Nolde och målarförbud

Här är sista delen av mina intryck från Nolde-utställningen i Skärhamn.

Mitt eget akvarelltest. Jag lyckades mätta papperet med färg på en del av den röda ytan.

Under andra världskriget fick Nolde "målarförbud" av nazisterna. Hans konst ansågs degenererad. Han fick inte göra någon form av bilder. Det var alltså ett slags yttrandeförbud.
Då gjorde han "de omålade bilderna"(tryck!) - över 1000 bilder på fyra år - i hemlighet. Bilderna(tryck!) är små och lätta att gömma. De skulle vara stora som en handflata. Han använde vattenfärg på papper för att inte avslöjas av färglukt. Motiven kom bara inifrån hans huvud och är väldigt många och väldigt olika.

Eget akvarellförsök, fritt efter vårt Kanadensiska gullris. Nolde använde, till skillnad från mig papper utan gräng.

Det är fascinerande att se att han hade en så stark drivkraft att uttrycka sig. Tanken på att förbjuda någon att uttrycka sig är så hissnande skrämmande. Jag har också svårt att tänka mig att någon skulle kunna fördömma en s t i l - det handlar ju inte om att han hade något budskap i sina bilder.
Vi har det bra som både får måla vad vi vill och säga vad vi vill med det.

Om blickar och Nolde

Noldes bilder på Akvarellmuseet i Skärhamn tar stor plats i mitt huvud fortfarande. Det var intressant måleritekniskt på flera sätt. Ett intressant drag i många av bilderna är ögonen. 



Jag har funderat mycket över figurers blickar i bilder. Förra våren förde jag och två andra bloggare en diskussion på ämnet. Det började med att jag skrev ett inlägg om Giacomettis tanke om blicken. Tryck på länken eller gå tillbaka till mars 2010 och läs vidare i senare inlägg. Min lösning på frågan om vad jag ska göra av ögonen var då att låta figurerna blunda, sova eller titta ner. Med en riktad blick blir bilden ofta f ö r entydig. 

Ett test av Noldes teknik som jag gjorde i Photoshop.

Nolde visade sig ha en annan lösning (tryck!). Han målade blått i ögonen, men utan pupill(tryck!). Han gjorde ansiktena i ganska varma färger. Blåa färger upplevs som långt borta om man tänker färgperspektiviskt. Det funkar verkligen bra. Ögonen är inte tomma. De är långt borta, långt inne i figurerna. 
Jag länkar till Noldes bilder, eftersom jag ju inte har rätt att visa dem här. 

Emil Nolde i Skärhamn

Jag besökte Akvarellmuseet i Skärhamn igår. 

Utsikt från klippan bredvid Akvarellmuséet.

O, vilken lycka! De har tre stora rum fulla av (vattenfärgs)bilder av Emil Nolde(tryck för exempel). Jag gissar att det fanns ungefär 75 bilder. Jag tyckte om ALLA. Dessutom är museet och platsen där det ligger himla fina. Kort sagt: Åk dit!

Den mycket kunniga guiden beskrev Noldes sätt att måla mycket bra. Det gav mig lust att prova själv. 
Nolde målade ju mest olja, men också mycket akvarell. Han använde akvarellfärg på tub(?). Han la många lager färg på varandra och fick fram knalliga färger som täcker papperet helt. Det finns i princip ingen vitt kvar i bilderna. Trots det strålar färgerna. Tydligen la han på så många lager färg att det trängde ut på baksidan av papperet. Jag gissar att många akvarellister skulle rysa vid tanken. 


På mycket nära håll ser bilderna ut som vattenfärgsmålningar som barn gör med kakfärg i skolan, men när man går några meter ifrån är de så levande och skickligt uppbyggda.

Mitt nästa mål blir nog att besöka Seebüll, Noldes hem, som nu är museum. Men först ska jag måla akvarell.

Skogsfärg

Jag begränsade färgskalan. Då blev det så här ungefär.  

Nu får den nog vila lite. Jag ska tänka på annat.

På duk

Ansiktena i mina skisser, som jag har visat i mina två förra inlägg har varit runt 2 cm höga. Nu provar jag på duk och med akrylfärg. Ansiktena är runt 5 cm. 
Så det blir större och än så länge väldigt färgglatt. 

Jag har bestämt mig för att begränsa färgskalan kraftigt. Kanske måste jag rensa bort några figurer också. 
Vi får se.

Kompositionstankar

Som jag berättade i mitt förra inlägg provar jag ett befriande sätt att arbeta (inom strikta ramar) nu. Det är roligt och intressant. 

Av en slump fick grunden till min första skiss diagonal riktning från nedre vänstra till övre högra hörnet. Jag vill ha något slags system i hur jag skulle göra lövavtrycken. Våra trädgårdslöv var ganska runda i formen. Jag använde rödorange vattenfärg. 

När jag gjorde min andra grund bestämde jag att färgen skulle vara mindre påträngande och att alla linjer skulle ha horisontell riktning. Jag använde grå, brun och svagt blå färg. De flesta av löven var långsmala eftersom det mest fanns vide där jag satt.

Här är några detaljer från den blågrå. Horisontella linjer ger lugn, balans och ordning, heter det. Visst är det så - även om jag inte hade planerat det så noga:

Det var svårare att hitta enskilda figurer i den första, röda skissen med diagonala linjer. Alla är hopgyttrade med varandra. Det är mycket mer rörelse i varje figur i sig. 

De flesta faller, trots att de borde röra sig uppåt med den positiva diagonalen som riktning. Ingen ser glad eller lugn ut. 

Det här beror nog inte så mycket på kompositionsteknik som på att jag gjorde bilden i lördags medan jag lyssnade på radiorapporter från Utöya. Jag ångrade nästan genast att jag valt röd färg till grunden. Därför gjorde jag bilderna svartvita i förra inlägget. Det blev liksom för hemskt för mig med dem som växte fram, även om det bara var lövavtryck som bestämde vad jag skulle hitta. Ibland blir verkligheten väldigt stor del av mig och läcker in i allt. 

Med horisontella linjer blir det kanske lite stabilare. 

Oj

Nu var det länge sedan jag bloggade. Det beror egentligen inte på att jag inte har gjort bilder. Jag har jobbat på rätt bra, men mina utställningsskärmar och de hör oftast inte till min konstnärliga bildproduktion. Tror jag. 
Häromdagen satt jag och skissade på en bild till en skärm som berättar om kavaljererna på Ekeby i Gösta Berlings saga. 

När jag gjorde den liggande figuren i nederkanten av bilden började jag fundera på hur det skulle bli om jag var tvungen att rita figurer kant i kant, så att de fyller ut varandra. 
Eftersom jag satt ute och jobbade använde jag lite löv och vattenfärg för att sabba/grunda papperet. 

När jag tittade på papperet såg jag genast ett ansikte, som jag förstärkte med pennan. Jag hittade armar och ben och ritade lite på dem. Nästa figur(jag hittade ett ansikte till!) fick ta upp den yta som inte den första tog. O.s.v. 

Det blev många oväntade figurer. Det är ett fritt, roligt och inspirerande sätt att jobba. Kanske kommer någon av alla dessa figurer dyka upp i mina bilder. 
Någonstans i bakhuvudet finns mjölkpaketen i Gävle på 1970-talet. Han eller hon som gjorde dem måste ha jobbat ungefär så här.

Kroki hos Ellinor Henriksson

Igår och idag har jag haft förmånen att teckna världens finaste krokimodell hos underbara Ellinor Henriksson mitt ute i Finnskogen.
Ellinor är en mycket skicklig tecknare med sin alldeles egna handstil. Hon gör också spännande måleri. Den här gången var hon vår teckningslärare. Ellinor har skrivit en inspirerande och mycket vacker bok om att teckna kroki. Den heter "Ett ögonblick Inspirationsbok för kropp och kroki". Besök Ellinors hemsida(TRYCK) för att få veta mer om den.

Jag hade nog tänkt mig att jag skulle teckna massor av teckningar på det papper jag ville, med den krita jag ville och med den hand jag ville.
Nu visade det sig att Ellinor hade ett fullmatat program med olika sätt att teckna för båda dagarna. Det tog emot först, men jag kan erkänna att de där övningarna tog mig längre än jag har klivit på länge.
Här är några exempel på hur det blev. Som vanligt ser jag inte krokierna som färdiga bilder. De är övningar och skisser, som jag kanske kommer att använda i framtiden.

       

 





 

Naturen som formgivare

Vi hade en bok som hette "Naturen som formgivare" på någon konstskola som jag gick när jag var ung. Jag minns att flera av lärarna var djupt fascinerade av den. Vi, elever, tittade inte så mycket i den. Vi var nog mest intresserade av oss själva som formgivare. 

Sedan blev jag väl äldre. På vårarna tittar jag på formerna på alla knoppar och löv som spricker ut. Jag förälskar mig i olika gröna färger. Jag ser tjocka och tunna linjer som bildar tunga blomklasar. 

Det svåra är att använda dem konstnärligt på något sätt. Jag kan teckna av dem, men för att göra dem rättvisa måste de se precis ut som de gör. Jag tar lite slarviga fotografier av dem för att kanske kunna plocka fram i något sammanhang någon gång. Jag tänker avundsjukt på Hector Guimards Metronedgångar från förra sekelskiftet i Paris. Han lyckades hitta en balans mellan natur och form. 

Vad jag ska göra får nog ligga och gro ett tag till, men det är också en njutning bara att titta på allt vackert i skogen.

 

Naturen är en fantastisk formgivare. Jag undrar vem som skrev boken.

Skånska färger

Olika platser har olika färgskalor. Det beror säkert delvis på ljuset. De växter som växer där och de byggnadsmaterial som används ger också platsens färg. 
Värmland är för mig mest urblekt falu rödfärg, den rosalila färgen som björkarna har på våren innan de slår ut och mörkt grangröna nyanser. Egentligen är de färgerna inte mina favoritkulörer, men eftersom jag kopplar dem till landskapet blir de vackra. 

Skåne är mest av allt rapsfältsgult. Blekgult tegel är Skåne. 

Konstigt nog hör den märkliga lila Pågatågsfärgen också till min skånska färgpaletten. 


Häromdagen hade någon skicklig konstnär valt att kombinera Pågatågsfärgen med de här olika färgskalorna. Så himla snyggt - även om det inte är OK att måla på tågen, så tillför det den pågatågslila något som saknas annars. 

Den här borde hon eller han ha fått betalt för att låna ut till hela Skåne.

Övre Frykens Konstrunda

Två av de tre dagarna av Övre Frykens Konstrunda har gått. Jag har haft otroligt många besökare(nästan 300!). Dessutom är alla besökare trevliga, nyfikna och positiva människor. Vi verkar ha ett stort upptagningsområde - jag har haft besök både från Oslo, Malmö och Vänersborg. Tänk att man åker så långt för att se värmländsk konst! Jag har också haft besök av många Sunnebor, som jag aldrig har träffat innan. Det är så roligt att Sunnebor har möjlighet att spontant titta in på en eller två eller tre konstutställningar på väg mellan ICA och hemmet.

Såld idag(lite felaktiga färger här).

Det har varit tolv timmar fyllda av roliga möten och samtal.
Den oftast återkommande dialogen är:
Besökaren: -Var finns prislistan?
Jag: -Jag har ingen. Fråga mig direkt i stället!
Den vanligaste reaktionen är förvåning och sedan ett längre samtal om någon av bilderna som besökaren är nyfiken på. Besökaren får svar på sina frågor, som ofta egentligen inte bara handlar om priset eller namnet på bilden. För mig är det en underbar möjlighet att få prata med så många om mina bilder. Jag får veta så mycket om vad betraktaren uppfattar av allt det som jag har velat berätta med bilderna.

Det är en stor förmån att kunna vara på plats hela tiden. Jag kommer nog att börja fundera på nya visningskoncept, som att hålla öppet bara när jag kan vara på plats eller att välja kortare intensiva perioder för mina utställningar. Prislistan är nog ändå ett bra verktyg i många lägen också. Någon kund kanske är blygare än jag och låter bli att fråga.

Imorgon kör jag sista dagen av Övre Frykens Konstrunda. Öppet 12-18. Mycket prat. Roligt.
... och en artikel att läsa åtminstone de sista raderna i(TRYCK)

Just nu

Vargen, som symboliserar Övre Frykens Konstrunda och gjordes av Bo Jonzon för många år sedan.

Om mindre än en vecka börjar Övre Frykens Konstrunda. Jag öppnar vår sal och min ateljé för alla som vill komma och titta på mina bilder - och på lokalen. Jag, liksom övriga utställare, har öppet 22, 23, 24 april kl 12-18. För mer info gå till vår hemsida(tryck).
Nu har jag slutat producera bilder inför påskhelgen och försöker fokusera på inramning och hängning. Det kommer bli fint.

Det är ett härligt rum att fylla med bilder.

Samtidigt som jag förbereder mig för Övre Frykens konstrunda jobbar jag som dekormålare på Västanå teater. Där är jag i första hand hantverkare och utför de måleriarbeten scenografen Bo Jonzon vill. När jag blandar färg använder jag i och för sig precis samma sätt att tänka som jag gör när jag gör bilder. På Västanå teater rör det sig oftast om betydligt större ytor och ibland andra bindemedel.
Det är ett underbart roligt arbete tillsammans med ett härligt gäng arbetskamrater.
Jag lägger ut bilder av hur arbetet med scenografin och resten av Berättarladan fortskrider. Följ oss gärna på Facebook(tryck).

Tusch

Det är så bra att ha begränsningar. Då kan jag rätta mig efter dem. Jag kan välja bort det som faller utanför. Jag kan fokusera på det jag "får" göra. Jag kan bryta mot begränsningarna, överträda dem. 


Mina regler för de här bilderna är: 
1. Svartvitt utan gråskala.
2. Den kärleksfulla föräldern + ett vuxet barn. 

Jag börjar bara rita med tusch och dragstift på akvarellpapper. Den kärleksfulla förälderns huvud kommer först. Sedan får jag se vad som händer. Det är lite äventyrligt och lite svårstyrt. Ibland blir bilderna obehagliga för att det inte är OK att behandla ett vuxet barn på samma sätt som ett spädbarn. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska få se. Därför är det skönt att jag har mina två begränsningar.

Konstrundan eller vad man ska göra under påskhelgen

Jag kommer, som jag har berättat tidigare, att delta i Övre Frykens Konstrunda 22, 23, 24 april - eller Långfredagen, Påskafton och Påskdagen. Vi har öppet 12-18 alla dagarna.
Det ska bli så roligt att visa både mina bilder och vår fantastiska utställningslokal. Jag tänker även visa min ateljé med pågående arbeten. 


Efter att ha åkt rundan förra året ska det bli spännande att stå som värd den här gången. Vilka kommer komma? Vad kommer de, eller kanske ni, att säga?...och VAR ska ni parkera? Just nu ligger det en oformlig isvall på parkeringen. Jag hoppas att en dryg månads vårvärme och mitt hackande med spaden ska göra susen.

Mina favoriter på Konstrundan är 16.Art-Gallery och 21.Katarina Linnerstorp. 
Själv har jag nummer 20. I den tryckta foldern finns nummer 20 både i Sunne och i Bjälverud. Det senare är  fel. Jag finns i Sunne. 
Dessutom finns min favoritpirat, Hans Westlund med sina bilder på Hotell Selma Lagerlöf tillsammans med bl.a Anna Samuelsson.

Lite landskap

Jag har planerat vad jag ska visa på Övre Frykens konstrunda i påsk för ganska länge sedan. Det ska bli mycket flytande tusch - många svartvita teckningar på två olika teman. 
Det hindrade inte att jag idag gjorde några små landskapsbilder, som nog är närmast släkt med mina stora "sömnbilder". Det är ju skönt att bryta av med färg och med mindre exakta linjer efter att ha tecknat länge. 

Akryl och tusch - kanske klara

När jag ser dem på skärmen undrar jag om jag fått mest inspiration från Hans Westlund eller Lotta Lagersson, som båda har visat eller visar underbara landskap under våren. 

Uthyres/reklam

Jag har alltid gillat att informera och förklara. Jag jobbade för länge sedan med utställningsformgivning. Jag gillar utställningar. Jag gillar att få lära mig mer på ämnen som jag inte hade tänkt lära mig mer om. Jag tycker att det är tråkigt att vänta. Jag har redan slösurfat i de flesta väntrum utan att få några oväntade infall.


Därför har jag börjat göra utställningar på olika ämnen. De behandlar till exempel ämnen som "Orange, grönt och lila", "Märta Dohnas öde", "Bäverns tänder" "Kjolens historia" och "Så växer ett träd". 
Mina utställningar är vackra eller dekorativa eller både och. De är handmålade och handtextade. Varje ämne får sitt eget visuella uttryck. Om jag kan förklara i bild väljer jag att göra det framför att använda ord. Jag väljer smala delar av större ämnen. Jag vill väcka nyfikenhet.

Utställningarna "Märta Dohnas öde" och
"Orange, grönt och lila" visade på en konferens.  
Jag tänker mig att utställningarna ska visas en och en. 

Närbild, "Märta Dohnas öde"

Nu finns mina utställningar för uthyrning. 

Kontakta mig om du behöver ge din patient något vila ögat på eller väcka dina elevers nyfikenhet eller ge dina passagerare något att prata om!

En till

Jag fortsätter på samma tema som igår. 

En fråga jag måste ta ställning till är om jag ska rama in bilderna så småningom. 
Jag hade inte tänkt det när jag började.

Fortsättning på ett gammalt projekt som var fortsättning på ett annat...

Jag fick lust att jobba vidare med en idé som jag jobbade med för ungefär ett år sedan. 
Det är ett outtömligt tema med en ganska bestämd form.

Jag låter de här bilderna tala för sig själva. 

Bilder och ord

Jag lyssnar ofta på radio. När det gäller nyheter får jag nästan allt via radio och några enstaka nyheter, mest lokala via tidningar. Att jag inte ser på nyheterna på TV beror nog mest på att jag blir rastlös när jag sitter där och ska se bilder samtidigt som jag ska lyssna. Radion är bäst. Jag kan göra andra saker medan jag lyssnar. Det skärper till och med min förmåga att ta in informationen. 


Jag har följt upproret i Egypten via radio. 
Bland journalisterna som rapporterar finns en som är klart bäst. Cecilia Uddén. Hon pratar flytande arabiska och kan prata med "mannen på gatan". 
Hon får mig att tro att hon alltid är på rätt plats vid rätt tillfälle. 
När hon beskriver situationen på Tahrirtorget tar hon med små detaljer, som "en liten flicka i rosa klänning som äter någon slags efterrätt ur en plastmugg"eller "några äldre män som har hittat en gräsplätt där de äter Kentucky fried chicken och vilar ut". Hon berättar att hon "inte har sett en enda bil på bron som går över torget på hela dagen...eller vänta...nu kommer faktiskt en ensam bil." 
Jag tror att jag ser det hon säger. Jag lyssnar på varje ord hon berättar. Det är så levande. 

Lånat från CBS hemsida

Och ändå - En bild säger mer än tusen ord; en kväll tittade jag på Aktuellt. Jag häpnade över hur Tahrirtorget ser ut i verkligheten. Cecilia Uddén hade inte fått mig att tänka mig torget så enormt stort. Det finns så ofattbart många människor där. Många av människorna är så unga. De är så lika svenska ungdomar. 
Bilderna på kameler med ryttare som tränger sig in bland människorna blir absurda. Det är som att olika tider möts i bilden. 

Lånat från Aljazeeras blog

Vi har så stora möjligheter att få bilder av det som händer. Det är bara viktigt att kolla vem som bestämmer vilka bilder vi får se.

Ifåner

Jag jobbar en liten stund med mitt måleri varje dag.
Det är skönt. Jag längtar efter att få göra det. Det är den bästa stunden. Resten av dagen, när jag jobbar med annat, hinner min hjärna lösa hur jag ska gå vidare.
Nästa steg på den här blir nog mera murrigt och mera vitt, men imorgon ska jag lägga upp en ny bild. Den här ska få vila några dagar.

Jag målar fortfarande olja. Det är extra bra med lång torktid nu.

Att vara duktig (del 2 eller 3)

Häromdagen försökte jag pressa Hans på en hemlighet. Jag lyckades inte. Möjligen förolämpade jag honom lite i stället. 
Jag brottas själv ständigt med frågan i mina bilder, trots att jag i princip vet svaret.
  
Vi hade tittat på Hans alla härliga, uttrycksfulla bilder. Allt var färgsprakande, levande och fantasieggende. Sedan fikade vi. På väggen hängde en tidig Westlund. Det var en perfekt krokiteckning. Vilken figurteckningslärare som helst hade blivit lycklig. Jag tror till och med att man kunde känna igen modellen. Jag frågade Hans varför han inte tecknar så längre. Jag ser ju att han kan teckna naturalistiskt. 


Här låter det som om jag skulle tycka att det naturalistiska är finare än det expressionistiska. 


Det tycker jag inte. 


Ändå är det så lockande att göra perfekt, fotografiskt likt - att visa att man kan göra skuggor, att man kan få ytor att bukta, att man kan locka fram verkligheten ur ett papper eller en duk. 


Det luriga är bara att de där perfekta bilderna dör. 


Ingen orkar fästa blicken på dem mer än några sekunder. 
Förmodligen har det att göra med ögats(och hjärnans) vilja att förstå. Ögat försöker se något begripligt i alla bilder det ser. Om bilden är helt begriplig och har alla delar på rätt plats finns det inget att titta på. En bild som inte kan begripas vid första anblicken lockar däremot ögat att titta mer. 


Jag tror att det bland annat är därför jag stannar så länge i Hans bilder.

Själv provar jag olika sätt att hindra mig från att vara naturalistisk. Jag tror att det här kan bli bra när det är klart. 

Hans Westlund ställer snart ut i Karlstad

Jag åkte över höjden till Munkfors för att titta på min kompis Hans Westlunds bilder.  
När jag tänker på Hans bilder tänker jag att han gör människor och djur. Hans målar också landskap ibland, men jag har inte tänkt mig att han är en landskapsmålare. Nu vet jag att han är det. Han är dessutom den bästa landskapsmålaren!   


Min uppgift var att tillsammans med Hans titta igenom hans bilder för att grovt välja ut vilka som ska vara med på utställningen på Galleri Konstgruvan i Karlstad. Det roligaste med Hans konstnärsskap är nog att han är så otroligt produktiv. Grovgallringen var ett riktigt äventyr. Han har så många bra bilder! Jag är säker på att han har material till minst tre utställningar till i sin ateljé. Den här gången ligger fokus på landskap och mindre tuschbilder. 

Hans vilar lite. Der här är några av bilderna som blev utvalda i första gallringen. 

Mina favoriter är landskapsbilderna(ej med på bilden ovan), som nästan är abstrakta. De visar mig landskap där jag kan gå runt med blicken hur länge som helst. De visar mig bekanta platser där jag aldrig har varit. 


Jag rekommenderar alla som har möjlighet att ta sig till Konstgruvan, Hööksgatan 27 i Karlstad. Vernissage den 5 februari, kl. 13-16. Utställningen pågår till den 18 februari, öppettider tisdag-fredag 10-18. 
Jag önskar Hans lycka till med fingallring och hängning. Vi ses på lördag!



   

Kroki och andra figurer

Jag har tidigare berättat om hur bra och roligt det är att teckna kroki(crouquis). I Värmland ges det inte tillfälle att göra det så ofta. 
För några veckor sedan fick jag ihop ett gäng glada tecknare och en duktig modell. Vi tecknade i fyra timmar. Här är några av de 20-30 riktigt snabba som jag gjorde:

Figurtecknandet gav mig ett par nya idéer. 
Den ena är att jag ska börja ge krokikurser med mig som lärare. Jag återkommer när jag har mer detaljer.
Den andra är att göra mina bilder från "BORTA"-utställningen som skulpturer i helfigur i verklig storlek. Jag är osäker på exakt hur det ska gå till, men jag har köpt hem en hel del hönsnät och ståltråd för att börja skissa. Jag är ganska säker på att jag ska använda mig av modell för att hitta intressanta former och uttryck. Resten måste ske allt eftersom när jag har börjat jobba med det och ser vad som händer. 
Min vision är svävande, sovande människokroppar mitt i rummet. Det låter lite gammalt och taget när jag skriver det, men det k a n ju se bra ut ändå.