Utställning

Jag har äntligen bokat datum för att ställa ut mina "Sömnbilder". 
Under perioden 9-24 oktober ställer jag ut på Galleri Björken i biblioteket i Sunne. Det känns mycket bra, även om det återstår en hel del arbete.
En viktig fråga, som Titti Hammarling tog upp i våras, är vad jag ska kalla utställningen för. Jag hade tänkt "Sömn", men kanske vore det, som Titti skrev, bra med ett öppnare ord. 
Jag kommer att återkomma till detta.

Följetong

Nu har jag återvänt till "sömn"-motiven igen. Det blev tre varianter idag. De två första kan få vara skisser till den tredje, som kanske inte är helt klar.

Den här gången är dukarna 15x15 cm.
Jag provar att måla med oljefärg för första gången på många år. Den här färgen är vattenlöslig. Det är skönt att slippa de underbart doftande terpentinångorna, som gav sådan huvudvärk.
Jag märker att jag har glömt hur långsamt olja torkar. Än så länge är det mest en fördel att ha tid för att jobba med färgen på duken. Akryl och tempera torkar så snabbt, men blir ju å andra sidan övermålningsbart snabbt. Olja kräver en hel del trasor och palettkniv när jag målar.

Skulpturer 2

Efter att ha varit lite kritisk i förra inlägget vill jag bara vara positiv idag. 
Jag har sett 2010 års skulpturpark på Marsvinsholms slott. Här är mina absoluta favoriter:

Tjejen av Ingemar Lolo Andersson

Tjejen ligger och slappar mitt på gräsmattan. Hon är en granitskulptur i fem delar. Varje del är vacker på sitt sätt. Delarna liknar egentligen inte alls kroppsdelar, men som de är sammanfogade bildar de en kropp i vila. Hon är hur tuff som helst. Hon är vacker.

Vägskäl av Klas Sundkvist

Det har ramlat ner fem gamla Volvobilar från himlen. De föll med sådan kraft att motorhuvarna sjönk djupt ner i gräsmattan. Nu står de där med evigt blottade underreden. Att närma sig dem är som att närma sig spåren av en fantastisk händelse - spåren av ett underverk. Verket ger mig en sakral känsla. 

Big cloned French Bulldog av William Sweetlove

Den stora klonade Franska bulldogen av röd glasfiber lyser på långt håll genom grönskan i parken. Han står och vaktar allén så att ingen går in i den. Vi börjar genast prata om hunden med ögon stora som kvarnhjul i Elddonet och Bakervilles hund. När vi kommer nära förstår jag att det är en dvärghund i skala 8:1. Det är en snäll liten hund. Den skarpa röda färgen träder fram onaturlig mot all natur runt om. 

Med utgångspunkt i mina krav i förra inlägget är de här verken bra.

Jag tycker att alla de här skulpturerna har ett rum runt sig. Hunden fyller en stor del av höjden och bredden på allén runt honom. Hela alléns längd blir hundens rum, där ingen går in från något håll. Tjejen ockuperar ogenerat en stor gräsmatta, där andra skulpturer inte göre sig besvär. 

Att de här verken sätter igång mina tankar har jag redan visat. 

På punkten att skulpturerna ska tåla beröring är jag osäker. Jag tror inte att någon av skulpturerna skulle klara en lördagsnatt i t.ex Sunne. Glasfiber, mindre stenblock och uppstagade bilar tål nog inte vad som helst. Däremot vore det fantastiskt att se bilarna falla sönder under en tioårsperiod i en rondell. 

Åk gärna till Marsvinsholms skulpturpark och hitta egna favoriter.

Skulpturer

Efter att ha sett Lena Cronqvists skulpturer i Karlstad har jag förtjust tittat extra mycket på skulpturer i offentliga miljöer. Allt är inte bra. En del är mycket, mycket bra. 
Liss Eriksson (tryck här*)pratade om hur viktigt rummet där skulpturen står är. Det är inte bara figuren som är utsmyckning. Verket är hela luftrummet runt skulpturen och relationen mellan skulptur och rum; var i "rummet"står skulpturen, hur stor del av rummet upptar den? När man stöter på någon av hans fina skulpturer känner man oftast det där väldigt tydligt. 
Jag har andra förväntningar på offentliga skulpturer också. Jag tycker att det är viktigt att de tål (oändligt mycket) beröring. Jag vill att skulpturen ska uttrycka något. Jag vill att den ska sätta igång någon tanke hos mig. 
Optimistorkestern (tryck här*)av Yngve Lundell finns på Södergatan mitt i Malmö. Den marscherar fram bland alla gående. Jag ler alltid när jag möter orkestern. Figurerna är inte så vackra, men jag hör att de spelar och jag ser att de är på väg framåt. De håller sig på en rad så att andra gående kan passera utan problem. De är i någon slags mänsklig storlek. 
I Åmål hittade jag några fula fiskar som hoppar upp ur vattnet i en fontän. De är lekfulla. De lever i vattnet som duschar över dem. Att placera fiskarna i vatten är naturligtvis en bra idé. De rör sig åt lite olika håll. De ser ut att vara på väg att hoppa från fontänen ut i kanalen en bit bort.

I Höllviken står en serie skulpturer längs stranden. Det är en fin tanke - något att titta på när man cyklar eller rider förbi. När jag ser dem på långt håll hoppas jag att få se figurer som står i stark vind från havet. Jag hoppas på att få en berättelse att promenera till. Så kommer jag fram och finner... balettdansöser. 

De är dessutom poserande balettdansöser. De känner inte av det enorma rummet runt dem. De känner inte av vinden. 

Skulpturerna är inte så bra, men vilken underbar plats att ställa skulpturer på.

*)Jag har lagt in några länkar till Googles bilder eftersom jag inte har några egna bilder, tryck på namnen för en liten bildsammanfattning. 

Inte symmetri längre

Jag fick idén till de här skisserna vid ett besök i en lekpark tillsammans med två tvillingpojkar och deras pappa. Pappan stod mellan pojkarna och gungade på båda två. Det var en symmetrisk bild. Pappan stod mitt i bilden som en lodrät linje med armarna rakt ut åt sidorna. Pojkarna var precis likadana. En åkte framåt, den andre bakåt och tvärtom i en evighetsrörelse.

Efter att ha försökt teckna det jag såg ur minnet blev bilden en annan. Pappan försvann. Pojkarna hamnade på en positivt diagonal linje. De bytte hårfärg och kläder. De kanske blev flickor också.
Kanske dyker de upp i något annat sammanhang senare, men nu får de vila ett tag.

Symmetri 2

Jag gjorde en ganska bra skiss till en bild idag. Det är intressant att arbeta med symmetriskt uppbyggda bilder. En kvinna mitt i bilden med en handdocka på varje hand, ger intryck av en ganska symmetrisk bild. Kvinnan står dock i kontrapost. Hon håller händerna olika högt. Ögonen är olika. Dessutom skär mittaxeln i bilden genom hennes vänstra halva av ansiktet och kroppen. 

Det är tur att jag inte fick för mig att göra skissen så här, mer noga med mittaxeln:

Lena Cronqvist

Museiparken i Karlstad.

Jag gillar Lena Cronqvists bilder eftersom de ofta berör. Den här sommaren visar Värmlands museum några av hennes målningar och en del av hennes grafik. Utanför museet visar Karlstad kommun några av hennes skulpturer.
De stora målningarna är självporträtt i trekvartsfigur. "Lena" står mitt i bilden. Hon har olika saker i händerna eller på bordet framför sig. Hon har blått förkläde. De ger inga som helst känslor. Jo. Jag blir orolig för hur dåligt hon målar. Det är säkert meningen.
Jag gäspar. 
Grafiken är snygg. Jag ser småflickor som grejar med olika saker i guldfiskskålar. Jag blir lite mer intresserad av grafiken eftersom den är snygg, men jag blir inte berörd. 


Ute i parken står flickskulpturerna och pratar med varandra. De är kanske inte snygga, men de lever. De har stannat upp mitt i rörelser. Jag blir så glad. Jag går runt och tittar på långt håll, på nära håll från olika vinklar. Jag ser dem fullfölja sina rörelser, leva, leka.

Skulptur av Lena Cronqvist i museiparken i Karlstad.

 Lycklig den som fick ha en sådan flicka hemma eller i sin kommun.

En liten badbild

Först blev skissen så här. Sedan blev jag osäker på om den var begriplig och la till en massa detaljer. Nu tycker jag nog att den var bättre innan detaljerna. Det är bra att ha tid att prova lite olika saker.

Symmetri?

Dagens bild är tillbaka i gamla spår. Det är i och för sig bara en skiss, men det primära här är för mig att avbilda en situation - en händelse. Jag vill berätta vad jag såg. 


Samtidigt är skissen kanske den första bilden i ett annat experiment. Jag vill undersöka vad som krävs för att bilder med symmetri runt en mittaxel ska bli levande och intressanta att titta på. 

Tänka på annat

Jag har tänkt mer på än jag har jobbat med bilder på sistone. Det har lett fram till olika idéer om andra arbetssätt. Det här är en av dem.
Jag börjar ju hur det än är alltid i samma ända när jag gör bilder. Därför bestämde jag lite andra regler för mig själv:

• Jag ska börja med ytan. 
• Jag ska hitta några intressanta former, som inte föreställer något. 
• Jag ska placera ut formerna på intressanta punkter på ytan. 
• När jag har kommit så långt får jag börja ge bilden ett innehåll, en berättelse eller ett budskap och tänka ut vad formerna föreställer.

Det blev inte precis exakt som vanligt. 

I rörelse

Det finns många människor som är i rörelse - en grupp är hantverkarna, t.ex målare. 
Eftersom jag inte har någon krokimodell för tillfället passade jag på att teckna vår målare idag. Han målar om vårt nya stora rum i vitt. Det blir så fint. Som om inte det var nog tittade en vän förbi och spelade piano under tiden som jag tecknade. 
Det bådar gott inför hösten.

Mycket varmt

Igår var sommarens, hittills, varmaste dag.

Jag sökte mig till platser i skuggan för att få lite svalka, även om jag njöt av vädret. 

Igår satt till och med modellerna ovanligt stilla. 

Navelskåderiets mästare

På somrarna blir valet av motiv för mina bilder ensidigt. 

Mina motiv blir Vänerklipporna, barn i rörelse och olika växter. Jag tror att det beror på att jag, på sommaren, omges av så många påträngande, men vackra och spännande motiv. 
Jag hinner inte fundera på varför jag gör dem. Jag funderar inte heller över vad jag vill säga med dem. Jag försöker inte hitta någon speciell teknik att arbeta i. Det som finns till hands duger fint.  Jag vill bara notera det jag ser. 


Jag brukar ju beskriva valet av motiv så här:

Jag står alltså ute i den ytterkant där jag så sällan vill befinna mig och tittar in i min egen navel. 

Jag trivs fint här. 

Vår lokal

Nu är det klart. Vi har köpt en lokal. Man skulle kunna beskriva det som ett före detta missionshus eller kapell. Det ligger mitt i Sunne och alltså mitt på jorden.
Jag flyttar dit min ateljé. Vi kommer ha konstutställningar där. Jag hoppas bland annat kunna samla mina "Viskleksvänner" där så småningom. 
Vi har också andra planer, som inte har med bildkonst att göra, för rummet. 


Först av allt ska vi måla om, ta bort vissa saker och sätta dit andra saker, men idag såg det ut så här:

Igång igen

Vårt arbete med måleriet på scenen (se nedan) står naturligtvis inte i fokus för recensionerna av "En midsommarnattsdröm", så jag blev lite extra stolt över att höra Kulturnytt 20100628 där recensenten pratade om "...den vackert målade fonden..."

Idag har jag börjat rita igen. Jag låter lusten styra. Överraskande nog började jag rita blommor. Blommor. 
Solljuset är starkt och kontrasten mellan belysta ytor och skugga blir maximal. Det som inte ligger i ljus blir svart. Det belysta blir nästan självlysande. Därför passade det bra att använda flytande tusch. 
Det är skönt att vara igång igen.

Sista dagen på jobbet

De senaste två månaderna har jag ägnat väldigt mycket tid åt att måla dekoren på Västanå teater. Idag är det premiär.  

Här är några bilder av hur det har sett ut på väg till det färdiga resultatet. Jag visar inga bilder av hur det blev här. Gå gärna och titta på föreställningen, "En midsommarnattsdröm"(länk till info och biljetter). 

Dekor, rekvisita, ljussättning och kostym kan i mina ögon vara egna konstformer, men vad vore de utan skådespelarna. Idag är det deras stora dag. Jag sitter i publiken. Jag håller tummarna hela tiden - och allra mest för mina clowner. 

   

Mina närmasta arbetskamrater, ett gäng oerhört skickliga hantverkare, går vidare åt olika håll efter några riktigt tuffa, men galet roliga veckor - och vi hann precis klart!

Tack Ulrika, Mårten, Lennart, Johan, Lars-Åke, Pelle, Daniel, Patrik och Nina.

Att låta händerna prata med materialet

För att lösa ett praktiskt problem behöver man ha kunskap. Man måste tänka igenom vad det är man ska göra. Man måste kanske plocka fram verktyg eller material. Man kan göra listor på vad man ska göra när och hur. Sedan löser man kanske problemet precis som man hade tänkt.

Ibland, när jag står där i färd med att lösa problemet, börjar fingrarna prata med materialet. Händerna kommer med helt andra lösningar på uppgiften än jag hade tänkt ut. Oftast är händernas lösning mer i samklang med materialet. 
Det är lite magiskt när det händer. Eller: det är lite magiskt att se resultatet när jag låter det hända. 

23 år senare

Idag tog jag äntligen några minuter till att teckna. Jag gjorde samma bild som för 23 år sedan (se förra inlägget).

Grunden till bilden är en teckning från en park i Paris. Jag smygtecknade mycket på den tiden.
Tanten ser tydligen lite annorlunda ut idag.