Att låta händerna prata med materialet

För att lösa ett praktiskt problem behöver man ha kunskap. Man måste tänka igenom vad det är man ska göra. Man måste kanske plocka fram verktyg eller material. Man kan göra listor på vad man ska göra när och hur. Sedan löser man kanske problemet precis som man hade tänkt.

Ibland, när jag står där i färd med att lösa problemet, börjar fingrarna prata med materialet. Händerna kommer med helt andra lösningar på uppgiften än jag hade tänkt ut. Oftast är händernas lösning mer i samklang med materialet. 
Det är lite magiskt när det händer. Eller: det är lite magiskt att se resultatet när jag låter det hända. 

23 år senare

Idag tog jag äntligen några minuter till att teckna. Jag gjorde samma bild som för 23 år sedan (se förra inlägget).

Grunden till bilden är en teckning från en park i Paris. Jag smygtecknade mycket på den tiden.
Tanten ser tydligen lite annorlunda ut idag.

Riktigt gammal skåpmat

Eftersom jag jobbar mycket som dekormålare på Västanå teater just nu hinner jag inte göra några egna bilder. 
Idag hade jag däremot tid att leta upp provtrycken av ett par riktigt gamla träsnitt. Jag gjorde dem för 23 år sedan. Det var mina första grafiska bilder. 
Jag var mycket nöjd då. Kanske är det därför jag blir så glad att se dem igen. 

Jag tycker inte att det har hänt så mycket på de där 23 åren. Viljan att berätta verkar vara den samma. Sättet att teckna är det samma. Njutningen i att använda effekten av kontrasten mellan svarta och vita ytor är definitivt den samma. 
Konstigt.

Blanda färger

Jag har tagit på mig att blanda färgerna åt en annan människa. Det är svårt. Det är svårt att prata om färger.

Jag provar en av mina teorier:
Jag är övertygad om att varje människa har sin egen, unika, färgskala. 

• Man kan inte gissa vilka färger som kan passa in i någon annans färgskala. När det gäller den egna färgskalan ser man däremot direkt om färgen passar. 

• Man kan träna sig i att acceptera fler färger. 

• Man kan träna sig i att se fler nyanser. Därigenom kan man få en mer exakt och mer kompromisslös personlig färgskala. 

• Ju mer man intresserar sig för färg, desto fler ord för att beskriva den skaffar man sig. 

• Man kan beskriva färg som en upplevelse: "blå som himlen när det ska bli åska".

• Man kan vara lite diffus: "den där blå, fast mörkare och med mera färg".

• Man kan beskriva färg tekniskt "den där blå med lite mer svart och lite rött i". 

• Om orden tar slut kan man visa färgprover.

Själv tycker jag mest om blått i alla former och vissa orange nyanser. 

Horisont

Jag tillbringade helgen i vid en sjö skogen. Det är så vackert där. Den här gången regnade det mycket. Dimman kom och gick. Långa stunder försvann horisonten in i ett dimmoln.

Horisonten är enligt NE "den skenbara gränsen mellan jorden och himlavalvet". 

Bildtekniskt brukar man prata om horisontlinjen. 
Det är den horisontella linje som skiljer t.ex golv och vägg, himmel och jord, vertikal och horisontell yta åt. På horisontlinjen finns den punkt som är rakt framför ögonen på konstnären. Om horisontlinjen ligger högt tittar konstnären ner på motivet och vise versa. 
Oftast faller det sig horisontens placering naturligt när man gör bilder. Det är inget man tänker på. Många använder den för att bygga spännande kompositioner. Andra låter bli den helt. 

Det är upp till var och en hur man gör i sina bilder, men i verkligheten tappade jag fotfästet helt när horisonten försvann. 
Vad är sjö och vad är himmel?

Ungefär som bra teater

Jag har ju skrivit om obehagliga bilder, som inte fungerar på väggen hemma hos människor. 
Min tes just nu är att det som ska finnas hemma på väggen ska ge någon känsla av lycka, lugn, frihet eller sätt i gång tankar som inte är negativa. 
Det irriterar mig. Jag vill inte göra vackra, harmoniska, intetsägande bilder för att kunna få avsättning för dem. Jag vill säga något med mina bilder. 

Jag gör en koppling till teater. En teaterföreställning som bara är rolig eller bara vacker lämnar inga spår. En teaterföreställning kan vara bara tragedi från början till slut. Den kan ändå spelas för fulla hus. Människor kan gärna betala för att se den. En teaterföreställning kan till och med bygga på en verklig händelse. 

En bild med samma innehåll kan vara så svår att titta på att man helst låter bli - och återigen; det är inget man vill ha på väggen hemma. 

En installation eller en hel utställning kan berätta något hemskt. När man har tittat klart kan man lämna den bakom sig eller låta intrycken sätta igång nya sätt att tänka, på samma sätt som efter en teaterföreställning. 

Jag försöker alltså hitta ett sätt att bygga en stark berättelse av vackra byggstenar - ungefär som bra teater.

I möblerade rum

En bra konstutställning är för mig inte samma sak som en samling vackra bilder. När jag tittar på konst vill jag bli berörd. Jag vill inte köpa det jag ser. Jag köper sällan ens en affisch eller ett vykort. 
De bästa konstutställningsupplevelserna har verkligen inte bestått av något som jag skulle vilja ha hemma. Utställningar som jag fortfarande minns är t.ex Ilya Kabakovs installationer på något museum på 1990-talet, Andres Serranos utställning med "Pisschrist" på Malmö konsthall och Peter Greenways "Ikarosutställning" på Malmö konsthall. Alla snurrade runt mitt sätt att tänka. (Tyvärr hittar jag inget att länka till.)
De bilder eller installationer som hade satts samman till en utställning berättade tillsammans en enda historia. Det var inga vackra eller lyckliga historier, men berättelserna var starka och tydliga. Förvisso minns jag också mitt första besök på Brückemuseum i Berlin och "Implosion"(med bl.a remakes av Duchamps installationer) på Moderna Museet också, men mer som ögonöppnare.


Hans Westlund citerade Johanna Säll för några veckor sedan: "En intressant utställning ska på något vis sätta sina spår och ligga kvar gnagandes för vidare eftertanke." Det sammanfattar vad jag vill säga om utställningar bra.

På väggen hemma väljer jag att hänga upp ett litet landskap. Det gör mig glad. De planer jag har för kommande utställningar ska däremot förhoppningsvis inte passa så bra i möblerade rum.

Motivet

Jag har skrivit om valet av motiv tidigare. Eftersom det är en stor fråga för mig vill jag ta upp den igen. 
Jag har själv svårt att göra bilder som inte föreställer något för mig. Jag har också svårt att göra bilder som inte har någonting att berätta. 
När jag började måla efter ett långt uppehåll tog det sig uttryck i mycket sorgliga bilder. Berättelsen i bilderna var övertydlig. Jag skrev på näsan. Jag lämnade ingen plats för betraktaren. Jag var till en början väldigt nöjd med att kunna säga det jag ville så tydligt. 

Ett problem med att göra "skriva på näsan"-bilder är att de blir statiska. När man har uppfattat vad jag vill berätta finns det inget mer att se. Tanken kan inte få vandra i väg. 
Ett annat problem med de här motiven är naturligtvis att de är omöjliga att sälja. Ingen vill ha dem hemma på väggen. (Den ena bilden ovan ä r såld, men inte upphängd.)

Jag har provat att göra den här typen av motiv i andra, mer lekfulla tekniker. Det är lite lättare att sälja, men frågan är varför småbarnsföräldrar orkar ha en på väggen.


Jag kommer att återkomma till säljbarhet som mått och fler tankar om motivval snart.

Snart

Jag väntar. Snart är det dags. Jag tror att det dröjer ytterligare några dagar. 

Jag väntar på den illgröna tiden. Det är den där tiden varje vår när naturen går från bara grå till bara grön. Det blir så grönt att det inte finns plats för andra färger. Det enda jag vill se då är mera grönt. 

Om jag gör bilder blir de bara gröna. Det gröna i de gröna bilderna blir så illgrönt att det framstår som overkligt resten av året, men i den stunden är det det enda sättet att skildra det.

Snart.

Min kompis

Nästan varje tisdag eller onsdag kommer en av mina vänner hem till mig. 
Hon sitter vid mitt köksbord och tecknar. Oftast tecknar hon av foton av mödrar och barn eller bara barn. Hon är väldigt noggrann och väldigt, väldigt envis. Jag hejjar på henne när det går trögt, ger henne förslag på hur hon kan gå vidare med sina teckningar och förslag på material och tekniker. Ibland blir hon sur på mig när jag vägrar rita på hennes teckning. 
Vi brukar alltid dricka kaffe. Samtidigt tittar vi på hennes bild och pratar om det vi ser. Vi pratar om vad som skulle kunna göras annorlunda. Genom att lyssna på hennes tankar och samtidigt titta på hennes bilder lär jag mig tänka friare. Jag inser att det jag tycker är viktigt i en bild kan vara helt ointressant för henne - och tvärtom. 

Hon är en fantastiskt begåvad hobbykonstnär, som bara kan lägga några få timmar i veckan på sina bilder. 


Jag brukar tänka på skillnaden mellan vårt sätt att jobba och det sätt jag jobbade på när jag jobbade som bildlärare på högstadiet. Skillnaden är samtalet. Samtalet är en dialog där vi lär oss av varandra. Så borde det självklart vara även i skolan, men med 20 elever som vill samtala samtidigt får det aldrig uppstå. 


De perioder när jag inte gör några egna bilder blir de här besöken extra viktiga. I morgon är det onsdag igen!