Bra konst

Jag ser ju ganska mycket bildkonst. Jag ser utställningar, följer andra konstnärers bildbloggar, tittar på all offentlig konst jag stöter på, o.s.v. Dessutom produceras det otroliga mängder bilder av alla människors kameror nu. Ibland känns det som att jag ska drunkna i bilder av olika kvalité, men de bilder som jag tycker riktigt mycket mycket om har fortfarande en särskild plats i mitt hjärta.
På sistone har jag stött på några favoriter:

1. Konstnären Tania Ruiz Gutiérrez filminstallation på Malmö Central. TRYCK!



2. Det finns några underbara installationer på Alma Löv denna sommar, t.ex "Cykelinstallationen", "de uppblåsbara, sovande tygkropparna", de här dansande träden och det tjärklibbiga golvet med spretiga metspön på Alma Löv. (Har tyvärr ingen koll på vilken konstnär som har gjort vad.) TRYCK!

3. Jonas Dahlbergs Utöya-minnesmärke. TRYCK!

Vad har då dessa verk gemensamt? För mig är det två viktiga saker: De berättar något för mig - det finns en tydlig idé/tanke bakom dem och de tvingar mig att interagera på något sätt.

När jag står där stilla och väntar på tåget på Centralstationen passerar främmande och vagt bekanta landskap förbi mig. Restakten är lugn och behaglig. Det känns tryggt. Jag tror att jag tittar ut på utsikten genom fönstret på ett tåg, men egentligen står jag och tittar rakt in i en rå betongvägg med projicerad film på.  Ibland följer jag med en bild på dess resa genom flera fönsterrutor för att se hur den utvecklas. Det ser så självklart ut. Så genialt.
På Alma Löv får jag cykla runt i ett vackert åttkantigt rum. Jag får krypa på ett tjärstruket golv under metspön med klockor på. Jag får sitta och se två uppblåsta tygjättar andas lugnt, fylla lungorna och sjunka ihop när de andas ut. Och jag får återigen träffa det dansande trädet. Installationerna är på olika sätt taktila. De kommunicerar med naturen utanför. De här installationerna är väl genomtänkta och "sätter igång" min lust att interagera hur lätt som helst. Jag får leka! Jag är lyckligt uppfylld när jag åker hem.
Jonas Dahlbergs minnesmärke är både brutalt och vackert. Varje gång jag ser fotot av hur han tänker att det ska se ut tappar jag andan. Jag vet inte hur det känns att se minnesmärket om man är personligt berörd, kanske är det alldeles för starkt. Det är i alla fall väldigt modigt.

På min lilla lista finns inget måleri. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Kanske beror det på att jag inte har varit på Louisiana och sett Emil Nolde ännu. Kanske är måleriet dött. Vet inte.