Jag brottas själv ständigt med frågan i mina bilder, trots att jag i princip vet svaret.
Vi hade tittat på Hans alla härliga, uttrycksfulla bilder. Allt var färgsprakande, levande och fantasieggende. Sedan fikade vi. På väggen hängde en tidig Westlund. Det var en perfekt krokiteckning. Vilken figurteckningslärare som helst hade blivit lycklig. Jag tror till och med att man kunde känna igen modellen. Jag frågade Hans varför han inte tecknar så längre. Jag ser ju att han kan teckna naturalistiskt.
Här låter det som om jag skulle tycka att det naturalistiska är finare än det expressionistiska.
Det tycker jag inte.
Ändå är det så lockande att göra perfekt, fotografiskt likt - att visa att man kan göra skuggor, att man kan få ytor att bukta, att man kan locka fram verkligheten ur ett papper eller en duk.
Det luriga är bara att de där perfekta bilderna dör.
Ingen orkar fästa blicken på dem mer än några sekunder.
Förmodligen har det att göra med ögats(och hjärnans) vilja att förstå. Ögat försöker se något begripligt i alla bilder det ser. Om bilden är helt begriplig och har alla delar på rätt plats finns det inget att titta på. En bild som inte kan begripas vid första anblicken lockar däremot ögat att titta mer.
Jag tror att det bland annat är därför jag stannar så länge i Hans bilder.
 |
| Själv provar jag olika sätt att hindra mig från att vara naturalistisk. Jag tror att det här kan bli bra när det är klart. |
Inte blev jag förolämpad inte *ler* hårt skinn. Tycker du förklarar det bra i din text. Vi målar nog det vi vill ha själva. varför ska man måla det andra vill ha, om man inte vill ha det själv?
SvaraRaderaHej, jag får själv inte "att vara duktig" att gå ihop med skapandet. Tycker snarare man ska försöka undvika att vara duktig. Att göra det som är viktigt för ens konstnärliga flöde och utveckling däremot - där finns en annan drivkraft som leder framåt. Inte alltid åt det håll man själv förväntar sig, dock.
SvaraRadera