Scenografi och kreativitet

I går såg jag den underbara teaterföreställningen "Carola och jag" av och med Sara Lindh.

Jag tyckte att den var bättre än jag hade vågat hoppas. Den var mycket bra.

Eftersom jag har scenografibakgrund vill jag särskilt berätta om hur bra scenografin och rekvisitan fungerade.

Foto: Håkan Larsson

Sara står på scenen inramad av högar av svärtade flyttkartonger. Hon har bibeln i handen, en bild på Carola på väggen, en stor marsipangris på en piedestal och en tavelkrita i fickan.

Sara illustrerar det hon berättar med enkla teckningar eller lite text med tavelkrita på flyttkartongerna. Hon ritar sig fram genom berättelsen.

När Sara berättar att hon hoppar in i en taxi tänder hon två små lampor på benen på en pall och kör runt i mörkret på scenen med strålkastarna letande ut över oss i publiken. Sara visar sina möten med Carola med hjälp av några fingerdockor eller en bordsduk, som blir ett nunnedok.

Tack vare de enkla lösningarna byter Sara spelplats från sekund till sekund. Ena sekunden är vi i en pingstkyrka i Stockholm, nästa på en fest i Göteborg. Jag bara följer med, accepterar kliven mellan platserna, och kan helt fokusera på det Sara berättar.

Det är inte bara scenografin/rekvisitan som är bra. Det är inte heller bara sättet som Sara använder den på som är bra.

Det var länge sedan jag såg en så bra samverkan mellan scenograf (Christina Nilsson Ramberg), regissör (Jonna Nordenskiöld) och skådespelaren (Sara Lindh).

Jag blir så glad av att se spåren av en riktigt kreativ arbetsprocess.

Gå och titta!