktigt att göra bilder för att få bekräftelse på att jag kan göra bilder.
Jag har faktiskt målat några helt vanliga landskap. De blev snygga. De är inte spännande alls.

Jag har några figurteckningar, gjorda av barn, som jag återvänder till och använder på olika sätt. Jag gillar uttrycket i dem, men har kanske inte riktigt hittat en bra användning av dem. Jag provar lite. Igår hittade jag en intressant vinkel.

Kanske hittar jag vägen vidare nu.

Mix Hemma Hos Appelquist

Vi bor ju i ett fantastiskt hus. En del av huset är en stor sal på 130 m2 med 6 meters takhöjd. Det är en fin utställningslokal.
Just nu håller vi på att göra om salen så att den ska fungera även som teaterscen med drygt 100 publikplatser. Vi ska ha en egen talkshow, Hemma Hos Appelquist.
Jag planerar, ritar och formger de förändringar vi gör och ska göra. Det blir lite av varje. Snart ska själva talkshowscenografin byggas upp.

Jag gjorde affischen också,
men biljetterna hann ta slut
 innan affischen kom upp.

Samtidigt närmar sig årets upplaga av Övre Frykens Konstrunda. Min lust att måla är stor. Jag har mycket idéer. Så jag slåss med mig själv om min tid, som ska räcka till alla roliga projekt.

Ibland blir det lite av varje i ateljén. 

Vår sal kommer även efter ombyggnaden att funka bra för konstutställningar, som tur är.