fredag 30 december 2011

Louisiana i mitt hjärta


Glömde kolla vem som har gjort dem.
Louisiana är en av de bästa platser jag vet. Byggnaderna. Parken och naturen. Möjligheten att gå in och ut. Lugnet. Alla fantastiska utställningar jag har sett. Alla konstnärskap jag har fått möta. 
Den här gången tittar jag först hastigt på en utställning med Klee och Kobragruppen. Utställningen är rörig och bilderna rätt intetsägande.
Utställningen med Ai Weiweis konst är däremot hisnande. Jag kände inte till hans konst, bara hur ha har behandlats i Kina, innan. 
Nu får jag se och till och med gå in i ett av hans verk. 
Det är underligt och härligt att stå bland de enorma träden. Träden är konstruerade av bitar av döda träd. Skarvarna och sammanfogningarna av träbitarna syns tydligt. Jag tror att jag kan kalla dem "metaträd". 


"Trees" av Ai Weiwei

Damen på bilden var indignerad över
skylten "Klättra inte i träden".
"Forever" består av 42 delvis sönderplockade och hopsvetsade cyklar. Alla är en del av konstruktionen. Skulle man ta loss en skulle förmodligen alla falla. Fritt fram för liknelser.


"Forever", Ai Weiwei
Se gärna samtalet med Ai Weiwei som ligger på Louisianas hemsida. 


Fountain of light, Ai Weiwei
I parken står hans glittriga version av Tatlins torn.  
Jag gillar Ai Weiweis referenser till andra konstnärer och hans tydliga politiska ställningstaganden, men mest gillar jag att Louisiana ger mig tid att tänka klart.


Något fint av Henry Moore

Jag köper en kopp kaffe och tar med mig ut i solen. Utan jacka. Det är vindstilla. 

onsdag 21 december 2011

Dubbelt

Det är svårt att vara värmlänning. 
Först blir jag så himla lycklig över tanken att den gamla dansrestaurangen Sandgrund i Karlstad ska bli Lerinmuseum(tryck). Vilket läge! Sandgrund ligger så vackert precis vid Klarälven. På andra sidan gatan ligger Värmlands museum. Det tar 7 minuter att gå till järnvägsstationen. Lerin kommer att dra massor med folk, både till Karlstad och till museerna. Så bra! 
Jag tänker att jag kommer att gå dit ofta, nu när det har blivit så lätt att ta sig dit. Det ska bli roligt.
Sedan tänker jag att jag faktiskt inte har varit på det nuvarande Lerinmuseet på Laxholmen i Munkfors, trots att det bara är tre mil dit och jag har bil. Jag skäms.
Jag tänker på hur fint det var att Laxholmen, som är ett gammalt, vackert industriområde, fick besök från hela Sverige, kanske hela världen. Nu kommer de där besökarna att stanna i Karlstad. 
Jag förstår Lerin. Läget är så bra. 
Jag undrar vad som är smartast: att dra besökare till olika fläckar med ambitiösa kulturhus i den värmländska skogen eller att samla ihop dem i Karlstad. Kanske är ett landskap med 273265 invånare beroende av en mycket stark centalort?  
Det ska bli roligt att gå på Lerinmuseet i Karlstad!


Hittade ytterligare en artikel om planerna i NWT(tryck). Läs särskilt kommentarerna där man ser en helt annan infallsvinkel än jag har.

måndag 19 december 2011

Pernilla Hansson

Idag lämnade jag Pernilla Hansson till hennes köpare. Hon ska bli julklapp till någon ännu så länge ovetande. 
Även om hon var en av mina favoriter från "Sömnserien" känns det skönt. Jag tror att hon kommer att ha det mycket bra i sitt nya hem.


Egentligen är det inte så allvarligt för mig att göra mig av med mina bilder. Det är skönt. Det ger plats för nya. Jag blir glad att någon tycker så mycket om dem.

Snart är "Sömnserien" utspridd över hela Sverige. Det är BARA bra.

fredag 16 december 2011

Näst sista duken

Idag plockade jag fram min näst sista duk och gjorde så här. Sedan gjorde jag något liknande på min sista duk.



Jag tror inte att de blir fler nu. 
Jag har så många som håller att det känns lugnt inför utställningen i januari. 
Jag har fortfarande mitt andra, än så länge, okända spår att jobba med (se föregående inlägg). Det är svårt att välja att tänka på det när jag har så roligt med "Gytterbilderna". Nu måste jag göra det. 
I dag är nog den sista gytterdagen på ett tag. 





På min sista duk dök Timbuktu upp i helfigur. Det måste vara tecknet på att det är dax att gå vidare. Jag ska inte visa hur han ser ut.


måndag 12 december 2011

Hänga ihop

Jag ska ställa ut på Arvika Konsthall den 14 januari till 5 februari. Jag ska ställa ut tillsammans med en tjej som heter Helena Backmark. Vi har aldrig träffats. Jag har aldrig sett hennes bilder "live" och hon har aldrig sett mina "live". Vi har faktiskt inte heller valt att ställa ut tillsammans. Konsthallen har satt ihop oss. det är oklart på vilka grunder. När jag tittar på hennes bilder på nätet känner jag ett starkt släktskap. Det ska bli spännande att hänga utställning ihop. Det ska bli spännande att låta mina bilder möta hennes.  

Jag jobbar på med mina "Gytterbilder". De ska få vara stommen i det jag ska ställa ut. De här bilderna behöver stor plats. Jag vet inte hur många som kan vara med, men jag har tillräckligt många som funkar.



Jag känner mer och mer att jag behöver ha ett annat ben att ställa utställningen på också. Det ska vara något som på något vis hänger ihop med Gytterbilderna. Det benet finns inte än. Jag tänker att det ska vara bilder. Bilderna ska vara svartvita. De ska vara teckningar. De ska vara vältecknade och under full kontroll kompositionsmässigt. De ska inte innehålla människor eller andra figurer. Så det lutar år landskap.

Det kan låta som att jag är ute i sista minuten, men jag känner mig trygg med det. Jag vet att min hjärna ständigt arbetar med frågan om vad det ska bli. Det är spännade. Och jag har redan gjort misslyckade försök. Det känns bra.

torsdag 8 december 2011

Utan guldkorn?

Bilder kan vara helt OK. Fina. Bra gjorda. 


En del bilder har något guldkorn i sig. Jag kallar det guldkorn. Med guldkorn menar något som är magiskt, något som tar tag på riktigt. 






Ofta är guldkornet en detalj som jag inte förstår hur konstnären har gjort. Det kan vara någon liten fläck med färg. Det kan vara rent tekniskt obegripligt. Jag tror att det delvis är slumpen som skapar guldkornen. För att ta hand om dem måste konstnären vara både skicklig uppmärksam och lyhörd.






Ibland tänker jag att det bara är de bilder som har guldkorn som man ska spara. 


Jag tänker på alla mediokra Monet-bilder som fanns på Moderna. Jag tänker att han borde ha bränt dem istället för att sälja dem billigt eller hur han nu gjorde sig av med dem. Han hade varit en större konstnär utan de "helt OK bilderna". 


Jag tror inte att Monet eller någon annan skulle kunna göra de där bilderna med guldkorn utan att göra en massa "helt OK bilder"och även riktiga misslyckanden, men lite hårdare gallring skulle både Monet och många andra må bra av.

fredag 2 december 2011

Vitt in

Det vita i Gytterbilderna har blivit viktigare och viktigare. Idag återvände jag till en av de första bilderna och la in lite vitt i den också.


Jag tror det var bra.
Släktskapet mellan de sista bilderna och den blev starkare. Det var skönt att få in lite luft på några ställen. Jag kan nog lägga till något ben eller någon arm någonstans innan den är klar.

onsdag 30 november 2011

Vingar av passionsblomma

Det finns inga blad kvar ute. Jag har använt en kvist med barr från en av våra prydnadsbuskar för att grunda några bilder. Jag har börjat nagga på mina krukväxters blad. Jag har till och med tagit omslagsplast för att får till en bra grund. 


Här har jag gått ännu längre. Jag har tagit blad från Ewas passionsblomma, som jag vinterförvarar. 







Det gav figurerna vingar.




Vad nästa steg är vet jag inte.

torsdag 24 november 2011

Twitter

Jag har slutligen och sist av alla insett att Twitter kan vara kul. 
Så nu har jag börjat twittra. Jag twittrar bara bilder. Än så länge har jag lagt upp ganska färdiga bilder, men jag tror att jag ska börja visa arbetsprocesser. Det är så himla enkelt att göra det. 






Det skulle vara roligt att höra synpunkter på för- och nackdelar med att publicera bilder på Twitter.
Jag heter Pappelq (tryck!). 

måndag 21 november 2011

Bildens namn

Jag kom nyss på hur jag ska namnge mina bilder i "Gytterserien". Namnet på bilden är det jag har använt när jag lade grunden.



Så. Här är "Fikus 1". Min största hittills.

måndag 14 november 2011

Målet

Varje ny bild är ett äventyr. Det är så spännande att få se var jag hamnar. 




Jag hör många säga att de blir besvikna när deras bilder inte blir som de tänkt sig. 
För mig är det tvärt om. Jag gör. Utan plan och mål. Så, när bilden är klar har jag kommit någonstans som jag inte visste fanns, dit jag inte hade planerat att komma. 




Det är nog därför jag fortsätter göra bilder.  



lördag 12 november 2011

Hund & Rymd - utställning Hemma Hos Appelquist

Vi har ju ett mycket stort rum i vårt hus. Då och då visar vi konst där. Igår till exempel.
Det var en endagsutställning med fyra tillresta konstnärer, Hans Westlund, som målar, Micke Sjömilla som gör bilder i spännande blandteknik, Kathrine Walsh och Mats Yderstig, som fotograferar. Utställningen hette "Hund & Rymd".


Frenetisk hängning av "Hund & Rymd"





Det fanns många fina bilder att titta på. Utställningen blev så fin! 


Hans idé att köra en enda dag visade sig vara mycket bra. Vi hade öppet kl 11-11(23). Det var från början lite vitsigt, den 11.11.11 kl 11-11, men det visade sig vara en bra idé. 
Alla konstnärerna fanns på plats hela utställningsperioden, så det var lätt att få diskutera bilderna. Besökarna kom i jämn ström hela tiden under de tolv timmarna. Det fanns en viss oro för att Idol skulle hindra våra besökare från att komma, men att ta med barnen på konstutställning kl 21 en fredagskväll verkade passa många(!). Totalt besökte cirka 140 människor och en hund utställningen. 


Hunden Alice ser på konst.
Hundfotografen Kathrine
Walsh på huk i förgrunden.
De flesta verkade hitta någon typ av bilder som passade dem och de flesta verkade trivas ihop med någon av konstnärerna. 


11.11.11 kl 11-11 var mycket bra.


VF skrev en fin artikel. 



tisdag 8 november 2011

Konst är bilder man inte behöver

Jag tittade på några utställningar i Stockholm förra veckan. Det var "Turner, Monet, Twombly" på Moderna Museet, Helvete på Liljevalchs och Andrea Zittel, Kirkeby, TalR m.fl på Magasin 3. Det var både bu och bä (jag skrev en lång sågning av det mesta, men väljer att inte publicera den). Bäst var Ultvedt, Goya och Miesenberger på Liljevalchs...och personalen på Magasin 3. Gå gärna och titta på alltihopa!


Jämfört med min dagliga konsumtion av konst blev det här en chock för mig. Jag har tänkt mycket på bilderna, som både var två- och tredimensionella. 
Jag gillar bilder som säger något. Det behöver inte vara ett entydigt budskap, men de ska få mig att känna något. Ultvedt får mig att skratta direkt. Hans installationer gör mig så lycklig. Vad han vill säga vet jag inte. Goyas små bilder "Krigets fasor" är så äckliga. Ändå väcks min nyfikenhet; vad kan han mer hitta på för hemskt tokeri? Miesenbergers bilder är så snygga och ger en sådan oro. 
Det är bra bilder. 
Turner, Monet och Twombly får mig faktiskt att gäspa av samma skäl. Jag ser berg vid hav, Parlamentshus, abstrakta mytologiska landskap.  Alla tre är skickliga målare, men de har målat trevliga bakgrunder att ha något framför. 




Min slutsats blir att jag själv måste tillåta mig att vilja berätta något med mina bilder. 




På visningen av "Turner, Monet, Twombly"-utställningen tappar jag fokus en stund när jag funderar över de ointressanta motiven. Det kommer in en rad ord i mitt huvud: KONST ÄR BILDER MAN INTE BEHÖVER. Så är det. Ingen svälter ihjäl för att den inte kan se Monets näckrosor. Ingen kan laga en trasig bil med ett tryck av Goya. Man går inte vilse för att man inte har en Twombly i fickan.
Ändå k a n det vara omöjligt att vara utan en bra bild när man väl har hittat den. Det gäller bara att utsätta sig, känna efter och välja. Det är spännande, nästan magiskt.

lördag 29 oktober 2011

Mellanspel

Nu har det varit så där fint med guldgula löv i några veckor. Varje gång jag tittar på de ganska kala träden med guldprickar högt upp i topparna blir jag så lycklig. Det är liksom som sagobilder. Solen står så lågt att ljuset kommer nästan vågrätt mot träden. 


Jag tittar och tittar och försöker komma ihåg det jag ser. Det är omöjligt att avbilda precis så. Det är nästan omöjligt att ens tro på det jag ser. Men gula bilder med guldprickar blir det alltid några. I år kom det tre små samtidigt. De är inte färdiga ännu - mera prickar ska till. 






Det är en skön motvikt till alla konstiga gubbar som dyker upp på mina dukar nu. Jag tror att det är ett mellanspel. Guldlöven har nästan försvunnit och minnet av dem bleknar. 


Oktober i Värmland k a n nog ändå vara det vackraste som finns.

torsdag 27 oktober 2011

För mycket gytter?

Så här gick det med den där duken som jag nyss hade grundat och just hade börjat jobba med i förra inlägget. 






Jag funderar på var jag är på väg med mina gytterbilder. Jag tror inte att jag kan gå längre åt seriefigurshållet. Jag har nått gränsen här. Nu måste jag nog treva mig tillbaka lite till friare, mindre fullständiga figurer. 
Och samtidigt; de är ju rätt charmiga, de här figurerna. Kanske borde de få leva vidare i serieform i stället? Duken kan återanvändas.

söndag 16 oktober 2011

Mera gytter

Jag gjorde inte som jag tänkte med den fina filuren med vingar. Han fick inte vara ensam på duken, men jag tror att omgivningen ger honom plats, som det blev. 
Jag har bråkat mycket med de vita mellanrumsformerna. De lever sitt eget liv i så hög grad att jag blev tvungen att ha sönder en av dem med en halv döskalle och en hand. 




Jag vet inte om jag är klar ännu. Jag har funderat på att byta bakgrundsfärg till något blått eller grönt, men vill inte att kontrasten mellan figurer och bakgrund ska bli för liten.


Jag har börjat på ett nytt gytter också. För första gången hittade jag ett djur. En katt. Kanske  två. 




tisdag 11 oktober 2011

Mina vikskärmar på CCC i Karlstad


Nu och ungefär en månad framåt visar jag fyra av mina vikskärmar på CCC i Karlstad. Det är lite som en utställningsutställning. 
Här är några bilder:


Märta Dohna
Kavaljererna och järnet från Ekeby


Om träd




En bäver i naturlig storlek, m.m.
Bäverns tänder 


Titta gärna in på CCC om ni har vägarna förbi, dels för att detaljstudera mina viksskärmar, dels för att det är ett himla fint hus nuförtiden.

tisdag 20 september 2011

Regler - haha

Jag brukar ju berätta om hur viktigt det är för mig med regler och gränser. Det är skönt att veta vad som gäller innan jag börjar jobba. 
Reglerna för mina ''Gytterbilder" är att jag ska göra en grund som är ojämn, hitta ansikten och sedan kroppar till ansiktena. Figurerna som uppstår måste gå precis kant i kant. Det ger en del ganska oformliga lemmar och huvuden. Det är roligt, spännande och befriande. Det ger ingen smart komposition. Ibland blir det inte ens upp och ner på bilderna. När bildytan är helt full av figurer börjar jag "färglägga" figurerna.


Nu har jag gjort det ganska många gånger. Arbetsprocessen är lugn och trevlig. 


Idag kollade jag på bilden som finns i inläggen från 2 och 6 augusti. Jag kunde konstatera att: 
a) den var bättre innan jag dämpade färgerna, kanske mest för att det var fint att grunden lyste igenom de tunna färglagren. 
b) bilden skulle bli mycket intressantare om jag målade över de figurer som jag är minst förtjust i. Måla över med vitt. Då skulle det bli en rad figurer som dansade över duken.


När jag sedan tittade på min nya bild blev jag lycklig av att tänka mig att jag kanske skulle få frilägga mina favoriter. Det är i och för sig mot mina regler, men...



Den här filuren skulle nog må bra av att få vara själv.

måndag 19 september 2011

Mera gytter

Ibland producerar jag fler bilder än jag berättar om här. Där för vill jag sammanfatta vad som har hänt på sistone.
Först gjorde jag en liten bild:



Sedan ville jag ha mer duk att måla på, men hade ingen hemma. Jag tittade runt på mina gamla bilder och valde ut en stor, härlig duk. 


Det fanns förvisso en målning på duken, men jag har tittat på målningen flera år utan att komma på hur jag ska gå vidare med den. Det var riktigt skönt att måla över den. Sedan gjorde jag en bra grund med hjälp av några bergeniablad.

Nu har jag börjat markera ansikten, armar och kroppar.  Fortsättning följer. 

tisdag 30 augusti 2011

Gytterprojekt


Jag trivs så bra med arbetsgången i mina "Gytterbilder". 




Jag har berättat hur jag jobbar tidigare (25, 29 juli och 2, 6 augusti i år). 




Kanske är det lite som "automatiskt måleri"? Jag bestämmer inte alls vad det ska bli för figurer. Det rör sig som de vill. Färgmässigt är jag nog inte "där" än.


Detalj.

fredag 19 augusti 2011

Försök nr 2

Jag gjorde en ny skärm och nya skisser av skog, som var lite mer neutrala. Det skulle bli "bakgrundsskog". Så körde jag igång. Det var lika roligt att jobba stort idag också.


Jag tyckte genast om bilden. Jag fortsatte med lite färg, trots att den skulle vara neutral. Det var roligt. Jag tror att jag ska lägga på ännu mer. 


Nu blir frågan: Vilken skog ska jag måla över med andra bilder? Jag tycker mer om den här idag. 
Vi får se på måndag.

tisdag 16 augusti 2011

Stora ytor

Jag skulle göra en liten skärmutställning om hur ett träd växer.
Jag gjorde massor av detaljerade, informativa skisser på papper. Jag gjorde en layout. Jag gjorde en skiss till en snygg bakgrund direkt på skärmen, som är 120x190 cm.

Det är s å härligt att skissa så stort! Jag kunde liksom inte låta bli att börja måla alla ytor som uppstod. Nu har jag en väldigt trevlig och dekorativ höst-skärmvägg att hyra ut.

Lite skum färgåtergivning och kanske inte helt klar.
Det går rätt snabbt att fixa en ny skärm också...med en mer neutral bakgrund, som jag kan göra detaljerade bilder på.

onsdag 10 augusti 2011

Nolde och målarförbud

Här är sista delen av mina intryck från Nolde-utställningen i Skärhamn.
Mitt eget akvarelltest. Jag lyckades mätta papperet med färg på en del av den röda ytan.

Under andra världskriget fick Nolde "målarförbud" av nazisterna. Hans konst ansågs degenererad. Han fick inte göra någon form av bilder. Det var alltså ett slags yttrandeförbud.
Då gjorde han "de omålade bilderna"(tryck!) - över 1000 bilder på fyra år - i hemlighet. Bilderna(tryck!) är små och lätta att gömma. De skulle vara stora som en handflata. Han använde vattenfärg på papper för att inte avslöjas av färglukt. Motiven kom bara inifrån hans huvud och är väldigt många och väldigt olika.


Eget akvarellförsök, fritt efter vårt Kanadensiska gullris. Nolde använde, till skillnad från mig papper utan gräng.
Det är fascinerande att se att han hade en så stark drivkraft att uttrycka sig. Tanken på att förbjuda någon att uttrycka sig är så hissnande skrämmande. Jag har också svårt att tänka mig att någon skulle kunna fördömma en s t i l - det handlar ju inte om att han hade något budskap i sina bilder.
Vi har det bra som både får måla vad vi vill och säga vad vi vill med det.

tisdag 9 augusti 2011

Om blickar och Nolde

Noldes bilder på Akvarellmuseet i Skärhamn tar stor plats i mitt huvud fortfarande. Det var intressant måleritekniskt på flera sätt. Ett intressant drag i många av bilderna är ögonen. 



Jag har funderat mycket över figurers blickar i bilder. Förra våren förde jag och två andra bloggare en diskussion på ämnet. Det började med att jag skrev ett inlägg om Giacomettis tanke om blicken. Tryck på länken eller gå tillbaka till mars 2010 och läs vidare i senare inlägg. Min lösning på frågan om vad jag ska göra av ögonen var då att låta figurerna blunda, sova eller titta ner. Med en riktad blick blir bilden ofta f ö r entydig. 


Ett test av Noldes teknik som jag gjorde i Photoshop.

Nolde visade sig ha en annan lösning (tryck!). Han målade blått i ögonen, men utan pupill(tryck!). Han gjorde ansiktena i ganska varma färger. Blåa färger upplevs som långt borta om man tänker färgperspektiviskt. Det funkar verkligen bra. Ögonen är inte tomma. De är långt borta, långt inne i figurerna. 
Jag länkar till Noldes bilder, eftersom jag ju inte har rätt att visa dem här. 


måndag 8 augusti 2011

Emil Nolde i Skärhamn

Jag besökte Akvarellmuseet i Skärhamn igår. 

Utsikt från klippan bredvid Akvarellmuséet.

O, vilken lycka! De har tre stora rum fulla av (vattenfärgs)bilder av Emil Nolde(tryck för exempel). Jag gissar att det fanns ungefär 75 bilder. Jag tyckte om ALLA. Dessutom är museet och platsen där det ligger himla fina. Kort sagt: Åk dit!



Den mycket kunniga guiden beskrev Noldes sätt att måla mycket bra. Det gav mig lust att prova själv. 
Nolde målade ju mest olja, men också mycket akvarell. Han använde akvarellfärg på tub(?). Han la många lager färg på varandra och fick fram knalliga färger som täcker papperet helt. Det finns i princip ingen vitt kvar i bilderna. Trots det strålar färgerna. Tydligen la han på så många lager färg att det trängde ut på baksidan av papperet. Jag gissar att många akvarellister skulle rysa vid tanken. 


På mycket nära håll ser bilderna ut som vattenfärgsmålningar som barn gör med kakfärg i skolan, men när man går några meter ifrån är de så levande och skickligt uppbyggda.




Mitt nästa mål blir nog att besöka Seebüll, Noldes hem, som nu är museum. Men först ska jag måla akvarell.