tisdag 4 maj 2010

Min kompis

Nästan varje tisdag eller onsdag kommer en av mina vänner hem till mig. 
Hon sitter vid mitt köksbord och tecknar. Oftast tecknar hon av foton av mödrar och barn eller bara barn. Hon är väldigt noggrann och väldigt, väldigt envis. Jag hejjar på henne när det går trögt, ger henne förslag på hur hon kan gå vidare med sina teckningar och förslag på material och tekniker. Ibland blir hon sur på mig när jag vägrar rita på hennes teckning. 
Vi brukar alltid dricka kaffe. Samtidigt tittar vi på hennes bild och pratar om det vi ser. Vi pratar om vad som skulle kunna göras annorlunda. Genom att lyssna på hennes tankar och samtidigt titta på hennes bilder lär jag mig tänka friare. Jag inser att det jag tycker är viktigt i en bild kan vara helt ointressant för henne - och tvärtom. 


















Hon är en fantastiskt begåvad hobbykonstnär, som bara kan lägga några få timmar i veckan på sina bilder. 


Jag brukar tänka på skillnaden mellan vårt sätt att jobba och det sätt jag jobbade på när jag jobbade som bildlärare på högstadiet. Skillnaden är samtalet. Samtalet är en dialog där vi lär oss av varandra. Så borde det självklart vara även i skolan, men med 20 elever som vill samtala samtidigt får det aldrig uppstå. 


De perioder när jag inte gör några egna bilder blir de här besöken extra viktiga. I morgon är det onsdag igen!