fredag 30 december 2011

Louisiana i mitt hjärta


Glömde kolla vem som har gjort dem.
Louisiana är en av de bästa platser jag vet. Byggnaderna. Parken och naturen. Möjligheten att gå in och ut. Lugnet. Alla fantastiska utställningar jag har sett. Alla konstnärskap jag har fått möta. 
Den här gången tittar jag först hastigt på en utställning med Klee och Kobragruppen. Utställningen är rörig och bilderna rätt intetsägande.
Utställningen med Ai Weiweis konst är däremot hisnande. Jag kände inte till hans konst, bara hur ha har behandlats i Kina, innan. 
Nu får jag se och till och med gå in i ett av hans verk. 
Det är underligt och härligt att stå bland de enorma träden. Träden är konstruerade av bitar av döda träd. Skarvarna och sammanfogningarna av träbitarna syns tydligt. Jag tror att jag kan kalla dem "metaträd". 


"Trees" av Ai Weiwei

Damen på bilden var indignerad över
skylten "Klättra inte i träden".
"Forever" består av 42 delvis sönderplockade och hopsvetsade cyklar. Alla är en del av konstruktionen. Skulle man ta loss en skulle förmodligen alla falla. Fritt fram för liknelser.


"Forever", Ai Weiwei
Se gärna samtalet med Ai Weiwei som ligger på Louisianas hemsida. 


Fountain of light, Ai Weiwei
I parken står hans glittriga version av Tatlins torn.  
Jag gillar Ai Weiweis referenser till andra konstnärer och hans tydliga politiska ställningstaganden, men mest gillar jag att Louisiana ger mig tid att tänka klart.


Något fint av Henry Moore

Jag köper en kopp kaffe och tar med mig ut i solen. Utan jacka. Det är vindstilla. 

onsdag 21 december 2011

Dubbelt

Det är svårt att vara värmlänning. 
Först blir jag så himla lycklig över tanken att den gamla dansrestaurangen Sandgrund i Karlstad ska bli Lerinmuseum(tryck). Vilket läge! Sandgrund ligger så vackert precis vid Klarälven. På andra sidan gatan ligger Värmlands museum. Det tar 7 minuter att gå till järnvägsstationen. Lerin kommer att dra massor med folk, både till Karlstad och till museerna. Så bra! 
Jag tänker att jag kommer att gå dit ofta, nu när det har blivit så lätt att ta sig dit. Det ska bli roligt.
Sedan tänker jag att jag faktiskt inte har varit på det nuvarande Lerinmuseet på Laxholmen i Munkfors, trots att det bara är tre mil dit och jag har bil. Jag skäms.
Jag tänker på hur fint det var att Laxholmen, som är ett gammalt, vackert industriområde, fick besök från hela Sverige, kanske hela världen. Nu kommer de där besökarna att stanna i Karlstad. 
Jag förstår Lerin. Läget är så bra. 
Jag undrar vad som är smartast: att dra besökare till olika fläckar med ambitiösa kulturhus i den värmländska skogen eller att samla ihop dem i Karlstad. Kanske är ett landskap med 273265 invånare beroende av en mycket stark centalort?  
Det ska bli roligt att gå på Lerinmuseet i Karlstad!


Hittade ytterligare en artikel om planerna i NWT(tryck). Läs särskilt kommentarerna där man ser en helt annan infallsvinkel än jag har.

måndag 19 december 2011

Pernilla Hansson

Idag lämnade jag Pernilla Hansson till hennes köpare. Hon ska bli julklapp till någon ännu så länge ovetande. 
Även om hon var en av mina favoriter från "Sömnserien" känns det skönt. Jag tror att hon kommer att ha det mycket bra i sitt nya hem.


Egentligen är det inte så allvarligt för mig att göra mig av med mina bilder. Det är skönt. Det ger plats för nya. Jag blir glad att någon tycker så mycket om dem.

Snart är "Sömnserien" utspridd över hela Sverige. Det är BARA bra.

fredag 16 december 2011

Näst sista duken

Idag plockade jag fram min näst sista duk och gjorde så här. Sedan gjorde jag något liknande på min sista duk.



Jag tror inte att de blir fler nu. 
Jag har så många som håller att det känns lugnt inför utställningen i januari. 
Jag har fortfarande mitt andra, än så länge, okända spår att jobba med (se föregående inlägg). Det är svårt att välja att tänka på det när jag har så roligt med "Gytterbilderna". Nu måste jag göra det. 
I dag är nog den sista gytterdagen på ett tag. 





På min sista duk dök Timbuktu upp i helfigur. Det måste vara tecknet på att det är dax att gå vidare. Jag ska inte visa hur han ser ut.


måndag 12 december 2011

Hänga ihop

Jag ska ställa ut på Arvika Konsthall den 14 januari till 5 februari. Jag ska ställa ut tillsammans med en tjej som heter Helena Backmark. Vi har aldrig träffats. Jag har aldrig sett hennes bilder "live" och hon har aldrig sett mina "live". Vi har faktiskt inte heller valt att ställa ut tillsammans. Konsthallen har satt ihop oss. det är oklart på vilka grunder. När jag tittar på hennes bilder på nätet känner jag ett starkt släktskap. Det ska bli spännande att hänga utställning ihop. Det ska bli spännande att låta mina bilder möta hennes.  

Jag jobbar på med mina "Gytterbilder". De ska få vara stommen i det jag ska ställa ut. De här bilderna behöver stor plats. Jag vet inte hur många som kan vara med, men jag har tillräckligt många som funkar.



Jag känner mer och mer att jag behöver ha ett annat ben att ställa utställningen på också. Det ska vara något som på något vis hänger ihop med Gytterbilderna. Det benet finns inte än. Jag tänker att det ska vara bilder. Bilderna ska vara svartvita. De ska vara teckningar. De ska vara vältecknade och under full kontroll kompositionsmässigt. De ska inte innehålla människor eller andra figurer. Så det lutar år landskap.

Det kan låta som att jag är ute i sista minuten, men jag känner mig trygg med det. Jag vet att min hjärna ständigt arbetar med frågan om vad det ska bli. Det är spännade. Och jag har redan gjort misslyckade försök. Det känns bra.

torsdag 8 december 2011

Utan guldkorn?

Bilder kan vara helt OK. Fina. Bra gjorda. 


En del bilder har något guldkorn i sig. Jag kallar det guldkorn. Med guldkorn menar något som är magiskt, något som tar tag på riktigt. 






Ofta är guldkornet en detalj som jag inte förstår hur konstnären har gjort. Det kan vara någon liten fläck med färg. Det kan vara rent tekniskt obegripligt. Jag tror att det delvis är slumpen som skapar guldkornen. För att ta hand om dem måste konstnären vara både skicklig uppmärksam och lyhörd.






Ibland tänker jag att det bara är de bilder som har guldkorn som man ska spara. 


Jag tänker på alla mediokra Monet-bilder som fanns på Moderna. Jag tänker att han borde ha bränt dem istället för att sälja dem billigt eller hur han nu gjorde sig av med dem. Han hade varit en större konstnär utan de "helt OK bilderna". 


Jag tror inte att Monet eller någon annan skulle kunna göra de där bilderna med guldkorn utan att göra en massa "helt OK bilder"och även riktiga misslyckanden, men lite hårdare gallring skulle både Monet och många andra må bra av.

fredag 2 december 2011

Vitt in

Det vita i Gytterbilderna har blivit viktigare och viktigare. Idag återvände jag till en av de första bilderna och la in lite vitt i den också.


Jag tror det var bra.
Släktskapet mellan de sista bilderna och den blev starkare. Det var skönt att få in lite luft på några ställen. Jag kan nog lägga till något ben eller någon arm någonstans innan den är klar.