När jag hittar ett så här vackert trapphus blir jag upprymd. Här finns så mycket kärlek till detaljer: spröjsen i fönstren, handledaren, gulddekorationerna i taket.
Här finns så starkt skulpturalt tänkande. Trapphuset är en enda rumsvolym som skruvar sig uppåt. Uppdelningen i våningsplan märks knappt. Trapphuset är ett trevligt rum att vara i. Att "kliva av" vore fel.
Hålen i den tjocka väggen är asymmetriska. De spelar mot varandra och ger rytm. Smidesbladen viftar på mig uppåt, uppåt. I denna hårda tomma stentrappa finns så mycket liv.
I trapphuset frågar jag mig; vad har hänt de senaste hundra åren?
Svaret är att det har hänt väldigt mycket. Ändå söker jag mig ofta till förra sekelskiftet för att hitta visuella intryck. Där trivs jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar