Jaha-upplevelse

Jaha.

Det blev en jaha-upplevelse när jag slutade jobba och tittade på min målning idag.

Den ledsna figuren på vänstra halvan av bilden fick lämna plats för det här.

Vad det än är så är det inte klart.

Det hjälpsamma ögat

Det är min gammelmormors huvud som ligger i skåpet. Jag står på stolen och bakar tillsammans med min morbror.

Vi är i mormors kök.

Det här var den hemskaste bilden jag visste hela min barndom. Den var ett foto i ett av mina fotoalbum. Nu hittar jag det inte, men jag är helt säker på hur det såg ut.

Jag undrade mycket över varför vi hade gammelmormors huvud i köksskåpet.

När jag blev lite äldre kom jag på att det måste finnas en hemlig lucka i väggen bakom köksskåpen där hon sträckte huvudet in i köket. Jag letade, men hittade aldrig luckan.

Jag såg ju ingen kropp. Alltså hade hon ingen kropp. Det är inte bra. Det är väldigt obehagligt.

Oftast är ögat så hjälpsamt att det ser en förklaring på de mest knepiga bilder, men ibland går det i baklås. Jag är fortfarande inte helt säker på att hon står där bakom morbror, men framför skåpet.

Gamla spår

Jag tror att jag ska fortsätta med en lika stor målning till. Den ska vara en fortsättning på landskapet från igår.

Jag såg fortsättningen åt höger i morse. Jag ville köra igång direkt. Jag var så sugen på att göra det att jag var nära att måla över en duk som jag egentligen vill spara.

-Den har rätt format - och jag vill måla, tänkte jag.

Jag tvingade mig att låta projektet bero. Det blev något helt annat i stället.

Först en ny variant av ett gammalt motiv.

Sedan kom landskapet smygande igen, bakom figuren.

Vem vet om det tar över?

En detalj

Som helhet funkade inte bilden. Den förra varianten finns längre ner i bloggen.

Jag tröttnade på den och tog fram den vita färgen.

Det här lilla trädet räddade delar av duken från att bli övermålade. Jag kunde bara inte måla över det.

Det är skönt att vara landskapsmålare!

Äntligen vågar jag krångla till det lite. Jag tror att den här bilden har lite längre titt-tid* än mina andra naturbilder.

*) den tid det tar för ögat och huvudet på en vanlig människa att tro sig förstå vad det ser.

Blicken

Den här bilden skulle kunna ha hetat något annat, men tack vare veckans bloggdiskussioner kommer den att heta "Blicken".

Det blev massor av blickar.

Några blickar igen

Ibland, när tiden har gått, ser jag på det jag har gjort och gillar någon liten bit. Resten funkar inte alls. Det är skönt att låta det ta tid att inse att det är så.

Idag tog jag fram den vita färgen och startade om. Jag målade över delar av några bilder. Jag välte en duk, tidigare i liggande format, på högkant och målade vidare.

Jag gjorde en del ögon. De kanske blir kvar.

Det finns mer vit färg om jag ändrar mig.

En virvel av blickar och bloggar

Idag är vi tre bloggkompisar som skriver om vår syn på blicken och ögonen i våra bilder.

Läs gärna Titti Hammarlings och Hans Westlunds inlägg och kommentarer på deras bloggar.

Det är roligt att läsa vad andra tycker om precis det ämne som jag fokuserar på just nu.

Jag har provat att göra ögon eller snarare blickar med uttryck några dagar. Jag ser det som en förstudie till alla möjliga bilder som jag ska göra.

Idag har jag tagit ett litet steg i en riktning. Jag tror att mina bilder ska ha ögon. Jag tror att det är viktigt att ögonen är diffusa för att lämna bilden öppen för tolkningar. Blicken ska inte vara entydig. Den ska kunna ses på flera sätt.

Jag har provat lite olika lösningar, ögon som tittar åt olika håll, ögon med felaktiga storlekar, fler än två ögon i ett ansikte.

Det funkar - ibland.

Fler blickar

Jag kan erkänna att jag inte sållar så hårt.

Här har gamla foton av nära bekanta varit inspiration till bilderna.

Jag hoppas att ni inte tar illa upp.

Eller att ni inte känner igen er.

Ansikten med blick

Jag gav mig själv uppdraget att göra ansikten med "blick" (se inlägget om Giacometti nedan).

Jag fick också uppdraget att sitta modell för mig själv.

Ännu fler små skisser

Det verkar som om innehållet blir olika med en mindre förändring.

Skissa

Under de senaste månaderna har jag jobbat så snabbt. Jag har inte skissat alls. Jag har valt att inte tänka och värdera så mycket.

Nu har jag saktat in. Jag har valt att stanna upp i skiss-stadiet. Det är skönt.

Jag vet inte vad jag ska ha skisserna till. Kanske känns det som om de kan vara en fortsättning på "Lort-Sverige".

Jag vill inte bestämma något ännu.

Lite tusch

Jag provar mitt motiv i några olika andra varianter.

Som vanligt finns det intressanta delar i alla bilder.

(Lars Vilks är ett marknadsföringsgeni.)

Londons fiskar

Jag är i London. Jag förundras över blandningen mellan gammalt och nytt.

Det känns naturligt att tänka sig att Harry Potters trollkarlsvärld skulle kunna existera parallellt med den vanliga (mugglar)världen.

Vid Thamsens stränder hittar jag fiskar lite här och var. Först ser jag guldfiskar på taket till gamla fiskmarknaden vid Towern.

Längs flodens kajer finns svarta lyktstolpar. På lyktstolparna slingrar sig muntra fiskar med putmunnar och ögon som nästan ploppar ur ögonhålorna. De täcker mer än en meter av lyktstolpen.

De ser så levande ut att jag nästan tror att de rör sig lite. Ändå är de på inget sätt realistiska avbildningar av någon fiskart.

De finaste fiskarna är guldfiskarna som pryder lyktstolparna längs Victoria Embarkment tillsammans med rosa rosor(!).

Jag blir så glad av att se kärleksfulla dekorationer.