Målet

Varje ny bild är ett äventyr. Det är så spännande att få se var jag hamnar. 

Jag hör många säga att de blir besvikna när deras bilder inte blir som de tänkt sig. 
För mig är det tvärt om. Jag gör. Utan plan och mål. Så, när bilden är klar har jag kommit någonstans som jag inte visste fanns, dit jag inte hade planerat att komma. 

Det är nog därför jag fortsätter göra bilder.  

Hund & Rymd - utställning Hemma Hos Appelquist

Vi har ju ett mycket stort rum i vårt hus. Då och då visar vi konst där. Igår till exempel.
Det var en endagsutställning med fyra tillresta konstnärer, Hans Westlund, som målar, Micke Sjömilla som gör bilder i spännande blandteknik, Kathrine Walsh och Mats Yderstig, som fotograferar. Utställningen hette "Hund & Rymd".

Frenetisk hängning av "Hund & Rymd"

Det fanns många fina bilder att titta på. Utställningen blev så fin! 


Hans idé att köra en enda dag visade sig vara mycket bra. Vi hade öppet kl 11-11(23). Det var från början lite vitsigt, den 11.11.11 kl 11-11, men det visade sig vara en bra idé. 
Alla konstnärerna fanns på plats hela utställningsperioden, så det var lätt att få diskutera bilderna. Besökarna kom i jämn ström hela tiden under de tolv timmarna. Det fanns en viss oro för att Idol skulle hindra våra besökare från att komma, men att ta med barnen på konstutställning kl 21 en fredagskväll verkade passa många(!). Totalt besökte cirka 140 människor och en hund utställningen. 

Hunden Alice ser på konst.

Hundfotografen Kathrine
Walsh på huk i förgrunden.

De flesta verkade hitta någon typ av bilder som passade dem och de flesta verkade trivas ihop med någon av konstnärerna. 


11.11.11 kl 11-11 var mycket bra.


VF skrev en fin artikel. 

Konst är bilder man inte behöver

Jag tittade på några utställningar i Stockholm förra veckan. Det var "Turner, Monet, Twombly" på Moderna Museet, Helvete på Liljevalchs och Andrea Zittel, Kirkeby, TalR m.fl på Magasin 3. Det var både bu och bä (jag skrev en lång sågning av det mesta, men väljer att inte publicera den). Bäst var Ultvedt, Goya och Miesenberger på Liljevalchs...och personalen på Magasin 3. Gå gärna och titta på alltihopa!


Jämfört med min dagliga konsumtion av konst blev det här en chock för mig. Jag har tänkt mycket på bilderna, som både var två- och tredimensionella. 
Jag gillar bilder som säger något. Det behöver inte vara ett entydigt budskap, men de ska få mig att känna något. Ultvedt får mig att skratta direkt. Hans installationer gör mig så lycklig. Vad han vill säga vet jag inte. Goyas små bilder "Krigets fasor" är så äckliga. Ändå väcks min nyfikenhet; vad kan han mer hitta på för hemskt tokeri? Miesenbergers bilder är så snygga och ger en sådan oro. 
Det är bra bilder. 
Turner, Monet och Twombly får mig faktiskt att gäspa av samma skäl. Jag ser berg vid hav, Parlamentshus, abstrakta mytologiska landskap.  Alla tre är skickliga målare, men de har målat trevliga bakgrunder att ha något framför. 

Min slutsats blir att jag själv måste tillåta mig att vilja berätta något med mina bilder. 

På visningen av "Turner, Monet, Twombly"-utställningen tappar jag fokus en stund när jag funderar över de ointressanta motiven. Det kommer in en rad ord i mitt huvud: KONST ÄR BILDER MAN INTE BEHÖVER. Så är det. Ingen svälter ihjäl för att den inte kan se Monets näckrosor. Ingen kan laga en trasig bil med ett tryck av Goya. Man går inte vilse för att man inte har en Twombly i fickan.
Ändå k a n det vara omöjligt att vara utan en bra bild när man väl har hittat den. Det gäller bara att utsätta sig, känna efter och välja. Det är spännande, nästan magiskt.

Mellanspel

Nu har det varit så där fint med guldgula löv i några veckor. Varje gång jag tittar på de ganska kala träden med guldprickar högt upp i topparna blir jag så lycklig. Det är liksom som sagobilder. Solen står så lågt att ljuset kommer nästan vågrätt mot träden. 


Jag tittar och tittar och försöker komma ihåg det jag ser. Det är omöjligt att avbilda precis så. Det är nästan omöjligt att ens tro på det jag ser. Men gula bilder med guldprickar blir det alltid några. I år kom det tre små samtidigt. De är inte färdiga ännu - mera prickar ska till. 

Det är en skön motvikt till alla konstiga gubbar som dyker upp på mina dukar nu. Jag tror att det är ett mellanspel. Guldlöven har nästan försvunnit och minnet av dem bleknar. 


Oktober i Värmland k a n nog ändå vara det vackraste som finns.

För mycket gytter?

Så här gick det med den där duken som jag nyss hade grundat och just hade börjat jobba med i förra inlägget. 

Jag funderar på var jag är på väg med mina gytterbilder. Jag tror inte att jag kan gå längre åt seriefigurshållet. Jag har nått gränsen här. Nu måste jag nog treva mig tillbaka lite till friare, mindre fullständiga figurer. 
Och samtidigt; de är ju rätt charmiga, de här figurerna. Kanske borde de få leva vidare i serieform i stället? Duken kan återanvändas.

Mera gytter

Jag gjorde inte som jag tänkte med den fina filuren med vingar. Han fick inte vara ensam på duken, men jag tror att omgivningen ger honom plats, som det blev. 
Jag har bråkat mycket med de vita mellanrumsformerna. De lever sitt eget liv i så hög grad att jag blev tvungen att ha sönder en av dem med en halv döskalle och en hand. 

Jag vet inte om jag är klar ännu. Jag har funderat på att byta bakgrundsfärg till något blått eller grönt, men vill inte att kontrasten mellan figurer och bakgrund ska bli för liten.


Jag har börjat på ett nytt gytter också. För första gången hittade jag ett djur. En katt. Kanske  två. 

Mina vikskärmar på CCC i Karlstad

Nu och ungefär en månad framåt visar jag fyra av mina vikskärmar på CCC i Karlstad. Det är lite som en utställningsutställning. 
Här är några bilder:

Märta Dohna

Kavaljererna och järnet från Ekeby

Om träd

En bäver i naturlig storlek, m.m.

Bäverns tänder 

Titta gärna in på CCC om ni har vägarna förbi, dels för att detaljstudera mina viksskärmar, dels för att det är ett himla fint hus nuförtiden.

Regler - haha

Jag brukar ju berätta om hur viktigt det är för mig med regler och gränser. Det är skönt att veta vad som gäller innan jag börjar jobba. 
Reglerna för mina ''Gytterbilder" är att jag ska göra en grund som är ojämn, hitta ansikten och sedan kroppar till ansiktena. Figurerna som uppstår måste gå precis kant i kant. Det ger en del ganska oformliga lemmar och huvuden. Det är roligt, spännande och befriande. Det ger ingen smart komposition. Ibland blir det inte ens upp och ner på bilderna. När bildytan är helt full av figurer börjar jag "färglägga" figurerna.


Nu har jag gjort det ganska många gånger. Arbetsprocessen är lugn och trevlig. 


Idag kollade jag på bilden som finns i inläggen från 2 och 6 augusti. Jag kunde konstatera att: 
a) den var bättre innan jag dämpade färgerna, kanske mest för att det var fint att grunden lyste igenom de tunna färglagren. 
b) bilden skulle bli mycket intressantare om jag målade över de figurer som jag är minst förtjust i. Måla över med vitt. Då skulle det bli en rad figurer som dansade över duken.


När jag sedan tittade på min nya bild blev jag lycklig av att tänka mig att jag kanske skulle få frilägga mina favoriter. Det är i och för sig mot mina regler, men...

Den här filuren skulle nog må bra av att få vara själv.

Mera gytter

Ibland producerar jag fler bilder än jag berättar om här. Där för vill jag sammanfatta vad som har hänt på sistone.
Först gjorde jag en liten bild:

Sedan ville jag ha mer duk att måla på, men hade ingen hemma. Jag tittade runt på mina gamla bilder och valde ut en stor, härlig duk. 

Det fanns förvisso en målning på duken, men jag har tittat på målningen flera år utan att komma på hur jag ska gå vidare med den. Det var riktigt skönt att måla över den. Sedan gjorde jag en bra grund med hjälp av några bergeniablad.

Nu har jag börjat markera ansikten, armar och kroppar.  Fortsättning följer. 

Gytterprojekt

Jag trivs så bra med arbetsgången i mina "Gytterbilder". 

Jag har berättat hur jag jobbar tidigare (25, 29 juli och 2, 6 augusti i år). 

Kanske är det lite som "automatiskt måleri"? Jag bestämmer inte alls vad det ska bli för figurer. Det rör sig som de vill. Färgmässigt är jag nog inte "där" än.

Detalj.

Försök nr 2

Jag gjorde en ny skärm och nya skisser av skog, som var lite mer neutrala. Det skulle bli "bakgrundsskog". Så körde jag igång. Det var lika roligt att jobba stort idag också.

Jag tyckte genast om bilden. Jag fortsatte med lite färg, trots att den skulle vara neutral. Det var roligt. Jag tror att jag ska lägga på ännu mer. 

Nu blir frågan: Vilken skog ska jag måla över med andra bilder? Jag tycker mer om den här idag. 

Vi får se på måndag.

Stora ytor

Jag skulle göra en liten skärmutställning om hur ett träd växer.
Jag gjorde massor av detaljerade, informativa skisser på papper. Jag gjorde en layout. Jag gjorde en skiss till en snygg bakgrund direkt på skärmen, som är 120x190 cm.

Det är s å härligt att skissa så stort! Jag kunde liksom inte låta bli att börja måla alla ytor som uppstod. Nu har jag en väldigt trevlig och dekorativ höst-skärmvägg att hyra ut.

Lite skum färgåtergivning och kanske inte helt klar.

Det går rätt snabbt att fixa en ny skärm också...med en mer neutral bakgrund, som jag kan göra detaljerade bilder på.

Nolde och målarförbud

Här är sista delen av mina intryck från Nolde-utställningen i Skärhamn.

Mitt eget akvarelltest. Jag lyckades mätta papperet med färg på en del av den röda ytan.

Under andra världskriget fick Nolde "målarförbud" av nazisterna. Hans konst ansågs degenererad. Han fick inte göra någon form av bilder. Det var alltså ett slags yttrandeförbud.
Då gjorde han "de omålade bilderna"(tryck!) - över 1000 bilder på fyra år - i hemlighet. Bilderna(tryck!) är små och lätta att gömma. De skulle vara stora som en handflata. Han använde vattenfärg på papper för att inte avslöjas av färglukt. Motiven kom bara inifrån hans huvud och är väldigt många och väldigt olika.

Eget akvarellförsök, fritt efter vårt Kanadensiska gullris. Nolde använde, till skillnad från mig papper utan gräng.

Det är fascinerande att se att han hade en så stark drivkraft att uttrycka sig. Tanken på att förbjuda någon att uttrycka sig är så hissnande skrämmande. Jag har också svårt att tänka mig att någon skulle kunna fördömma en s t i l - det handlar ju inte om att han hade något budskap i sina bilder.
Vi har det bra som både får måla vad vi vill och säga vad vi vill med det.

Om blickar och Nolde

Noldes bilder på Akvarellmuseet i Skärhamn tar stor plats i mitt huvud fortfarande. Det var intressant måleritekniskt på flera sätt. Ett intressant drag i många av bilderna är ögonen. 



Jag har funderat mycket över figurers blickar i bilder. Förra våren förde jag och två andra bloggare en diskussion på ämnet. Det började med att jag skrev ett inlägg om Giacomettis tanke om blicken. Tryck på länken eller gå tillbaka till mars 2010 och läs vidare i senare inlägg. Min lösning på frågan om vad jag ska göra av ögonen var då att låta figurerna blunda, sova eller titta ner. Med en riktad blick blir bilden ofta f ö r entydig. 

Ett test av Noldes teknik som jag gjorde i Photoshop.

Nolde visade sig ha en annan lösning (tryck!). Han målade blått i ögonen, men utan pupill(tryck!). Han gjorde ansiktena i ganska varma färger. Blåa färger upplevs som långt borta om man tänker färgperspektiviskt. Det funkar verkligen bra. Ögonen är inte tomma. De är långt borta, långt inne i figurerna. 
Jag länkar till Noldes bilder, eftersom jag ju inte har rätt att visa dem här. 

Emil Nolde i Skärhamn

Jag besökte Akvarellmuseet i Skärhamn igår. 

Utsikt från klippan bredvid Akvarellmuséet.

O, vilken lycka! De har tre stora rum fulla av (vattenfärgs)bilder av Emil Nolde(tryck för exempel). Jag gissar att det fanns ungefär 75 bilder. Jag tyckte om ALLA. Dessutom är museet och platsen där det ligger himla fina. Kort sagt: Åk dit!

Den mycket kunniga guiden beskrev Noldes sätt att måla mycket bra. Det gav mig lust att prova själv. 
Nolde målade ju mest olja, men också mycket akvarell. Han använde akvarellfärg på tub(?). Han la många lager färg på varandra och fick fram knalliga färger som täcker papperet helt. Det finns i princip ingen vitt kvar i bilderna. Trots det strålar färgerna. Tydligen la han på så många lager färg att det trängde ut på baksidan av papperet. Jag gissar att många akvarellister skulle rysa vid tanken. 


På mycket nära håll ser bilderna ut som vattenfärgsmålningar som barn gör med kakfärg i skolan, men när man går några meter ifrån är de så levande och skickligt uppbyggda.

Mitt nästa mål blir nog att besöka Seebüll, Noldes hem, som nu är museum. Men först ska jag måla akvarell.

Skogsfärg

Jag begränsade färgskalan. Då blev det så här ungefär.  

Nu får den nog vila lite. Jag ska tänka på annat.

På duk

Ansiktena i mina skisser, som jag har visat i mina två förra inlägg har varit runt 2 cm höga. Nu provar jag på duk och med akrylfärg. Ansiktena är runt 5 cm. 
Så det blir större och än så länge väldigt färgglatt. 

Jag har bestämt mig för att begränsa färgskalan kraftigt. Kanske måste jag rensa bort några figurer också. 
Vi får se.

Kompositionstankar

Som jag berättade i mitt förra inlägg provar jag ett befriande sätt att arbeta (inom strikta ramar) nu. Det är roligt och intressant. 

Av en slump fick grunden till min första skiss diagonal riktning från nedre vänstra till övre högra hörnet. Jag vill ha något slags system i hur jag skulle göra lövavtrycken. Våra trädgårdslöv var ganska runda i formen. Jag använde rödorange vattenfärg. 

När jag gjorde min andra grund bestämde jag att färgen skulle vara mindre påträngande och att alla linjer skulle ha horisontell riktning. Jag använde grå, brun och svagt blå färg. De flesta av löven var långsmala eftersom det mest fanns vide där jag satt.

Här är några detaljer från den blågrå. Horisontella linjer ger lugn, balans och ordning, heter det. Visst är det så - även om jag inte hade planerat det så noga:

Det var svårare att hitta enskilda figurer i den första, röda skissen med diagonala linjer. Alla är hopgyttrade med varandra. Det är mycket mer rörelse i varje figur i sig. 

De flesta faller, trots att de borde röra sig uppåt med den positiva diagonalen som riktning. Ingen ser glad eller lugn ut. 

Det här beror nog inte så mycket på kompositionsteknik som på att jag gjorde bilden i lördags medan jag lyssnade på radiorapporter från Utöya. Jag ångrade nästan genast att jag valt röd färg till grunden. Därför gjorde jag bilderna svartvita i förra inlägget. Det blev liksom för hemskt för mig med dem som växte fram, även om det bara var lövavtryck som bestämde vad jag skulle hitta. Ibland blir verkligheten väldigt stor del av mig och läcker in i allt. 

Med horisontella linjer blir det kanske lite stabilare. 

Oj

Nu var det länge sedan jag bloggade. Det beror egentligen inte på att jag inte har gjort bilder. Jag har jobbat på rätt bra, men mina utställningsskärmar och de hör oftast inte till min konstnärliga bildproduktion. Tror jag. 
Häromdagen satt jag och skissade på en bild till en skärm som berättar om kavaljererna på Ekeby i Gösta Berlings saga. 

När jag gjorde den liggande figuren i nederkanten av bilden började jag fundera på hur det skulle bli om jag var tvungen att rita figurer kant i kant, så att de fyller ut varandra. 
Eftersom jag satt ute och jobbade använde jag lite löv och vattenfärg för att sabba/grunda papperet. 

När jag tittade på papperet såg jag genast ett ansikte, som jag förstärkte med pennan. Jag hittade armar och ben och ritade lite på dem. Nästa figur(jag hittade ett ansikte till!) fick ta upp den yta som inte den första tog. O.s.v. 

Det blev många oväntade figurer. Det är ett fritt, roligt och inspirerande sätt att jobba. Kanske kommer någon av alla dessa figurer dyka upp i mina bilder. 
Någonstans i bakhuvudet finns mjölkpaketen i Gävle på 1970-talet. Han eller hon som gjorde dem måste ha jobbat ungefär så här.

Kroki hos Ellinor Henriksson

Igår och idag har jag haft förmånen att teckna världens finaste krokimodell hos underbara Ellinor Henriksson mitt ute i Finnskogen.
Ellinor är en mycket skicklig tecknare med sin alldeles egna handstil. Hon gör också spännande måleri. Den här gången var hon vår teckningslärare. Ellinor har skrivit en inspirerande och mycket vacker bok om att teckna kroki. Den heter "Ett ögonblick Inspirationsbok för kropp och kroki". Besök Ellinors hemsida(TRYCK) för att få veta mer om den.

Jag hade nog tänkt mig att jag skulle teckna massor av teckningar på det papper jag ville, med den krita jag ville och med den hand jag ville.
Nu visade det sig att Ellinor hade ett fullmatat program med olika sätt att teckna för båda dagarna. Det tog emot först, men jag kan erkänna att de där övningarna tog mig längre än jag har klivit på länge.
Här är några exempel på hur det blev. Som vanligt ser jag inte krokierna som färdiga bilder. De är övningar och skisser, som jag kanske kommer att använda i framtiden.