Granskog i Photoshop

Idag tänkte jag skriva om kontraster och svärta, men jag nöjer mig med att lägga ut lite bilder från skogen.

Jag kunde inte låta bli att blurra till dem lite i Photoshop.

Jag skickar en tacksamhetens tanke till Elisa, min läromästare.

Hon kan mer än man kan behöva kunna och är noggrannare än någon annan. Hon skulle inte godkänna bildkvalitén, men kanske tanken.

Tack Elisa!

Installationer

Tillfälliga former utomhus kan få upp mina ögon för platser jag inte brukar se.

En stor, kakaobrun snöhög mitt på trottoaren fångar färgerna i de solbelysta träden bakom.

En samling fjälltoppar på en vanligtvis tom parkeringsyta.

Skatbon samlar grenlinjerna i ettriga, asymetriskt spridda bollar i björken.

Istapparna växer åt alla håll i trädet.

Nästa vecka ska jag göra bilder med mina penslar.

Scenografi och kreativitet

I går såg jag den underbara teaterföreställningen "Carola och jag" av och med Sara Lindh.

Jag tyckte att den var bättre än jag hade vågat hoppas. Den var mycket bra.

Eftersom jag har scenografibakgrund vill jag särskilt berätta om hur bra scenografin och rekvisitan fungerade.

Foto: Håkan Larsson

Sara står på scenen inramad av högar av svärtade flyttkartonger. Hon har bibeln i handen, en bild på Carola på väggen, en stor marsipangris på en piedestal och en tavelkrita i fickan.

Sara illustrerar det hon berättar med enkla teckningar eller lite text med tavelkrita på flyttkartongerna. Hon ritar sig fram genom berättelsen.

När Sara berättar att hon hoppar in i en taxi tänder hon två små lampor på benen på en pall och kör runt i mörkret på scenen med strålkastarna letande ut över oss i publiken. Sara visar sina möten med Carola med hjälp av några fingerdockor eller en bordsduk, som blir ett nunnedok.

Tack vare de enkla lösningarna byter Sara spelplats från sekund till sekund. Ena sekunden är vi i en pingstkyrka i Stockholm, nästa på en fest i Göteborg. Jag bara följer med, accepterar kliven mellan platserna, och kan helt fokusera på det Sara berättar.

Det är inte bara scenografin/rekvisitan som är bra. Det är inte heller bara sättet som Sara använder den på som är bra.

Det var länge sedan jag såg en så bra samverkan mellan scenograf (Christina Nilsson Ramberg), regissör (Jonna Nordenskiöld) och skådespelaren (Sara Lindh).

Jag blir så glad av att se spåren av en riktigt kreativ arbetsprocess.

Gå och titta!

Konst eller...?

Det pågår som alltid diskussioner om vad som är konst.

Det verkar ofta stå mellan "vad som är bra" och "vad folk vill ha".

De som tillhör kategorin "vad folk vill ha" får nog utstå mer elak kritik än andra. Maria Westerberg gör figurer av pinnar. Marias figurer är populära. Hon har skrivit en bok om dem. Boken säljer bra. Hon ska ställa ut på Värmlands museum.

-Jaha, tänker jag. Jag gjorde figurer av pinnar med barnen på dagis också. Jag är skeptisk. När jag tittar på figurerna på hemsidan blir jag förvånad över deras starka uttryck. De är fina. Jag kan förstå att man blir fascinerad av dem. Eftersom många gillar hennes figurer är det självklart att många ska få se dem på Värmlands museum.

Även de som hör till "vad som är bra", som Anna Odell ("hon på Liljeholmsbron") får elak kritik. De får också respekt av en del.

För mig är bra bilder bilder som får mig att reagera, att titta igen, att börja tänka eller fantisera. Ibland kan jag se 1000 bilder utan att det händer. Ibland ser jag något som får mig att reagera i flera bilder efter varandra. Vad jag reagerar på varierar. Det jag reagerar på kan vara allt från ett budskap till ett sätt att göra bild på. Bilderna som är bra kan vara foton, målningar, skulpturer eller filmer. Om bilderna är konst eller ej är mindre intressant.

Under den tid jag har producerat bilder har jag märkt att "vad folk vill ha" ofta är det snälla. Positiva och glada bilder är mer populära än tunga.

Ingen har varit intresserad av den här bilden. Jag tycker att den är en av mina mest uttrycksfulla.

Flyger, 2009

Det här är den bild jag har fått flest positiva reaktioner på i min bildproduktion.

Pernilla Hansson, 2009

Är något av det konst? Jag vet inte.

Nu undrar jag:

Du är tvungen att ha ett av följande verk hemma

a) Maria Westerbergs pinnfigur

b) Anna Odells ”Okänd, kvinna 2009–349701”

Vilket verk väljer du?

Hur låter bilderna?

Jag tänker mig att det är väldigt tyst i de flesta av mina bilder.

Sömnbilderna är helt tysta.

Ljudet till tvillingbilderna skulle kunna vara ett svagt sorl av röster i bakgrunden. Tvillingarna pratar inte med varandra.

Fotomontagen från igår har nog ett sus som försvinner bort. Människorna pratar kanske något språk som vi inte förstår. I så fall pratar de väldigt tyst.

"Nya I duschen"(Lort-Sverige), 2009

Däremot tänker jag mig en fond av flera olika tv-ljud samtidigt till bilderna från Lort-Sverige. Ovanpå det tjatter av kvinnor och skrikande barn.

Hundbilderna låter som säkert som fyra-fem gläfsande hundar och lite fågelkvitter.

Även om vissa bilder har fått heta samma sak som någon gammal låt tänker jag mig inte att de låter så. Det är bara själva orden, frasen, titeln som hör ihop med bilden, t.ex "Some days are better than others".

Manierism 2010

Inspirerad av fotot med min mormor och några av Michelangelos och Correggios manieristiska målningar i kyrkotak lekte jag vidare.

Mina fotomodeller var inte lika många som Correggios modeller. Mina bilder blev alltså inte lika tätbefolkade.

Men det kan vara skönt med lite luft.

Det här ser mer ut som Alice i Underlandet.

Tack till manierismen och mina generösa fotomodeller!

Lilla mormor

Jag fick ett MMS idag. Någon släkting har fotograferat min mormor.

För mig är det något rörande över fotot. Jag har tittat på det många gånger under dagen.

Min lilla mormor med sin katt i en säng. Hon är så söt. Hon ser lugn och nöjd ut.

Bilden är tagen så att hon är lätt förvrängd perspektiviskt. Det känns som om hon tittar ner på betraktaren, lite som en ängel i en 1500-talsmålning.

Jag kunde inte låta bli att göra en skiss där jag frilade henne från bakgrunden.

Min lilla mormor och hennes välsignade katt.

På ryggen

Jag tittade på hundbilderna (nedan) igen. På en ser det ut som att den ena har den andra på ryggen(!).

Strax efter såg jag en bärgningsbil med en liten bil... på ryggen!

Jag tänkte vidare på "på ryggen". Det kan ju vara ett barn med ryggsäck.

Det skönt att ha någon form av ramar, t.ex ett tema, att förhålla sig till. När det kommer fram någon bra bildidé kanske temat får stå tillbaka.

Must be love

Så tog jag alla tankar och idéer från de senaste dagarna och blandade ihop dem till en deg, som jag bakade ut till den här bilden på några minuter.

Kanske blir det grunden till en målning. Kanske blir det bara så här.

Must be love, blyerts, 28x32 cm

När jag tittar på den här bilden så ser den ut som jag hade tänkt från början.

Det visste jag inte förrän jag såg den.

Alla de trevande bilderna på vägen var nödvändiga.

Ladutaken flyttar in

Det har varit en händelserik dag.

Jag har provat min idé om blanka rutor i bilden. Det här är tre av de fem bilder, som jag har gjort idag. Alla blev steg i processen.

Jag undersökte hur mycket av bilden som kan vara täckt, utan att få något svar.

Jag provade att låta rutorna vara spridda i ett mönster. Det som hamnade i en ruta fick inte vara med.

Jag kastade ut rutorna. Det som hamnade i en ruta fick inte vara med.

Jag placerade ut rutorna ungefär lite bredvid där de borde ligga. Jag lät figurerna anpassa sig i formen för att inte försvinna.

Det gav mest. Det tvingade mig att teckna annorlunda mot hur jag brukar göra. Jag tyckte att jag förstod motivet på ett nytt sätt. Dessutom blev en av de tomma rutorna ett element i bilden i form av det som de tre figurerna tittar på.

Tomma rutor

Jag åker mycket tåg de här veckorna. Jag åker en vacker sträcka, men oftast i tidig gryning eller sen skymning. Jag ser inte så mycket av det vackra. Jag känner vyerna väl och förvånas inte över växlingar mellan tjock skog och stora öppna fält med små röda stugor. Det är som vanligt, men med väldigt mycket snö på. Ända sitter jag oftast och tittar ut på landskapet.

Jag vill se mera. Efter många resor kom jag på vad det var som jag såg. Egentligen kom jag på vad jag inte såg. Det var hustaken. Taken på husen täcks av tjocka snölager.

De snötäckta taken blir vita rutor i det böljande landskapet.

Det ser ut som om någon klippt fyrkantiga hål i bilden och låtit det vita papperet bakom komma fram.

Efter lite processande såg jag hur jag kan använda rutorna.

En vit ruta kan se ut på många sätt, men den kommer att göra stor nytta. Snart.

Om STORA bilder - och små

Jag har alltid en mycket klar bild av vad jag ska måla. Den är liksom f ö r tydlig.

Min kamp med att frigöra mig från den bilden är det svåraste momentet i arbetet. Jag har sett att tekniker där slumpen kommer in hjälper mig med det steget.

"Kanske Gadd?", skiss, 4 x 8 cm, 2010

Bilderna i mina senaste inlägg är små, 10x10 cm ungefär.

När jag målar målar jag så klart större. "Normalt" format är nog 100 x 80-100 cm för mig, men jag tror att mina bilder skulle må bra av att bli större.

Jag skulle vilja ge varje yta mer plats.

"Gadd", målad över tre garderobsdörrar, 2005

Det finns några saker som bromsar mig på den punkten: Jag skulle behöva en större ateljé, så att jag kan backa från bilden ordentligt. Eftersom jag målar på papper nu måste jag också hitta bra sätt att spänna upp dem och komma på hur jag ska rama större bilder.

Men...jag har stora papper och stora penslar i ateljéen.

Fler hundklumpar

Jag har en speciell idé med den här bilden, men jag vill inte berätta vad jag har tänkt än.

Här är de två senaste varianterna av bilden:

Det blev lite olika stämning i skisserna. Jag skulle vilja att stämningen var mer som i bilden nedanför och att kompositionen var mer som i bilden ovan.

Nästa steg i arbetet bör bli att måla bilden stort.

Hundar som rör sig lite

Jag skissar vidare på hundar som ser ut på olika sätt. Nu har jag tittat på rörelser, som skulle kunna passa min kommande bild.

Den här trebenta påminner mig om vår första hund, som såg så lycklig ut när han fick springa lös.

Helgdagskväll i timmerstugan

Jag provar mina teorier från den gångna veckan och en del andra idéer på en liten bild.

Jag har jobbat snabbt. Bilderna är skisser.

Grundskiss. Fokus på extra små huvuden.

Med vänster hand.

Ta bort det viktiga. Lägga fokus utanför bilden.

Alla har sina poänger.

Exakt eller diffust

Mina bilder blir nästan alltid exakta.

Jag strävar efter att trivas med att göra bilderna mer diffusa.

Ett sätt är kanske att göra dem suddiga:

Ett annat sätt skulle kunna vara att inte avbilda det centrala, att låta fokus hamna utanför bilden:

Det här fotot blev, en i mina ögon, mycket tilltalande bild.

Jag ska prova att använda uppbyggnaden i något kommande arbete.

En hundklump

Idag fick tre av skisshundarna mötas.

Det gav mig nya saker att fundera på: dels hur hundar ser ut på riktigt, dels vad hundar kan uttrycka.

Jag ska göra fler hundskisser, som jag sedan ska försöka glömma bort.

Målet är att göra hundarna friare i formen och ge dem starkare uttryck.

Hundskisser

Jag har inte så mycket tid för mina bildprojekt just nu, men jag har en viktig bildidé. Jag hittar korta stunder för att göra skisser.

Det skulle nog kunna kallas research.

Jag vet att min bild ska innehålla två eller tre hundar. Jag vet ungefär hur deras kroppar ska "röra sig" i bilden. Jag vet ungefär vilka sorters hundar det ska vara.

De här korta stunderna med skissboken gör att jag lär känna mitt motiv bättre.

Mer om motivet och ett ganska stort och mycket roligt projekt som det är en del av kommer att komma så småningom.

Bakåtsträvare

Jag står i en mycket välsorterad vykortsavdelning i en stor bokhandel i Berlin.

De har konstvykort sorterade efter konstnär. Det är tusentals namn på små svarta skyltar.

Jag bläddrar och bläddrar. Först bestämmer jag mig för att titta på de namn jag inte känner igen. Jag vill få nya intryck. Det är tråkigt.

Jag går över till att titta på alla. Det tar tid. Det är roligt. Om man tar alla möjliga 1900-2000-talskonstnärer och sätter dem i bokstavsordning får man en väldig blandning. Jag reagerar på många av bilderna, både positivt och negativt.

Jag tillåter mig att plocka ut några vykort, med bilder som jag verkligen gillar. Det blir två bilder.

Det känns bra att ta med lite inspiration hem:

August Macke, Landschaft mit Kirche und Weg, 1911

och

Franz Marc, Rote Rehe II, 1912

Det är svårt att välja nya vägar. Å andra sidan: måleri är väl som helhet ganska bakåtsträvande i vår tid.

Nu ska jag skissa hundar.

En gammal trappa

När jag hittar ett så här vackert trapphus blir jag upprymd. Här finns så mycket kärlek till detaljer: spröjsen i fönstren, handledaren, gulddekorationerna i taket.

Här finns så starkt skulpturalt tänkande. Trapphuset är en enda rumsvolym som skruvar sig uppåt. Uppdelningen i våningsplan märks knappt. Trapphuset är ett trevligt rum att vara i. Att "kliva av" vore fel.

Hålen i den tjocka väggen är asymmetriska. De spelar mot varandra och ger rytm. Smidesbladen viftar på mig uppåt, uppåt. I denna hårda tomma stentrappa finns så mycket liv.

I trapphuset frågar jag mig; vad har hänt de senaste hundra åren?

Svaret är att det har hänt väldigt mycket. Ändå söker jag mig ofta till förra sekelskiftet för att hitta visuella intryck. Där trivs jag.

Fågelskulptur

Idag fick jag syn på de här fåglarna i en park.

De bildade en ovanligt(!) tredimensionell skulptur.

Skulpturer är förstås alltid tredimensionella, men den här hade så många riktningar. Varje gång jag tog ett litet steg åt sidan förändrades skulpturen helt. Olika delar av skulpturen framträdde i olika vinklar. I viss vinklar var mellanrumsformerna finare än fåglarna.

Allra finast var skulpturen med det krokiga trädet som bakgrund. Linjerna i fåglarnas krökta halsar upprepas i trädets grenar.

Någon har varit placeringskonstnär. Antigen fick konstnären inspiration av trädet och gjorde skulpturen. Eller också fick någon syn på likheterna och placerade fåglarna vid trädet så att de kunde stå där och vara krokiga tillsammans.

Tankar 3

När jag tänker tillbaka inser jag att jag under sommaren mest gjorde bilder av landskap vid Vänern. I början av hösten gjorde jag mina tvillingbilder med människor på. I oktober målade jag gula löv. Det är svårt att låta bli att göra det. De är så påtagliga under några veckor. Sedan dess har jag arbetat med mina "sömn-bilder".

Sömnbilderna består till stor del av svartvita bilder av sovande människor i olika ställningar, men i bakgrunden på varje bild finns någon slags landskap.

Som jag skrev häromdagen är arbetet med landskapen lustfylld. Det är spännande att abstrahera landskap, både färg och formmässigt.

Landskap är mångtydiga. De är öppna för egna tolkningar. De kanske ger betraktaren en känsla eller stämning.

Människofigurer uttrycker något. De kan oftast tydas, läsas på liknande sätt av de flesta.

Jag slås just av tanken: Lars Lerin och Kenneth Börjesson målar landskap, medan Lena Cronqvist och Karin Broos målar människor. Är landskap manligt och människor kvinnligt?

Sedan har vi Hans Westlund som i så fall spräcker tesen.

Och jag själv...på väg att ta fram den manliga sidan och bli landskapsmålare!