Ibland händer det något med ytan jag lägger färg på. Den börjar leva. Den får ett uttryck. Jag har mycket liten kontroll över hur det går till. Efteråt vet jag inte hur jag gjorde. Jag har bara haft en diffus bild av ytans struktur eller uttryck.
Det bästa sättet att förklara det på är att ytan är summan av en lång rad sammanträffanden. I det här fallet ligger de ovan på varandra och är helt eller delvis transparenta. Varje steg i sig är genomtänkt. Varje nytt steg bygger på något sätt på det förra. Slumpen styr hur de fungerar ihop.Vissa ytor slutar som katastrofer, andra blir så levande och uttrycksfulla.
Det här är bara en av många ytor i bilden. När alla har fått färg måste jag kanske förändra den här till förmån för helheten - eller också klipper jag den fri från resten. Just nu känns det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar