Tänka på annat

Jag har tänkt mer på än jag har jobbat med bilder på sistone. Det har lett fram till olika idéer om andra arbetssätt. Det här är en av dem.
Jag börjar ju hur det än är alltid i samma ända när jag gör bilder. Därför bestämde jag lite andra regler för mig själv:

• Jag ska börja med ytan. 
• Jag ska hitta några intressanta former, som inte föreställer något. 
• Jag ska placera ut formerna på intressanta punkter på ytan. 
• När jag har kommit så långt får jag börja ge bilden ett innehåll, en berättelse eller ett budskap och tänka ut vad formerna föreställer.

Det blev inte precis exakt som vanligt. 

I rörelse

Det finns många människor som är i rörelse - en grupp är hantverkarna, t.ex målare. 
Eftersom jag inte har någon krokimodell för tillfället passade jag på att teckna vår målare idag. Han målar om vårt nya stora rum i vitt. Det blir så fint. Som om inte det var nog tittade en vän förbi och spelade piano under tiden som jag tecknade. 
Det bådar gott inför hösten.

Mycket varmt

Igår var sommarens, hittills, varmaste dag.

Jag sökte mig till platser i skuggan för att få lite svalka, även om jag njöt av vädret. 

Igår satt till och med modellerna ovanligt stilla. 

Navelskåderiets mästare

På somrarna blir valet av motiv för mina bilder ensidigt. 

Mina motiv blir Vänerklipporna, barn i rörelse och olika växter. Jag tror att det beror på att jag, på sommaren, omges av så många påträngande, men vackra och spännande motiv. 
Jag hinner inte fundera på varför jag gör dem. Jag funderar inte heller över vad jag vill säga med dem. Jag försöker inte hitta någon speciell teknik att arbeta i. Det som finns till hands duger fint.  Jag vill bara notera det jag ser. 


Jag brukar ju beskriva valet av motiv så här:

Jag står alltså ute i den ytterkant där jag så sällan vill befinna mig och tittar in i min egen navel. 

Jag trivs fint här. 

Vår lokal

Nu är det klart. Vi har köpt en lokal. Man skulle kunna beskriva det som ett före detta missionshus eller kapell. Det ligger mitt i Sunne och alltså mitt på jorden.
Jag flyttar dit min ateljé. Vi kommer ha konstutställningar där. Jag hoppas bland annat kunna samla mina "Viskleksvänner" där så småningom. 
Vi har också andra planer, som inte har med bildkonst att göra, för rummet. 


Först av allt ska vi måla om, ta bort vissa saker och sätta dit andra saker, men idag såg det ut så här:

Igång igen

Vårt arbete med måleriet på scenen (se nedan) står naturligtvis inte i fokus för recensionerna av "En midsommarnattsdröm", så jag blev lite extra stolt över att höra Kulturnytt 20100628 där recensenten pratade om "...den vackert målade fonden..."

Idag har jag börjat rita igen. Jag låter lusten styra. Överraskande nog började jag rita blommor. Blommor. 
Solljuset är starkt och kontrasten mellan belysta ytor och skugga blir maximal. Det som inte ligger i ljus blir svart. Det belysta blir nästan självlysande. Därför passade det bra att använda flytande tusch. 
Det är skönt att vara igång igen.

Sista dagen på jobbet

De senaste två månaderna har jag ägnat väldigt mycket tid åt att måla dekoren på Västanå teater. Idag är det premiär.  

Här är några bilder av hur det har sett ut på väg till det färdiga resultatet. Jag visar inga bilder av hur det blev här. Gå gärna och titta på föreställningen, "En midsommarnattsdröm"(länk till info och biljetter). 

Dekor, rekvisita, ljussättning och kostym kan i mina ögon vara egna konstformer, men vad vore de utan skådespelarna. Idag är det deras stora dag. Jag sitter i publiken. Jag håller tummarna hela tiden - och allra mest för mina clowner. 

   

Mina närmasta arbetskamrater, ett gäng oerhört skickliga hantverkare, går vidare åt olika håll efter några riktigt tuffa, men galet roliga veckor - och vi hann precis klart!

Tack Ulrika, Mårten, Lennart, Johan, Lars-Åke, Pelle, Daniel, Patrik och Nina.

Att låta händerna prata med materialet

För att lösa ett praktiskt problem behöver man ha kunskap. Man måste tänka igenom vad det är man ska göra. Man måste kanske plocka fram verktyg eller material. Man kan göra listor på vad man ska göra när och hur. Sedan löser man kanske problemet precis som man hade tänkt.

Ibland, när jag står där i färd med att lösa problemet, börjar fingrarna prata med materialet. Händerna kommer med helt andra lösningar på uppgiften än jag hade tänkt ut. Oftast är händernas lösning mer i samklang med materialet. 
Det är lite magiskt när det händer. Eller: det är lite magiskt att se resultatet när jag låter det hända. 

23 år senare

Idag tog jag äntligen några minuter till att teckna. Jag gjorde samma bild som för 23 år sedan (se förra inlägget).

Grunden till bilden är en teckning från en park i Paris. Jag smygtecknade mycket på den tiden.
Tanten ser tydligen lite annorlunda ut idag.

Riktigt gammal skåpmat

Eftersom jag jobbar mycket som dekormålare på Västanå teater just nu hinner jag inte göra några egna bilder. 
Idag hade jag däremot tid att leta upp provtrycken av ett par riktigt gamla träsnitt. Jag gjorde dem för 23 år sedan. Det var mina första grafiska bilder. 
Jag var mycket nöjd då. Kanske är det därför jag blir så glad att se dem igen. 

Jag tycker inte att det har hänt så mycket på de där 23 åren. Viljan att berätta verkar vara den samma. Sättet att teckna är det samma. Njutningen i att använda effekten av kontrasten mellan svarta och vita ytor är definitivt den samma. 
Konstigt.

Blanda färger

Jag har tagit på mig att blanda färgerna åt en annan människa. Det är svårt. Det är svårt att prata om färger.

Jag provar en av mina teorier:
Jag är övertygad om att varje människa har sin egen, unika, färgskala. 

• Man kan inte gissa vilka färger som kan passa in i någon annans färgskala. När det gäller den egna färgskalan ser man däremot direkt om färgen passar. 

• Man kan träna sig i att acceptera fler färger. 

• Man kan träna sig i att se fler nyanser. Därigenom kan man få en mer exakt och mer kompromisslös personlig färgskala. 

• Ju mer man intresserar sig för färg, desto fler ord för att beskriva den skaffar man sig. 

• Man kan beskriva färg som en upplevelse: "blå som himlen när det ska bli åska".

• Man kan vara lite diffus: "den där blå, fast mörkare och med mera färg".

• Man kan beskriva färg tekniskt "den där blå med lite mer svart och lite rött i". 

• Om orden tar slut kan man visa färgprover.

Själv tycker jag mest om blått i alla former och vissa orange nyanser. 

Horisont

Jag tillbringade helgen i vid en sjö skogen. Det är så vackert där. Den här gången regnade det mycket. Dimman kom och gick. Långa stunder försvann horisonten in i ett dimmoln.

Horisonten är enligt NE "den skenbara gränsen mellan jorden och himlavalvet". 

Bildtekniskt brukar man prata om horisontlinjen. 
Det är den horisontella linje som skiljer t.ex golv och vägg, himmel och jord, vertikal och horisontell yta åt. På horisontlinjen finns den punkt som är rakt framför ögonen på konstnären. Om horisontlinjen ligger högt tittar konstnären ner på motivet och vise versa. 
Oftast faller det sig horisontens placering naturligt när man gör bilder. Det är inget man tänker på. Många använder den för att bygga spännande kompositioner. Andra låter bli den helt. 

Det är upp till var och en hur man gör i sina bilder, men i verkligheten tappade jag fotfästet helt när horisonten försvann. 
Vad är sjö och vad är himmel?

Ungefär som bra teater

Jag har ju skrivit om obehagliga bilder, som inte fungerar på väggen hemma hos människor. 
Min tes just nu är att det som ska finnas hemma på väggen ska ge någon känsla av lycka, lugn, frihet eller sätt i gång tankar som inte är negativa. 
Det irriterar mig. Jag vill inte göra vackra, harmoniska, intetsägande bilder för att kunna få avsättning för dem. Jag vill säga något med mina bilder. 

Jag gör en koppling till teater. En teaterföreställning som bara är rolig eller bara vacker lämnar inga spår. En teaterföreställning kan vara bara tragedi från början till slut. Den kan ändå spelas för fulla hus. Människor kan gärna betala för att se den. En teaterföreställning kan till och med bygga på en verklig händelse. 

En bild med samma innehåll kan vara så svår att titta på att man helst låter bli - och återigen; det är inget man vill ha på väggen hemma. 

En installation eller en hel utställning kan berätta något hemskt. När man har tittat klart kan man lämna den bakom sig eller låta intrycken sätta igång nya sätt att tänka, på samma sätt som efter en teaterföreställning. 

Jag försöker alltså hitta ett sätt att bygga en stark berättelse av vackra byggstenar - ungefär som bra teater.

I möblerade rum

En bra konstutställning är för mig inte samma sak som en samling vackra bilder. När jag tittar på konst vill jag bli berörd. Jag vill inte köpa det jag ser. Jag köper sällan ens en affisch eller ett vykort. 
De bästa konstutställningsupplevelserna har verkligen inte bestått av något som jag skulle vilja ha hemma. Utställningar som jag fortfarande minns är t.ex Ilya Kabakovs installationer på något museum på 1990-talet, Andres Serranos utställning med "Pisschrist" på Malmö konsthall och Peter Greenways "Ikarosutställning" på Malmö konsthall. Alla snurrade runt mitt sätt att tänka. (Tyvärr hittar jag inget att länka till.)
De bilder eller installationer som hade satts samman till en utställning berättade tillsammans en enda historia. Det var inga vackra eller lyckliga historier, men berättelserna var starka och tydliga. Förvisso minns jag också mitt första besök på Brückemuseum i Berlin och "Implosion"(med bl.a remakes av Duchamps installationer) på Moderna Museet också, men mer som ögonöppnare.


Hans Westlund citerade Johanna Säll för några veckor sedan: "En intressant utställning ska på något vis sätta sina spår och ligga kvar gnagandes för vidare eftertanke." Det sammanfattar vad jag vill säga om utställningar bra.

På väggen hemma väljer jag att hänga upp ett litet landskap. Det gör mig glad. De planer jag har för kommande utställningar ska däremot förhoppningsvis inte passa så bra i möblerade rum.

Motivet

Jag har skrivit om valet av motiv tidigare. Eftersom det är en stor fråga för mig vill jag ta upp den igen. 
Jag har själv svårt att göra bilder som inte föreställer något för mig. Jag har också svårt att göra bilder som inte har någonting att berätta. 
När jag började måla efter ett långt uppehåll tog det sig uttryck i mycket sorgliga bilder. Berättelsen i bilderna var övertydlig. Jag skrev på näsan. Jag lämnade ingen plats för betraktaren. Jag var till en början väldigt nöjd med att kunna säga det jag ville så tydligt. 

Ett problem med att göra "skriva på näsan"-bilder är att de blir statiska. När man har uppfattat vad jag vill berätta finns det inget mer att se. Tanken kan inte få vandra i väg. 
Ett annat problem med de här motiven är naturligtvis att de är omöjliga att sälja. Ingen vill ha dem hemma på väggen. (Den ena bilden ovan ä r såld, men inte upphängd.)

Jag har provat att göra den här typen av motiv i andra, mer lekfulla tekniker. Det är lite lättare att sälja, men frågan är varför småbarnsföräldrar orkar ha en på väggen.


Jag kommer att återkomma till säljbarhet som mått och fler tankar om motivval snart.

Snart

Jag väntar. Snart är det dags. Jag tror att det dröjer ytterligare några dagar. 

Jag väntar på den illgröna tiden. Det är den där tiden varje vår när naturen går från bara grå till bara grön. Det blir så grönt att det inte finns plats för andra färger. Det enda jag vill se då är mera grönt. 

Om jag gör bilder blir de bara gröna. Det gröna i de gröna bilderna blir så illgrönt att det framstår som overkligt resten av året, men i den stunden är det det enda sättet att skildra det.

Snart.

Min kompis

Nästan varje tisdag eller onsdag kommer en av mina vänner hem till mig. 
Hon sitter vid mitt köksbord och tecknar. Oftast tecknar hon av foton av mödrar och barn eller bara barn. Hon är väldigt noggrann och väldigt, väldigt envis. Jag hejjar på henne när det går trögt, ger henne förslag på hur hon kan gå vidare med sina teckningar och förslag på material och tekniker. Ibland blir hon sur på mig när jag vägrar rita på hennes teckning. 
Vi brukar alltid dricka kaffe. Samtidigt tittar vi på hennes bild och pratar om det vi ser. Vi pratar om vad som skulle kunna göras annorlunda. Genom att lyssna på hennes tankar och samtidigt titta på hennes bilder lär jag mig tänka friare. Jag inser att det jag tycker är viktigt i en bild kan vara helt ointressant för henne - och tvärtom. 

Hon är en fantastiskt begåvad hobbykonstnär, som bara kan lägga några få timmar i veckan på sina bilder. 


Jag brukar tänka på skillnaden mellan vårt sätt att jobba och det sätt jag jobbade på när jag jobbade som bildlärare på högstadiet. Skillnaden är samtalet. Samtalet är en dialog där vi lär oss av varandra. Så borde det självklart vara även i skolan, men med 20 elever som vill samtala samtidigt får det aldrig uppstå. 


De perioder när jag inte gör några egna bilder blir de här besöken extra viktiga. I morgon är det onsdag igen! 

Giv mig luft att andas!

Jag bor ju nästan mitt i skogen. Det är långt till städer fulla av spännande konstupplevelser. Jag missar det mesta helt enkelt. Oftast får jag mina konstupplevelser via internet. Idag fick jag ett mail från Galleri Lilith Waltenberg i Malmö om en kommande utställning. 


Konstnären heter Hertha Hansson. Jag har aldrig hört talas om henne, än mindre sett hennes verk. 
Jag tittade igenom hennes hemsida(tryck!) och fann en syster! Det som tilltalar mig allra mest är kanske ändå masarinerna och de äldre bilderna.

Jag fattar precis vad hon gör (tycker jag) och vill säga. Snälla Malmöbor, gå och titta på utställningen åt mig! Andas! 

Under tiden går jag ut i skogen.