Beskära?

Den här bilden heter nog Nypon. Jag visar den här hårt beskuren på olika sätt.

Den kan se ut så också. Eller

så här.

Vi får se. Är det nypon?

Björkar i armen

Det blev mest björkar i armen, men jag gjorde lite granskog också.

Det här är alltså en detalj ur bilden från igår. Hela bilden är 70x50 cm. Den här detaljen är större i verkligheten än här. Det grå och svarta är flytande tusch.

Det rosa är björkar som de ser ut om några månader. Jag har målat dem med akrylfärg.

Jag kanske bör tillägga att jag inte har klippt sönder bilden.

Nina igen, nära

Det här är ett försök att utveckla sömnbilderna. Jag tycker att de börjar bli lite enformiga. Det ledde ju till att jag klippte ut naturdelen av bilden här nedanför. Jag bad en kompis om råd för att komma vidare. Jag fick många bra förslag på sätt att tänka. Ett av råden som jag gillade var att prova att gå närmare.

Jag tror att det kan leda någon annan stans när jag har hållit på lite.

Det enda jag vet om den här bilden nu är att jag ska göra en granskog i armen på henne. Sedan får vi se.

Tredje gången gillt

Så där. Nu har jag gjort samma motiv för tredje gången. Det blir nog den sista gången. Jag tror att kompositionen funkar nu. Jag kallar bilden "Sing me to sleep" nu.

Jag har de senaste dagarna känt att jag upprepar mig. Jag måste ändra något. Jag har börjat jobba med en annan bild. Det handlar fortfarande om sömn, men jag tänker lite annorlunda. Jag kommer att visa den snart.

Saxen som kompis

Nu har jag klippt ut mina favoritdelar ur bilden som jag tappade kontrollen över (den första "Kallt", som aldrig ens fick det namnet).

Det blev två fina små landskapsbilder.

...och jag blev nöjd.

Kallt

Jag fick börja om med bilden. Jag körde fast massor av färglager. Övre halvan av bilden dyker nog upp i en annan tappning så småningom.

Jag tänkte att den här bilden skulle heta "Kallt". Den svartvita figuren kommer nog att behöva ändras för att funka bra.

Lyssna på papperet

Den här bilden la jag upp utan att skissa. Ansiktet och figurens ställning var självklara.

Eftersom jag målar med tusch vått i vått rann en del färg i väg. Jag såg några märkliga trädstammar i den våta tuschen. Jag byggde vidare på dem.

Det var som om jag lyssnade på vad papperet ville säga. Och jag gjorde som det sa.

Som hemma - vinn bilden

Bilden heter "Som hemma".

Den stora blå ytan har en annan färg i verkligheten. Laserande blå färger är oberäknerliga.

Alla mina bilder ses med fördel "live".

Jag utlyser härmed en tävling om vilken plats jag har tagit utgångspunkt i när jag gjorde bakgrunden. Den som gissar rätt får bilden.

Klippa delar och Yoko Ono

Jag har tänkt en del på "Tall" (se nedan). Jag har kluvna känslor för den. Jag tycker mycket om vissa delar av den. Jag skulle kunna börja om med samma motiv eller delar av det. Om jag gör det kommer naturligtvis de fina färgytorna gå förlorade. Det kan vara en befrielse.

Jag skulle också kunna klippa ut det fina och bygga vidare på det.

En ny tanke är att lägga fram bilden på en utställning och låta den som vill klippa ut sin favoritbit av bilden. Jag kan kanske ta betalt per kvadratmillimeter.

Tanken är inte ny.

Yoko Ono gjorde något liknande - och mycket mer provocerande redan 1964 och 1965. Verket hette "Cut Piece". Yoko Ono satt alldeles stilla på scenen (i Carnegie hall) efter att först ha erbjudit publiken att klippa bitar av hennes klänning.

Jag reagerar dels på hur publiken är klädda - propert, dels på hur de beter sig. Det handlar inte om att publiken vill få med sig en bit av klänningen. Efter att först ha klippt anständiga små bitar börjar publiken bete sig annorlunda. Publiken begår övergrepp efter övergrepp. Yoko Ono är så utsatt. Publiken är i högsta grad en del av konstverket. De styr utvecklingen.

På film från "performancen" ser man hur lätt det är att göra en provocerande performance om man har något att säga och hittar ett sätt att renodlat säga bara det.

Tryck HÄR för att se händelsen på film. Se den om du inte har gjort det!

Eftersom jag inte har något budskap med mitt klippande låter jag det vänta lite.

Tall

Nu har jag gjort klart "Tall".

Det var en svår bild. Jag tror att jag räddade den genom att flytta upp horisontlinjen.

Som jag trodde finns det fina delar i bilden. Här är en detalj:

Detaljer

Jag har börjat måla den nedre delen i bilden från i förrgår:

Ibland händer det något med ytan jag lägger färg på. Den börjar leva. Den får ett uttryck. Jag har mycket liten kontroll över hur det går till. Efteråt vet jag inte hur jag gjorde. Jag har bara haft en diffus bild av ytans struktur eller uttryck.

Det bästa sättet att förklara det på är att ytan är summan av en lång rad sammanträffanden. I det här fallet ligger de ovan på varandra och är helt eller delvis transparenta. Varje steg i sig är genomtänkt. Varje nytt steg bygger på något sätt på det förra. Slumpen styr hur de fungerar ihop.Vissa ytor slutar som katastrofer, andra blir så levande och uttrycksfulla.

Det här är bara en av många ytor i bilden. När alla har fått färg måste jag kanske förändra den här till förmån för helheten - eller också klipper jag den fri från resten. Just nu känns det så.

Kenneth Börjesson på Värmlands museum

I dag fick jag en tjuvtitt på den utställning Kenneth Börjesson håller på att hänga på Värmlands museum. Det såg ut att bli en härlig utställning med rena, enkelt komponerade bilder i många färger.

De tre utställningsrummen på bottenvåningen i Cyrillius Johanssons hus (gamla delen av museet) är fina att visa bildkonst i. Hela byggnaden har en speciell stämning, som jag tycker mycket om.

Länkar:

Tryck HÄR för att komma till Kenneth Börjessons hemsida. Min favoritbild finns på sidan 2000-tal och heter "Hus med många balar". Hans text om "Bildgrammatik" är också läs- och tänkvärd. Tryck HÄR för att komma till Värmlands museums text om utställningen. Tryck HÄR för att läsa om Cyrillius Johanssons fina hus.

Vernissage 5 december kl. 14. Titta på både bilderna och huset!

Nästan lika

Det här är det första steget i nästa bild:

Det här är det andra steget:

Skillnaden är kanske inte så stor just nu, men den är viktig.

Jag kommer att gå vidare på samma sätt som med tidigare "sömn-bilder". Den sovande kommer att förbli svartvit. Resten av bilden kommer nog att bli smutsigt orange.

Tror jag.

Den tvehövdade

Idag har jag gett mig på mina gamla skisser till bilden som jag kallar "Still my beating heart". Jag vill få flickan på bilden att vila, att sova på riktigt.

Jag ville också ge henne annan bakgrund.

Det här blir den första "sömn-bilden" med flera varelser. Nu ska jag göra uppehåll och fundera över om den tvehövdade är en "darling" som jag ska döda (måla över). Jag är förtjust i den tvehövdade, men den är trevande i formen. Den måste bli skarpare om den ska vara kvar.

Jag ska arbeta med med färgskalan i bilden också.

En fest för ögat

Podradion är min närmsta arbetskamrat. Jag hittade det här gamla underbara radioprogrammet på SR Minnen häromdagen: Isaac Grünewald om riktigt och oriktigt i konsten, inspelad 1935 (tryck på HÄR så hamnar du på en sida där du kan hitta intervjun med Grünewald).

Lyftkranen av Isaac Grünewald, 1915.

Båten har förvisso bara en skorsten.

Intervjun visar att intet är nytt under solen. Jag funderar mycket på hur bildkonstens framtid ser ut.

Inte Borg

Anders Borg får vänta. Det här är Winnerbäck...eller kanske inte?

Jag tror att den här bilden kan få heta Elita.

Det namnet får sammanfatta en av de tankar som jag har i arbetet med bilderna i "Sömn-serien".

Som jag har sagt tidigare behöver man som betraktare inte tolka bilderna som jag har tänkt. Jag hoppas att man tolkar dem på något sätt eller att man bara tycker om dem. Jag hoppas att de ger betraktaren en känsla.

Heter den Elita?

Hon heter Nina Persson

När löven fick färg såg jag vem jag har målat.

Det är Nina Persson. Hon skulle kunna ha sådana löv och lite rosa och lite lila runt sig när hon sover.

Annars är hon inte så lik sig.

Imorgon kommer jag att måla Anders Borg eller Lars Winnerbäck.

Upp och ner

Bilden jag jobbar med heter nog "Upp".

Jag utgick från en gammal skiss som föreställde ett barn som sitter och sover lutat mot handen.

Jag bearbetade skissen lite. Jag insåg att jag med några mindre ändringar skulle kunna välta ner personen på rygg i stället. Jag lät personen komma in i bilden uppifrån. Det är ju inte riktigt så vi är vana att läsa en bild. Det som är närmast brukar vara stort och komma in i eller finnas i nedre delen av bilden. Att bryta mot det kräver lite mer av betraktaren (om det inte är en luftballong som skär in i bilden).

Eftersom de här bilderna handlar om sömn och ska vara overkliga tar jag mig rätten att kräva lite uppmärksamhet.

När jag kom tillbaka efter en paus fick jag se bilden:

Jag kunde inte se vad det var som inte var som innan. Allting verkade stämma. Det var samma diagonala komposition, samma ringar som ska bli fyllda så småningom, samma trevande färger i bakgrunden. Jag kunde bara inte minnas att hon såg ut att ha ont i huvudet före pausen. Konstigt. Sedan såg att den var upp och ner.

Så här ska den vara:

Det är en del jobb kvar fortfarande.

När tar idéerna slut?

När jag avslutar arbetet med en bild känns det som att arbetet är slut. Idéerna är slut. Jag har arbetat med den enda riktigt viktiga bilden. Det kommer aldrig att komma en ny idé - tror jag.

Konstigt nog kommer det nya idéer. Ibland kommer de efter några minuter, under städningen. Ibland dröjer det någon dag. Jag fortsätter arbeta även om jag inte har någon idé.

Det som först verkar vara ett litet stickspår utan större betydelse kan efter bearbetning visa sig vara den nya huvudlinjen. Hela mitt sätt att arbeta och prioritera ändras. Bitarna faller på plats i ett annat pussel än det jag hade börjat lägga.

Rosa äpplen

Den enda färgklick som finns kvar i trädgårdarna nu är fallfrukten och de äpplen som fortfarande orkar hålla sig fast i träden. De är oftast blekt gula.

De blekt gula äpplena lyser mot kala gråsvarta grenar och lerbruna gräsmattor. De ser väldigt friska och goda ut. Jag går saktare än vanligt förbi de där trädgårdarna och försöker suga i mig den sista naturliga färgen för i år.

Pernilla Hanssons äpplen är ännu finare. Hon sover.

Det där med storleken

Jag har sett foton av den här skulpturen i DN senaste tiden:

Jag har fastnat mer och mer för den.

Jag tycker den stora figurens ansiktsuttryck är så härligt. Han(?) är verkligen missnöjd med utväxten. Min fantasi spinner iväg i historier om när den stora märkte att det växte ut en mindre längst fram på snabeln. Och vad som händer när utväxten får en utväxt...

...och det mest skrämmande: Var den stora en vanlig människa från början?

Jag föreställde mig att skulpturen är ganska liten. Jag föreställde mig att den storas skalle var stor som en fotboll.

Men igår hittade jag det här fotot från Bonniers Konsthall:

Nu har jag köpt en tågbiljett till Stockholm. Den här Alephen måste jag se!

Charles Avery, Untitled (Aleph Head), 2009, finns på Bonniers Konsthall i Stockholm fram till 10 januari.

Rätt riktning

Jag hade gjort en fin skiss till bilden "Pernilla Hansson". Skissen var i det närmaste kvadratisk. Papperet är 50x70 cm. Eftersom jag har gjort de andra "sömnbilderna" i liggande format gjorde jag "Pernilla Hansson" liggande också. Det blev väldigt trångt på papperet.

Nu har jag vridit papperet och börjat om. Det fungerar det bättre.

Nästa vecka är den torr. Då får den färg på äpplena.

Titta gärna på min hemsida där de "Sömnbilder" som är klara nu har fått en egen knapp. (Länk uppe till höger)

Teknik

Jag skrev att jag hade hittat en teknik. Egentligen är det nog inte tekniken som jag hittade.

Först tecknar jag upp bilden med tusch vått i vått. Sedan målar jag vissa fält med akrylfärg med palettkniv. Teknikerna är alltså inte nya.

Det som jag har hittat är nog snarare vilket förhållningssätt jag ska ha. Jag har hittat vilka "regler" eller förklaringsmodeller jag ska följa i de här bilderna. Figuren, som är i vila, blir svartvit. Omgivningen eller bakgrunden ska inte passa i hop med figuren perspektiviskt eller i proportioner. Omgivningen ska ha starka, onaturliga färger. Jag vet själv varför jag ska behandla de olika ytorna i bilden på olika sätt.

Det är inte viktigt om betraktaren uppfattar systemet.

Dagens bild, "Sol" är inte klar ännu.

Det oroar mig lite att det här är det sista motivet jag har i "Sömn"-serien. Jag hoppas att jag hittar flera eftersom jag trivs med arbetssättet.

Pernilla Hansson

Den här bilden heter, av olika skäl, Pernilla Hansson:

Pernilla Hansson är inte klar ännu. Vi får se när den dyker upp nästa gång här på bloggen.

Efter att ha jobbat på så många olika sätt med mina första två "sov-motiv" hittade jag hur de ska vara i går. Att gå vidare med nya motiv med samma teknik är plötsligt så enkelt. Det är som att lära sig ett nytt språk och sedan efter lång väntan få berätta det man ville berätta.

Det är härligt.

Bilden heter Kudde.

Jag funderar på att lägga in något rödorange någonstans, men det kanske räcker utan det?

Sömn

Jag har ett par nya "sömn-motiv" på gång. Den här har jag kommit ganska långt på. En annan sovande figur är genomarbetad, men jag saknar en bakgrundsidé som funkar.

De här två bilderna är nog klara nu. Jag tycker om kombinationen av färg och svartvitt.

Torka fortare

Nu lossnade det! Jag spände två stora papper och målade mina två sovmotiv med flytande tusch, vått i vått. Jag hade bestämt mig för att försöka jobba lite friare. Då passar det bra med pensel och vått papper. Till skillnad från akrylen vill jag att tuschen ska torka fortare.

Färger

Jag har svårt med färgerna den här gången. Jag lägger på och lägger på färg. Ännu så länge är jag inte framme.

Så här långt har jag kommit.

Akryl på duk

Här är de första stegen på väg mot en färdig bild.

Nu har jag nästan börjat förstå mig på akryl.

De senaste femton åren har jag mest målat äggoljetempera. Jag vill kunna måla laserande, med så rena färger som möjligt lager på lager. Äggoljetemperan är alltid laserande i någon mån. Hittills har akryl, för mig, varit så väldigt täckande, helt opak. Därför blir ytorna platta, "döda", tråkiga. Jag har provat att späda ut den med vatten (se höstbilderna längre ner). Det fungerar ganska bra.

Förra veckan hittade jag min palettkniv! Med den kan jag göra lager som släpper igenom lite av lagret under. Dessutom provar jag att måla på duk. Duken ger mer struktur än grängen i mina papper. Det ger mig möjlighet att trycka ner en färg i groparna och lägga ett "skimmer" av en annan färg på topparna.

Akryl börjar bli kul.

Samma bild igen

Färgerna funkar inte ihop, men det kanske var det som var mitt mål när jag låter de här bilddelarna krocka med varandra.

Nu ska den här bilden få vila ett tag.

Att döda älsklingar

Det sista jag gjorde i dag var att måla över kastanjelöven. Kastanjelöven var det roligaste i bilden. Jag har lagt mycket tid på dem. Det är många lager färg på dem. Ändå fick de aldrig någon exakt och fungerande form.

När jag satt och tittade på bilden var beslutet plötsligt enkelt; löven ska bort! När jag hade målat över dem blev bilden lugnare. Jag har fortfarande många bitar att ändra, men det var så skönt att slutligen komma fram till insikten att det finaste ska bort.

Delen i det hela

En detalj i den här ännu ej halvfärdiga bilden. Just nu är det den enda fungerande delen i bilden. Jag kommer förmodligen att måla alla ytor igen i andra färger. Idag var det teckningen - kompositionen som var roligast.

Sömn

Jag har hittat ett nytt ämne att arbeta med; sömn.

Jag har smygtittat på människor som sover på sistone. De ser så annorlunda ut utan sina vanliga miner. De flesta ser så fridfulla ut. De är vackra.

Det skulle kanske vara nog att bara göra porträtt av sovande människor. Jag provade på många detaljerade skisser. Jag fann att det mina bilder blev så patetiska. Det går precis lika bra att ta ett foto.

Nu har jag fastnat för ett annat sätt att tänka. Jag vill låta den sovande krocka med en annan bild. Jag vill se den sovande ur ett perspektiv och den andra bilddelen ur ett annat, så att delarna inte passar ihop.

Efter att ha haft en svartvit vecka provade jag att göra en akrylskiss av en av bildidéerna idag.

Vete katten hur det blev, men det var härligt att plocka fram färgen igen!