Nu står jag återigen inför frågan hur jag ska göra bilderna rättvisa med någon slags ram. Det är viktigt att inte ha kravet på att ha löst hur bilden ska kunna hängas på en vägg med i måleriet. Jag har, som jag brukar berätta alltid den stora frågan "Vad vill jag säga med det här?" sittande på ena axeln. Om jag skulle ha inramningsfrågan på den andra skulle jag förmodligen börja använda linjal när jag tecknar.
Inramning och passepartoutskärande är krävande, så krävande att jag alltid vill lämna bort det till någon annan. Samtidigt är jag livrädd för hur någon annan skulle göra.
Efter en liten stund med passepartoutkartong, ramar, lim, trasor och vita vantar börjar jag prova att beskära bilderna. Det är spännande att se nya berättelser växa fram. Jag börjar lägga till detaljer. De bilder som jag trodde var klara i maj får nya liv.
Det ä r en kreativ process att rama in. Trots allt.
