Jag utgick från en gammal skiss som föreställde ett barn som sitter och sover lutat mot handen.
Jag bearbetade skissen lite. Jag insåg att jag med några mindre ändringar skulle kunna välta ner personen på rygg i stället. Jag lät personen komma in i bilden uppifrån. Det är ju inte riktigt så vi är vana att läsa en bild. Det som är närmast brukar vara stort och komma in i eller finnas i nedre delen av bilden. Att bryta mot det kräver lite mer av betraktaren (om det inte är en luftballong som skär in i bilden).
Eftersom de här bilderna handlar om sömn och ska vara overkliga tar jag mig rätten att kräva lite uppmärksamhet.
När jag kom tillbaka efter en paus fick jag se bilden:
Jag kunde inte se vad det var som inte var som innan. Allting verkade stämma. Det var samma diagonala komposition, samma ringar som ska bli fyllda så småningom, samma trevande färger i bakgrunden. Jag kunde bara inte minnas att hon såg ut att ha ont i huvudet före pausen. Konstigt. Sedan såg att den var upp och ner.
Så här ska den vara:
Det är en del jobb kvar fortfarande.
