Videokonst

Judith, Artemisia Gentileschi - inte videokonst, men passion.

Jag tittade in på Nationalmuseums utställning "Passioner" häromdagen. Jag skulle kunna skriva mycket om den. Kanske kommer det mera, men idag fokuserar jag på "videokonsten*".
Jag tror att min ickeförtjusning för "videokonst" kan ha lyst igenom i tidigare inlägg. Det här var något helt annat än det jag sett tidigare. Jag blev så nöjd! 


Det första jag mötte var "The Quintet of the Astonished" av Bill Viola (6:45 in i klippet). På en stor skärm, som jag först uppfattar som en duk, står fem människor i ungefär halvfigur. Bilden ser ut att vara som vilken målning som helst från historiskt porträttmåleri. Människorna har dock nutida kläder. De har olika ansiktsuttryck och håller händerna på uttrycksfulla sätt. Det är en ganska vacker bild. Plötsligt rör en av figurerna långsamt på sig. Han ändrar ansiktsuttryck, från harmoni till skräck. Några till rör sig lite. Bilden förändras och förmedlar helt olika känslor på resan genom verket. Det här är ett riktigt bra exempel på bra videokonst. Det är både vackert och spännande att se. Viola vill berätta något. Det hade inte gått att ge samma upplevelse med hjälp av icke rörlig bild.


Ytterligare ett videokonstverk är mycket spännande. I "The Weeping Woman" av Rineke Dijkjstra(9:47 in i klippet) låter konstnären ett gäng engelska skolbarn prata om Picassos målning"Dora Mar". Barnen tittar och pratar. Vi får aldrig se bilden de tittar på. Kanske berättar de mer om sig själva än om bilden. 


Båda konstverken visas på skärmar som är perfekt anpassade för verken. Jag märker inte att tekniken finns. Kanske är det det allra bästa.




*)Videokonst känns som ett gammalt ord. Jag menar rörlig bild som visas på skärm.