Nu har jag gjort min sista bild.
Vissa dagar känner jag så.
Det känns som om jag har använt allt jag har.
Jag har jobbat så intensivt och fokuserat helt på den bild jag jobbar med. Jag har haft den i huvudet även hemma. Jag tittade på ett foto av den innan jag somnade. Jag har frågat mig hur jag ska göra för att lösa problemen i bilden.
Nu känns det som om jag har svarat på a l l a frågor och löst a l l a problem.
Jag har svårt att tänka att det finns någon annan bild eller någon annan fråga att svara på.
Tänk om jag aldrig kommer på något mer...
det kommer flera..
SvaraRaderaDå kommer här en fråga: I vilket sammanhang tycker du att den här målningen ska få existera? Solo, med tidigare målningar eller tillsammans med andra nya målningar?
SvaraRaderaBra fråga:
SvaraRaderaDen hör till min serie "Sömnbilder" från i höstas.
Det behövs inte fler av dem;), men de är roliga att göra och jag har min största duk kvar. Det kan bli en väg vidare.
Jag ska nog "pilla med småskisser" lite innan jag börjar på något större. Slentrian är ett otäckt ord.
Tittis fråga är relevant alltid tycker jag. Men är det inte så.. att alla bilder ska klara sig själva någonstans, någon annanstans?
SvaraRaderaJO.
SvaraRaderaSerien/gruppen kan ju vara viktig på en utställning för att hålla samman, ge en röd tråd, men varje bild måste bära sig själv och klara att flytta i från gruppen. Annars håller de inte.
För oss som trivs med ramar, regler och system är det tryggt med serier av bilder.