Igång igen

Vårt arbete med måleriet på scenen (se nedan) står naturligtvis inte i fokus för recensionerna av "En midsommarnattsdröm", så jag blev lite extra stolt över att höra Kulturnytt 20100628 där recensenten pratade om "...den vackert målade fonden..."

Idag har jag börjat rita igen. Jag låter lusten styra. Överraskande nog började jag rita blommor. Blommor. 
Solljuset är starkt och kontrasten mellan belysta ytor och skugga blir maximal. Det som inte ligger i ljus blir svart. Det belysta blir nästan självlysande. Därför passade det bra att använda flytande tusch. 
Det är skönt att vara igång igen.

Sista dagen på jobbet

De senaste två månaderna har jag ägnat väldigt mycket tid åt att måla dekoren på Västanå teater. Idag är det premiär.  

Här är några bilder av hur det har sett ut på väg till det färdiga resultatet. Jag visar inga bilder av hur det blev här. Gå gärna och titta på föreställningen, "En midsommarnattsdröm"(länk till info och biljetter). 

Dekor, rekvisita, ljussättning och kostym kan i mina ögon vara egna konstformer, men vad vore de utan skådespelarna. Idag är det deras stora dag. Jag sitter i publiken. Jag håller tummarna hela tiden - och allra mest för mina clowner. 

   

Mina närmasta arbetskamrater, ett gäng oerhört skickliga hantverkare, går vidare åt olika håll efter några riktigt tuffa, men galet roliga veckor - och vi hann precis klart!

Tack Ulrika, Mårten, Lennart, Johan, Lars-Åke, Pelle, Daniel, Patrik och Nina.

Att låta händerna prata med materialet

För att lösa ett praktiskt problem behöver man ha kunskap. Man måste tänka igenom vad det är man ska göra. Man måste kanske plocka fram verktyg eller material. Man kan göra listor på vad man ska göra när och hur. Sedan löser man kanske problemet precis som man hade tänkt.

Ibland, när jag står där i färd med att lösa problemet, börjar fingrarna prata med materialet. Händerna kommer med helt andra lösningar på uppgiften än jag hade tänkt ut. Oftast är händernas lösning mer i samklang med materialet. 
Det är lite magiskt när det händer. Eller: det är lite magiskt att se resultatet när jag låter det hända. 

23 år senare

Idag tog jag äntligen några minuter till att teckna. Jag gjorde samma bild som för 23 år sedan (se förra inlägget).

Grunden till bilden är en teckning från en park i Paris. Jag smygtecknade mycket på den tiden.
Tanten ser tydligen lite annorlunda ut idag.

Riktigt gammal skåpmat

Eftersom jag jobbar mycket som dekormålare på Västanå teater just nu hinner jag inte göra några egna bilder. 
Idag hade jag däremot tid att leta upp provtrycken av ett par riktigt gamla träsnitt. Jag gjorde dem för 23 år sedan. Det var mina första grafiska bilder. 
Jag var mycket nöjd då. Kanske är det därför jag blir så glad att se dem igen. 

Jag tycker inte att det har hänt så mycket på de där 23 åren. Viljan att berätta verkar vara den samma. Sättet att teckna är det samma. Njutningen i att använda effekten av kontrasten mellan svarta och vita ytor är definitivt den samma. 
Konstigt.

Blanda färger

Jag har tagit på mig att blanda färgerna åt en annan människa. Det är svårt. Det är svårt att prata om färger.

Jag provar en av mina teorier:
Jag är övertygad om att varje människa har sin egen, unika, färgskala. 

• Man kan inte gissa vilka färger som kan passa in i någon annans färgskala. När det gäller den egna färgskalan ser man däremot direkt om färgen passar. 

• Man kan träna sig i att acceptera fler färger. 

• Man kan träna sig i att se fler nyanser. Därigenom kan man få en mer exakt och mer kompromisslös personlig färgskala. 

• Ju mer man intresserar sig för färg, desto fler ord för att beskriva den skaffar man sig. 

• Man kan beskriva färg som en upplevelse: "blå som himlen när det ska bli åska".

• Man kan vara lite diffus: "den där blå, fast mörkare och med mera färg".

• Man kan beskriva färg tekniskt "den där blå med lite mer svart och lite rött i". 

• Om orden tar slut kan man visa färgprover.

Själv tycker jag mest om blått i alla former och vissa orange nyanser. 

Horisont

Jag tillbringade helgen i vid en sjö skogen. Det är så vackert där. Den här gången regnade det mycket. Dimman kom och gick. Långa stunder försvann horisonten in i ett dimmoln.

Horisonten är enligt NE "den skenbara gränsen mellan jorden och himlavalvet". 

Bildtekniskt brukar man prata om horisontlinjen. 
Det är den horisontella linje som skiljer t.ex golv och vägg, himmel och jord, vertikal och horisontell yta åt. På horisontlinjen finns den punkt som är rakt framför ögonen på konstnären. Om horisontlinjen ligger högt tittar konstnären ner på motivet och vise versa. 
Oftast faller det sig horisontens placering naturligt när man gör bilder. Det är inget man tänker på. Många använder den för att bygga spännande kompositioner. Andra låter bli den helt. 

Det är upp till var och en hur man gör i sina bilder, men i verkligheten tappade jag fotfästet helt när horisonten försvann. 
Vad är sjö och vad är himmel?

Ungefär som bra teater

Jag har ju skrivit om obehagliga bilder, som inte fungerar på väggen hemma hos människor. 
Min tes just nu är att det som ska finnas hemma på väggen ska ge någon känsla av lycka, lugn, frihet eller sätt i gång tankar som inte är negativa. 
Det irriterar mig. Jag vill inte göra vackra, harmoniska, intetsägande bilder för att kunna få avsättning för dem. Jag vill säga något med mina bilder. 

Jag gör en koppling till teater. En teaterföreställning som bara är rolig eller bara vacker lämnar inga spår. En teaterföreställning kan vara bara tragedi från början till slut. Den kan ändå spelas för fulla hus. Människor kan gärna betala för att se den. En teaterföreställning kan till och med bygga på en verklig händelse. 

En bild med samma innehåll kan vara så svår att titta på att man helst låter bli - och återigen; det är inget man vill ha på väggen hemma. 

En installation eller en hel utställning kan berätta något hemskt. När man har tittat klart kan man lämna den bakom sig eller låta intrycken sätta igång nya sätt att tänka, på samma sätt som efter en teaterföreställning. 

Jag försöker alltså hitta ett sätt att bygga en stark berättelse av vackra byggstenar - ungefär som bra teater.

I möblerade rum

En bra konstutställning är för mig inte samma sak som en samling vackra bilder. När jag tittar på konst vill jag bli berörd. Jag vill inte köpa det jag ser. Jag köper sällan ens en affisch eller ett vykort. 
De bästa konstutställningsupplevelserna har verkligen inte bestått av något som jag skulle vilja ha hemma. Utställningar som jag fortfarande minns är t.ex Ilya Kabakovs installationer på något museum på 1990-talet, Andres Serranos utställning med "Pisschrist" på Malmö konsthall och Peter Greenways "Ikarosutställning" på Malmö konsthall. Alla snurrade runt mitt sätt att tänka. (Tyvärr hittar jag inget att länka till.)
De bilder eller installationer som hade satts samman till en utställning berättade tillsammans en enda historia. Det var inga vackra eller lyckliga historier, men berättelserna var starka och tydliga. Förvisso minns jag också mitt första besök på Brückemuseum i Berlin och "Implosion"(med bl.a remakes av Duchamps installationer) på Moderna Museet också, men mer som ögonöppnare.


Hans Westlund citerade Johanna Säll för några veckor sedan: "En intressant utställning ska på något vis sätta sina spår och ligga kvar gnagandes för vidare eftertanke." Det sammanfattar vad jag vill säga om utställningar bra.

På väggen hemma väljer jag att hänga upp ett litet landskap. Det gör mig glad. De planer jag har för kommande utställningar ska däremot förhoppningsvis inte passa så bra i möblerade rum.

Motivet

Jag har skrivit om valet av motiv tidigare. Eftersom det är en stor fråga för mig vill jag ta upp den igen. 
Jag har själv svårt att göra bilder som inte föreställer något för mig. Jag har också svårt att göra bilder som inte har någonting att berätta. 
När jag började måla efter ett långt uppehåll tog det sig uttryck i mycket sorgliga bilder. Berättelsen i bilderna var övertydlig. Jag skrev på näsan. Jag lämnade ingen plats för betraktaren. Jag var till en början väldigt nöjd med att kunna säga det jag ville så tydligt. 

Ett problem med att göra "skriva på näsan"-bilder är att de blir statiska. När man har uppfattat vad jag vill berätta finns det inget mer att se. Tanken kan inte få vandra i väg. 
Ett annat problem med de här motiven är naturligtvis att de är omöjliga att sälja. Ingen vill ha dem hemma på väggen. (Den ena bilden ovan ä r såld, men inte upphängd.)

Jag har provat att göra den här typen av motiv i andra, mer lekfulla tekniker. Det är lite lättare att sälja, men frågan är varför småbarnsföräldrar orkar ha en på väggen.


Jag kommer att återkomma till säljbarhet som mått och fler tankar om motivval snart.

Snart

Jag väntar. Snart är det dags. Jag tror att det dröjer ytterligare några dagar. 

Jag väntar på den illgröna tiden. Det är den där tiden varje vår när naturen går från bara grå till bara grön. Det blir så grönt att det inte finns plats för andra färger. Det enda jag vill se då är mera grönt. 

Om jag gör bilder blir de bara gröna. Det gröna i de gröna bilderna blir så illgrönt att det framstår som overkligt resten av året, men i den stunden är det det enda sättet att skildra det.

Snart.

Min kompis

Nästan varje tisdag eller onsdag kommer en av mina vänner hem till mig. 
Hon sitter vid mitt köksbord och tecknar. Oftast tecknar hon av foton av mödrar och barn eller bara barn. Hon är väldigt noggrann och väldigt, väldigt envis. Jag hejjar på henne när det går trögt, ger henne förslag på hur hon kan gå vidare med sina teckningar och förslag på material och tekniker. Ibland blir hon sur på mig när jag vägrar rita på hennes teckning. 
Vi brukar alltid dricka kaffe. Samtidigt tittar vi på hennes bild och pratar om det vi ser. Vi pratar om vad som skulle kunna göras annorlunda. Genom att lyssna på hennes tankar och samtidigt titta på hennes bilder lär jag mig tänka friare. Jag inser att det jag tycker är viktigt i en bild kan vara helt ointressant för henne - och tvärtom. 

Hon är en fantastiskt begåvad hobbykonstnär, som bara kan lägga några få timmar i veckan på sina bilder. 


Jag brukar tänka på skillnaden mellan vårt sätt att jobba och det sätt jag jobbade på när jag jobbade som bildlärare på högstadiet. Skillnaden är samtalet. Samtalet är en dialog där vi lär oss av varandra. Så borde det självklart vara även i skolan, men med 20 elever som vill samtala samtidigt får det aldrig uppstå. 


De perioder när jag inte gör några egna bilder blir de här besöken extra viktiga. I morgon är det onsdag igen! 

Giv mig luft att andas!

Jag bor ju nästan mitt i skogen. Det är långt till städer fulla av spännande konstupplevelser. Jag missar det mesta helt enkelt. Oftast får jag mina konstupplevelser via internet. Idag fick jag ett mail från Galleri Lilith Waltenberg i Malmö om en kommande utställning. 


Konstnären heter Hertha Hansson. Jag har aldrig hört talas om henne, än mindre sett hennes verk. 
Jag tittade igenom hennes hemsida(tryck!) och fann en syster! Det som tilltalar mig allra mest är kanske ändå masarinerna och de äldre bilderna.

Jag fattar precis vad hon gör (tycker jag) och vill säga. Snälla Malmöbor, gå och titta på utställningen åt mig! Andas! 

Under tiden går jag ut i skogen.

Paus

Idag har jag plockat ihop mina saker i ateljén. Att säga att jag städade skulle vara en överdrift. 
Jag ska inte dit på två månader. Det betyder inte att jag inte kommer att måla och göra bilder. Jag ska måla teaterdekor på Västanå teater större delen av tiden och göra lite bilder för mig själv, hemma, där emellan. Det ska bli roligt. Scenografen, Bo Jonzon, har visat en modell av scenografin. Det ser väldigt fint ut. 
Jag kommer nog att berätta mera om det arbetet så småningom.  

Det här var det sista jag hann vispa ihop idag. Den får ligga till sig tills jag kommer tillbaka. 

Om titlar

Mina kompisar Hans och Titti har bloggat om titlar på bilder. Tryck på deras namn för att komma till deras texter. Jag gillar framför allt tanken om syltetiketterna.

Jag brukar nog alltid börja med bildidén. Jag börjar göra den. Den blir inte precis som jag hade tänkt. Sedan dyker det upp något eller några ord som snurrar runt i huvudet och passar bättre och bättre ihop med bilden. Egentligen är det kanske en bildtext - en text som kommenterar bilden. De senaste veckorna har texterna tagit sig in i bilderna. De har blivit långa. De lägger till en dimension, som inte bilden i sig ger. De texterna är alltså inte titlar.

För mig är titlar främst ett verktyg för att hålla ordning på bilderna. En komisk detalj; på min hemsida var det länge omöjligt att skriva å, ä , ö. Därför döpte jag om bilderna till ord som inte innehåller de bokstäverna. "Talleskär" fick t.ex bli "Orrholmen".

Ju färre tankar jag har om bildens budskap, desto konkretare blir namnet på bilden. Namnet blir som ett slags innehållsförteckning. Det gäller framför allt natur/landskapsbilder, som för mig saknar djupare mening får därför oftast konkreta namn, som "Sippor" eller "Bron". 

Dagens bilder sammanfattar inte dagens arbete, men väl det strömavbrott som hindrade mig från att fotografera det jag gjorde.

Att inte vara duktig

Jag försöker jobba lite mindre "duktigt" när jag jobbar med den här bilden. Jag anstränger mig för att strunta i det jag kan om perspektiv och komposition. 
Jag tror att det kanske skulle kunna öppna mitt sätt att tänka och på sikt göra mitt bildspråk friare.

Det är inte så lätt att göra fel så här länge. Det är inte heller så roligt att jobba med stort motstånd hela tiden. 
För att inte tappa lusten helt kommer jag nog att "fly" till mitt stora ansikte ett tag igen. 
Jag vill göra fina bilder och vara duktig.

Fult på ett meditativt vis

Jag vill hitta sätt att göra landskap som inte är så verkliga. Jag vill lösa upp och röra till. Jag vill bygga landskapen av vackra delar som inte riktigt hänger ihop.
När jag gjorde den vänstra halvan, för någon månad sedan tyckte jag att jag hade hittat det. Nu har jag fortsatt... åt höger. Jag tänker mig att det ska bli en sammanhängande bild.

Det blev fult på ett ganska behagligt sätt.
Det är inte klart. Jag måste få liv i färgerna i den högra delen.

Spretigt

Det blev en väldigt spretig dag. Jag vill hinna med så mycket. Jag gjorde lite på den här:

Samtidigt målade jag över en gammal bild och började måla fortsättning på ett landskap på den duken.
Den gemensamma nämnaren är att det är stora format.

Tuschen frös

Av utrymmesskäl målade jag ute idag. Det här är två dukar som är 80x100 cm vardera.
Solen sken och vinden blåste på.
Jag målade tusch, på mycket våt duk.
Det var riktigt bra torkväder. Det var tur eftersom det var så kallt att tuschen stelnade/frös i flaskan.

KRO-medlem

Jag är en nöjd tjej. Jag har det bra. De flesta dagar är det bara så. 
Jag är med i KRO, Konstnärernas Riksorganisation. Det var inte svårt för mig att komma med där. Däremot fick jag avslag på min ansökan till Värmlands Konstnärsförbund. 


Därav drar jag slutsatsen att kvalitén på de värmlandska konstnärerna är högre än kvalitén på övriga svenska konstnärer och gratulerar de tre som fick vara med.

Sömndimensioner

Jag vet vad jag ska göra. Det är bara så himla svårt att börja. Jag är rädd att det ska bli krångligare än jag hade tänkt. Därför gör jag andra saker, som det här:














Det här kommer att bli ett viktigt ben att ställa utställningen "Sömn" på.
Det känns bra.

Tanken och det handen gör

Jag har en tanke om vad bilden ska innehålla och visa. Jag låter handen rita det jag tänkte. Oftast blir det lite annorlunda. Det tillkommer något, som jag inte hade tänkt på innan. Kanske visar bilden något annat än det jag hade tänkt. Jag tror att det mest av allt är det som gör det så spännande att göra bilder.

Ibland blir det där som handen gör, men som jag inte hade tänkt på helt obegripligt. Det visar ingenting.
Därför valde jag att visa just de här bilderna från dagens produktion.