Vi hade en bok som hette "Naturen som formgivare" på någon konstskola som jag gick när jag var ung. Jag minns att flera av lärarna var djupt fascinerade av den. Vi, elever, tittade inte så mycket i den. Vi var nog mest intresserade av oss själva som formgivare. Sedan blev jag väl äldre. På vårarna tittar jag på formerna på alla knoppar och löv som spricker ut. Jag förälskar mig i olika gröna färger. Jag ser tjocka och tunna linjer som bildar tunga blomklasar.
Det svåra är att använda dem konstnärligt på något sätt. Jag kan teckna av dem, men för att göra dem rättvisa måste de se precis ut som de gör. Jag tar lite slarviga fotografier av dem för att kanske kunna plocka fram i något sammanhang någon gång. Jag tänker avundsjukt på Hector Guimards Metronedgångar från förra sekelskiftet i Paris. Han lyckades hitta en balans mellan natur och form.
Vad jag ska göra får nog ligga och gro ett tag till, men det är också en njutning bara att titta på allt vackert i skogen.
Naturen är en fantastisk formgivare. Jag undrar vem som skrev boken.
