En hundklump

Idag fick tre av skisshundarna mötas.

Det gav mig nya saker att fundera på: dels hur hundar ser ut på riktigt, dels vad hundar kan uttrycka.

Jag ska göra fler hundskisser, som jag sedan ska försöka glömma bort.

Målet är att göra hundarna friare i formen och ge dem starkare uttryck.

Hundskisser

Jag har inte så mycket tid för mina bildprojekt just nu, men jag har en viktig bildidé. Jag hittar korta stunder för att göra skisser.

Det skulle nog kunna kallas research.

Jag vet att min bild ska innehålla två eller tre hundar. Jag vet ungefär hur deras kroppar ska "röra sig" i bilden. Jag vet ungefär vilka sorters hundar det ska vara.

De här korta stunderna med skissboken gör att jag lär känna mitt motiv bättre.

Mer om motivet och ett ganska stort och mycket roligt projekt som det är en del av kommer att komma så småningom.

Bakåtsträvare

Jag står i en mycket välsorterad vykortsavdelning i en stor bokhandel i Berlin.

De har konstvykort sorterade efter konstnär. Det är tusentals namn på små svarta skyltar.

Jag bläddrar och bläddrar. Först bestämmer jag mig för att titta på de namn jag inte känner igen. Jag vill få nya intryck. Det är tråkigt.

Jag går över till att titta på alla. Det tar tid. Det är roligt. Om man tar alla möjliga 1900-2000-talskonstnärer och sätter dem i bokstavsordning får man en väldig blandning. Jag reagerar på många av bilderna, både positivt och negativt.

Jag tillåter mig att plocka ut några vykort, med bilder som jag verkligen gillar. Det blir två bilder.

Det känns bra att ta med lite inspiration hem:

August Macke, Landschaft mit Kirche und Weg, 1911

och

Franz Marc, Rote Rehe II, 1912

Det är svårt att välja nya vägar. Å andra sidan: måleri är väl som helhet ganska bakåtsträvande i vår tid.

Nu ska jag skissa hundar.

En gammal trappa

När jag hittar ett så här vackert trapphus blir jag upprymd. Här finns så mycket kärlek till detaljer: spröjsen i fönstren, handledaren, gulddekorationerna i taket.

Här finns så starkt skulpturalt tänkande. Trapphuset är en enda rumsvolym som skruvar sig uppåt. Uppdelningen i våningsplan märks knappt. Trapphuset är ett trevligt rum att vara i. Att "kliva av" vore fel.

Hålen i den tjocka väggen är asymmetriska. De spelar mot varandra och ger rytm. Smidesbladen viftar på mig uppåt, uppåt. I denna hårda tomma stentrappa finns så mycket liv.

I trapphuset frågar jag mig; vad har hänt de senaste hundra åren?

Svaret är att det har hänt väldigt mycket. Ändå söker jag mig ofta till förra sekelskiftet för att hitta visuella intryck. Där trivs jag.

Fågelskulptur

Idag fick jag syn på de här fåglarna i en park.

De bildade en ovanligt(!) tredimensionell skulptur.

Skulpturer är förstås alltid tredimensionella, men den här hade så många riktningar. Varje gång jag tog ett litet steg åt sidan förändrades skulpturen helt. Olika delar av skulpturen framträdde i olika vinklar. I viss vinklar var mellanrumsformerna finare än fåglarna.

Allra finast var skulpturen med det krokiga trädet som bakgrund. Linjerna i fåglarnas krökta halsar upprepas i trädets grenar.

Någon har varit placeringskonstnär. Antigen fick konstnären inspiration av trädet och gjorde skulpturen. Eller också fick någon syn på likheterna och placerade fåglarna vid trädet så att de kunde stå där och vara krokiga tillsammans.

Tankar 3

När jag tänker tillbaka inser jag att jag under sommaren mest gjorde bilder av landskap vid Vänern. I början av hösten gjorde jag mina tvillingbilder med människor på. I oktober målade jag gula löv. Det är svårt att låta bli att göra det. De är så påtagliga under några veckor. Sedan dess har jag arbetat med mina "sömn-bilder".

Sömnbilderna består till stor del av svartvita bilder av sovande människor i olika ställningar, men i bakgrunden på varje bild finns någon slags landskap.

Som jag skrev häromdagen är arbetet med landskapen lustfylld. Det är spännande att abstrahera landskap, både färg och formmässigt.

Landskap är mångtydiga. De är öppna för egna tolkningar. De kanske ger betraktaren en känsla eller stämning.

Människofigurer uttrycker något. De kan oftast tydas, läsas på liknande sätt av de flesta.

Jag slås just av tanken: Lars Lerin och Kenneth Börjesson målar landskap, medan Lena Cronqvist och Karin Broos målar människor. Är landskap manligt och människor kvinnligt?

Sedan har vi Hans Westlund som i så fall spräcker tesen.

Och jag själv...på väg att ta fram den manliga sidan och bli landskapsmålare!

Tankar 2

Jag tror att det jag vill göra är att hitta sätt att göra bilder som säger något. Ibland är jag nära att göra det.

Det svåraste är att veta om bilderna säger någon annan något. JAG vet ju oftast vad jag vill uttrycka, men vad ser betraktaren? Därför är det så viktigt att visa bilderna och att få reaktioner på det jag visar.

Det jag lägger på bloggen är oftast inte färdigt. Kanske blir det aldrig klart eftersom det inte går att tämja till en bra bild. Det kanske inte är representativt för mitt konstnärsskap.

Å andra sidan kommer jag ingen vart om jag bara går en säker väg i mitten utan att prova var gränserna går och misslyckas. Ofta är det genom de misslyckade bilderna jag lär mig något som leder fram till de riktigt bra.

För mig är bloggen lite som en offentlig skissbok.

Tankar 1

Blandteknik ger oväntade möten bildmässigt.

Att blanda färg och svartvitt i samma bild verkar stimulera mig att tänka på flera sätt.

När jag arbetar med färg experimenterar jag i flera lager där jag försöker hitta färgfält som lever egna liv. Fältens form och betydelse blir underordnad ytans egenskaper.

Svartvitt får mig att se kontraster och former. Det svarta blir linjer mot det vita papperet. Jag tecknar. Jag beskriver exakt.

När jag kombinerar svartvitt och färg i "sömn-bilderna" kan jag berätta på flera sätt samtidigt. Jag kan göra en bestämd, tydlig, teckning av figuren i ett diffust "landskap".

Jag älskar att teckna, men jag längtar till färglandskapet som är öppet för tolkningar.

Pernilla Hansson med gröna äpplen

Det ser skönt ut att vila så här, svävande över äpplen. Vi kan se det som en julhälsning.

Jag tar en paus i målandet nu. Min plan är att göra en utvärdering av höstens bildarbeten på bloggen. Jag börjar... snart.

Ingen tistel

Det blev så här. Jag gillar färgerna.

Än så länge har jag svårt att glömma tisteln. Jag känner mig inte riktigt klar med bilden.Handen som trevar eller stryker över något är krävande. Jag är inte säker på att jag har hittat rätt omgivning till figuren.

Jag kanske gör bilden igen. Då kanske jag lämnar ytan helt tom.

Tur att det finns vit färg

Dagens problem var tistlarna i bilden från igår. Tistlar är mina favoritblommor. Allra finast är brudborstar. Jag tyckte att det skulle vara fint om kvinnan på bilden höll handen mjukt ovan på en av dem. I verkligheten är de ganska vassa att ta i.

Ett tag såg de ut så här. Det funkade inte med varken färg eller penseldrag. Jag provade många varianter.

Sedan tog jag vit färg. Jag målade över tistlarna och började om. Det blev något helt annat.

Det blir en rolig överraskning när bilden röntgas av forskare om några hundra år.

Mer oregelbundna tider

Den kommande tiden blir mina inlägg mer oregelbundna.

Därför kan det vara bra att göra något av de här alternativen:

1. Gå längst ner på bloggen och trycka på länken "prenumerera på inlägg (atom)" och gå till listan "åtgärder" nere till höger, välja"prenumerera i mail".

2. Skaffa ett bloggerkonto, logga in och trycka på "Följa" i listen uppe till vänster. Där kan man välja om man vill visa att man följer bloggen eller ej.

Det som är bra med att följa är får man veta när jag har lagt upp något nytt.

Beskära?

Den här bilden heter nog Nypon. Jag visar den här hårt beskuren på olika sätt.

Den kan se ut så också. Eller

så här.

Vi får se. Är det nypon?

Björkar i armen

Det blev mest björkar i armen, men jag gjorde lite granskog också.

Det här är alltså en detalj ur bilden från igår. Hela bilden är 70x50 cm. Den här detaljen är större i verkligheten än här. Det grå och svarta är flytande tusch.

Det rosa är björkar som de ser ut om några månader. Jag har målat dem med akrylfärg.

Jag kanske bör tillägga att jag inte har klippt sönder bilden.

Nina igen, nära

Det här är ett försök att utveckla sömnbilderna. Jag tycker att de börjar bli lite enformiga. Det ledde ju till att jag klippte ut naturdelen av bilden här nedanför. Jag bad en kompis om råd för att komma vidare. Jag fick många bra förslag på sätt att tänka. Ett av råden som jag gillade var att prova att gå närmare.

Jag tror att det kan leda någon annan stans när jag har hållit på lite.

Det enda jag vet om den här bilden nu är att jag ska göra en granskog i armen på henne. Sedan får vi se.

Tredje gången gillt

Så där. Nu har jag gjort samma motiv för tredje gången. Det blir nog den sista gången. Jag tror att kompositionen funkar nu. Jag kallar bilden "Sing me to sleep" nu.

Jag har de senaste dagarna känt att jag upprepar mig. Jag måste ändra något. Jag har börjat jobba med en annan bild. Det handlar fortfarande om sömn, men jag tänker lite annorlunda. Jag kommer att visa den snart.

Saxen som kompis

Nu har jag klippt ut mina favoritdelar ur bilden som jag tappade kontrollen över (den första "Kallt", som aldrig ens fick det namnet).

Det blev två fina små landskapsbilder.

...och jag blev nöjd.

Kallt

Jag fick börja om med bilden. Jag körde fast massor av färglager. Övre halvan av bilden dyker nog upp i en annan tappning så småningom.

Jag tänkte att den här bilden skulle heta "Kallt". Den svartvita figuren kommer nog att behöva ändras för att funka bra.

Lyssna på papperet

Den här bilden la jag upp utan att skissa. Ansiktet och figurens ställning var självklara.

Eftersom jag målar med tusch vått i vått rann en del färg i väg. Jag såg några märkliga trädstammar i den våta tuschen. Jag byggde vidare på dem.

Det var som om jag lyssnade på vad papperet ville säga. Och jag gjorde som det sa.

Som hemma - vinn bilden

Bilden heter "Som hemma".

Den stora blå ytan har en annan färg i verkligheten. Laserande blå färger är oberäknerliga.

Alla mina bilder ses med fördel "live".

Jag utlyser härmed en tävling om vilken plats jag har tagit utgångspunkt i när jag gjorde bakgrunden. Den som gissar rätt får bilden.

Klippa delar och Yoko Ono

Jag har tänkt en del på "Tall" (se nedan). Jag har kluvna känslor för den. Jag tycker mycket om vissa delar av den. Jag skulle kunna börja om med samma motiv eller delar av det. Om jag gör det kommer naturligtvis de fina färgytorna gå förlorade. Det kan vara en befrielse.

Jag skulle också kunna klippa ut det fina och bygga vidare på det.

En ny tanke är att lägga fram bilden på en utställning och låta den som vill klippa ut sin favoritbit av bilden. Jag kan kanske ta betalt per kvadratmillimeter.

Tanken är inte ny.

Yoko Ono gjorde något liknande - och mycket mer provocerande redan 1964 och 1965. Verket hette "Cut Piece". Yoko Ono satt alldeles stilla på scenen (i Carnegie hall) efter att först ha erbjudit publiken att klippa bitar av hennes klänning.

Jag reagerar dels på hur publiken är klädda - propert, dels på hur de beter sig. Det handlar inte om att publiken vill få med sig en bit av klänningen. Efter att först ha klippt anständiga små bitar börjar publiken bete sig annorlunda. Publiken begår övergrepp efter övergrepp. Yoko Ono är så utsatt. Publiken är i högsta grad en del av konstverket. De styr utvecklingen.

På film från "performancen" ser man hur lätt det är att göra en provocerande performance om man har något att säga och hittar ett sätt att renodlat säga bara det.

Tryck HÄR för att se händelsen på film. Se den om du inte har gjort det!

Eftersom jag inte har något budskap med mitt klippande låter jag det vänta lite.

Tall

Nu har jag gjort klart "Tall".

Det var en svår bild. Jag tror att jag räddade den genom att flytta upp horisontlinjen.

Som jag trodde finns det fina delar i bilden. Här är en detalj:

Detaljer

Jag har börjat måla den nedre delen i bilden från i förrgår:

Ibland händer det något med ytan jag lägger färg på. Den börjar leva. Den får ett uttryck. Jag har mycket liten kontroll över hur det går till. Efteråt vet jag inte hur jag gjorde. Jag har bara haft en diffus bild av ytans struktur eller uttryck.

Det bästa sättet att förklara det på är att ytan är summan av en lång rad sammanträffanden. I det här fallet ligger de ovan på varandra och är helt eller delvis transparenta. Varje steg i sig är genomtänkt. Varje nytt steg bygger på något sätt på det förra. Slumpen styr hur de fungerar ihop.Vissa ytor slutar som katastrofer, andra blir så levande och uttrycksfulla.

Det här är bara en av många ytor i bilden. När alla har fått färg måste jag kanske förändra den här till förmån för helheten - eller också klipper jag den fri från resten. Just nu känns det så.

Kenneth Börjesson på Värmlands museum

I dag fick jag en tjuvtitt på den utställning Kenneth Börjesson håller på att hänga på Värmlands museum. Det såg ut att bli en härlig utställning med rena, enkelt komponerade bilder i många färger.

De tre utställningsrummen på bottenvåningen i Cyrillius Johanssons hus (gamla delen av museet) är fina att visa bildkonst i. Hela byggnaden har en speciell stämning, som jag tycker mycket om.

Länkar:

Tryck HÄR för att komma till Kenneth Börjessons hemsida. Min favoritbild finns på sidan 2000-tal och heter "Hus med många balar". Hans text om "Bildgrammatik" är också läs- och tänkvärd. Tryck HÄR för att komma till Värmlands museums text om utställningen. Tryck HÄR för att läsa om Cyrillius Johanssons fina hus.

Vernissage 5 december kl. 14. Titta på både bilderna och huset!

Nästan lika

Det här är det första steget i nästa bild:

Det här är det andra steget:

Skillnaden är kanske inte så stor just nu, men den är viktig.

Jag kommer att gå vidare på samma sätt som med tidigare "sömn-bilder". Den sovande kommer att förbli svartvit. Resten av bilden kommer nog att bli smutsigt orange.

Tror jag.

Den tvehövdade

Idag har jag gett mig på mina gamla skisser till bilden som jag kallar "Still my beating heart". Jag vill få flickan på bilden att vila, att sova på riktigt.

Jag ville också ge henne annan bakgrund.

Det här blir den första "sömn-bilden" med flera varelser. Nu ska jag göra uppehåll och fundera över om den tvehövdade är en "darling" som jag ska döda (måla över). Jag är förtjust i den tvehövdade, men den är trevande i formen. Den måste bli skarpare om den ska vara kvar.

Jag ska arbeta med med färgskalan i bilden också.

En fest för ögat

Podradion är min närmsta arbetskamrat. Jag hittade det här gamla underbara radioprogrammet på SR Minnen häromdagen: Isaac Grünewald om riktigt och oriktigt i konsten, inspelad 1935 (tryck på HÄR så hamnar du på en sida där du kan hitta intervjun med Grünewald).

Lyftkranen av Isaac Grünewald, 1915.

Båten har förvisso bara en skorsten.

Intervjun visar att intet är nytt under solen. Jag funderar mycket på hur bildkonstens framtid ser ut.

Inte Borg

Anders Borg får vänta. Det här är Winnerbäck...eller kanske inte?

Jag tror att den här bilden kan få heta Elita.

Det namnet får sammanfatta en av de tankar som jag har i arbetet med bilderna i "Sömn-serien".

Som jag har sagt tidigare behöver man som betraktare inte tolka bilderna som jag har tänkt. Jag hoppas att man tolkar dem på något sätt eller att man bara tycker om dem. Jag hoppas att de ger betraktaren en känsla.

Heter den Elita?

Hon heter Nina Persson

När löven fick färg såg jag vem jag har målat.

Det är Nina Persson. Hon skulle kunna ha sådana löv och lite rosa och lite lila runt sig när hon sover.

Annars är hon inte så lik sig.

Imorgon kommer jag att måla Anders Borg eller Lars Winnerbäck.

Upp och ner

Bilden jag jobbar med heter nog "Upp".

Jag utgick från en gammal skiss som föreställde ett barn som sitter och sover lutat mot handen.

Jag bearbetade skissen lite. Jag insåg att jag med några mindre ändringar skulle kunna välta ner personen på rygg i stället. Jag lät personen komma in i bilden uppifrån. Det är ju inte riktigt så vi är vana att läsa en bild. Det som är närmast brukar vara stort och komma in i eller finnas i nedre delen av bilden. Att bryta mot det kräver lite mer av betraktaren (om det inte är en luftballong som skär in i bilden).

Eftersom de här bilderna handlar om sömn och ska vara overkliga tar jag mig rätten att kräva lite uppmärksamhet.

När jag kom tillbaka efter en paus fick jag se bilden:

Jag kunde inte se vad det var som inte var som innan. Allting verkade stämma. Det var samma diagonala komposition, samma ringar som ska bli fyllda så småningom, samma trevande färger i bakgrunden. Jag kunde bara inte minnas att hon såg ut att ha ont i huvudet före pausen. Konstigt. Sedan såg att den var upp och ner.

Så här ska den vara:

Det är en del jobb kvar fortfarande.

När tar idéerna slut?

När jag avslutar arbetet med en bild känns det som att arbetet är slut. Idéerna är slut. Jag har arbetat med den enda riktigt viktiga bilden. Det kommer aldrig att komma en ny idé - tror jag.

Konstigt nog kommer det nya idéer. Ibland kommer de efter några minuter, under städningen. Ibland dröjer det någon dag. Jag fortsätter arbeta även om jag inte har någon idé.

Det som först verkar vara ett litet stickspår utan större betydelse kan efter bearbetning visa sig vara den nya huvudlinjen. Hela mitt sätt att arbeta och prioritera ändras. Bitarna faller på plats i ett annat pussel än det jag hade börjat lägga.