Övre Frykens Konstrunda påsken 2012

Följ vargen för att hitta oss!

Snart är det på påsk igen! Då är det dags för Övre Frykens Konstrunda. Vi har öppet på långfredagen, påskafton och påskdagen. 
I år har jag bjudit in en av mina favoritkonstnärer, Hans Westlund, att ställa ut tillsammans med mig Hemma Hos Appelquist på Ekebyvägen 54 i Sunne. 

En Hans Westlund (och samtidigt en av mina favoriter)

En Lotta Appelquist

Det kommer att bli spännande att låta mina bilder möta Hans. Ibland kan de nog tyckas vara lika, men vi har också våra olikheter. 
Ni är så välkomna. Vi finns på plats och ser fram emot många roliga möten.

Is

Isen håller på att släppa taget på Fryken. Det finns isfria fläckar långt ute i mitten. Eftersom vattenytan har sjunkit sedan isen lade sig hänger isen. Den sluttar ner från stränderna till nuvarande vattennivå. Den spricker och brakar. Det bubblar upp vatten på den. Att sitta och följa skådespelet i solen är ett äventyr. Det bildas nya mönster när den spricker. Det finns också äldre, vackra mönster. 

Kanske en vacker tapet?

...Så jag kom hem med 108 bilder av mönster i isen i kameran och fräknar på näsan. 

En tax...
eller en tjej med hårdrockshår.

I efterdyningarna av mitt Gytterprojekt kunde jag inte låta bli att prova att leka lite med dem i Photoshop.

Skapande skola

Jag och min konstnärskollega, Lotta Lagerson, tar ibland uppdrag som bildkonstärer i skolan. Nu jobbar vi i två tredjeklasser. 
Barnen har jobbat med bronsåldern i historia med sina lärare. Vi använder bild för att fördjupa och befästa barnens kunskaper. För att kartlägga barnens kunskaper började vi med att göra en lista på alla ord barnen associerar till bronsåldern.  Av orden skrev vi korta texter. Till texterna gjorde barnen bilder.

En egen hällristning får inspiration av bilder
från hällristningarna i Tanum.

Vårt uppdrag är också att göra en tidslinje i skolans längsta korridor. Tidslinjen ska sträcka sig från istid till år 2050. 

Olika tidsperioder får olika färger.
Barnen över samtidigt färgblandning.

Barnen gör nu bilder av historiska händelser. De här bilderna ska målas upp på rätt ställe på tidslinjen. Det innebär att barnen måste ta reda på när händelserna hände, med hjälp av böcker och dator. 

Eiffeltornet kommer på rätt plats.

Häromdagen stod jag i korridoren när fritidsbarnen gick till matsalen och samtidigt passerade tidslinjen baklänges. De pratade om de olika tidsperioderna och vad som hände då - redan innan vi hade målat upp våra bilder.


Vilket roligt konstnärsjobb!

Hänghjälp

Idag var jag hänghjälp åt Katarina Linnerstorp för att hänga hennes utställning "Aftondrömmar och gömda fantasier" på Sundsbergs gård. 

Katarina in action.

Katarina hade med sig en enorm mängd bilder. Massor av fina bilder. Det var inte lätt att sålla. På något sätt kom vi ändå fram till en mycket fin utställning där varje bild i sig är så himla fin. 

Några mina favoriter bland Katarinas bilder och en hänghjälp.

En annan bra sak var att vi hade en "hänghjälp" - en pinne med krok i änden som hjälpte oss att hänga alla bilder på samma höjd från golvet. Jag kan inte förklara hur den funkade. Den är nog magisk. Eller bara smart konstruerad.

Ytterligare några av Katarinas bilder. Min absoluta favorit
är nummer tre från höger. Färgerna är inte helt korrekta.  

Ja. Det är bara att komma och titta. 

Fem dagar kvar i Arvika

Tiden går fort när man gör annat. 

Några av Gytterbilderna, som jag hängde dem i Arvika.

Nu är det bara fem dagar kvar av utställningen i Arvika. Sista dagen är söndagen den 5 februari.
Arvika Konsthall har öppet tisdag-fredag 12-17 och lördag-söndag 11-14.
Passa på att sticka dit och titta på mina och Helena Backmarks bilder.

Några av mina Gytterbilder och ett trappräcke i Konsthallen i Arvika.

Den som sedan vill se "Gytter" live får vänta till påsk. Då visar jag de bilder som finns kvar på Övre Frykens Konstrunda, Hemma Hos Appelquist i Sunne.

Svartvitt och färg

Idag hittade jag den här artikeln(TRYCK). Den verkar handla om en svensk fotografen som heter Sanna Dullaway.  Hon har valt ut berömda svartvita foton och gjort egna färgversioner av dem. Färgkopior.

Jag läste inte artikeln. Jag tittade bara på bilderna. Det är så spännande. Jag kunde inte sluta att skrolla upp och ner för att jämföra svartvitt och färg. 

Jag reagerade nog starkast på bilden av svampmolnet och bilden av Theodor Rosevelt. 

Bilderna med färg berättar något helt annat än de svartvita. Jag kan leva mig in i färgbilderna på ett helt annat sätt. Det blir här och nu i stället för historia. Det blir vilken gubbe som helst av presidenten. Det illblåa havet blir mycket mera skadat än det grå på den svartvita bilden. 

Jag tror å andra sidan att det svartvita ger lite mer plats för betraktaren att fylla.

Slip sliding, 2009

När jag gjorde "Sömnbilderna" använde jag mig omedvetet av den tekniken. Den slutna, svartvita figuren möter en skarp tydlig värld. Den svartvita delen är lite långt borta och diffus.

Kanske är det en efterhandskonstruktion? Jag vet inte. 

Men det kommer att påverka mig i valet mellan svartvitt och färg i framtiden.

Var + moppe

Målningen på bilden heter "Var". Jag kallade den först "Vår", men när jag skulle lägga upp den på hemsidan fanns inga prickar och ringar för å ,ä ,ö där. Jag tyckte att "Var" var ett lika passande namn. Lite tvetydigt. 
Jag har inte sett målningen på länge. Jag tror att jag gjorde den våren 2009. Sedan dess har den stått i lagret. 
Den har en speciell plats i mitt hjärta eftersom jag såg gubben sitta precis så där den dagen jag gjorde målningen från minnet av honom. Jag minns att han satt där och stirrade på mig, som att han ville att jag skulle avbilda honom. 
Han fastnade stenhårt. 

"Var" hamnade på väggen för att fylla en vägg  som blivit tom när gytterbilderna är i Arvika.
Det är roligt att se den igen. 
När jag kom in i salen idag fick jag se att det hade hamnat en snygg moped framför. De passar lustigt bra ihop. 
Kanske hör de ihop från och med nu? Kanske är det en installation som växer fram? Vi får se.

Ulf Trotzig

I sista minuten for jag och en vän till Kristinehamns konstmuseum för att titta på Ulf Trotzigs målningar. Det var bra gjort av oss. Det var en mycket fin utställning.
Som vanligt fick jag med mig en massa frågor hem. Den här gången är frågorna direkt riktade till Ulf Trotzig. Jag hoppas på svar.


1. Du använder dig av lutande horisont i många bilder. Det fungerar mycket bra! Var det svårt att komma fram till att börja göra det?


2. Finns det några speciella skäl till att horisonten lutar? Några andra skäl än att dynamiken i bilderna blir bra?


3. Alla de här fåglarna. Du är så bra på att skildra fåglar. Varför väljer du just fåglar? 


4. Varför är du så mycket sämre på att måla t.ex människor? Varför blir de så trevande skildrade?


5. Du målar akryl. Har du fått försvara dig mot samlare som bara tror att olja är konst?


6. Hur når du att måla hela de fantastiskt stora dukarna? Har du byggställning? Lägger du dem ner? Eller?


7. Dina "gravyrer är helt fantastiska! Det stod att det var torrnål och kopparstick. Hur får du linjerna så levande? Hur får du dem så olika? Hur får du så många nyanser av tryckfärgen i samma bild?

Den här kan vi byta mot din röda, Ulf

8. Kan jag få byta en av mina målningar mot en av dina gravyrer? I så fall vill jag ha den röda med hjorten i högra hörnet. 


9. Var det nödvändigt att klämma in hjorten i hörnet av det vackra landskapet i den vackra röda gravyren?


M.v.h


Lotta Appelquist, mycket imponerad målare

Ett helt annat(?) jobb

I söndags körde jag igång ett helt annat jobb. Det var lite bråttom att börja eftersom det var lite bråttom att bli klar. Jag målar golvet i Västanå teaters turnéföreställning, Nils Holgersson. Golvet består av en yta på 9x9 meter dansmatta. 
Regissörens önskan var att golvet ska se ut som jord, sand eller mark. Vi kom tillsammans fram till en färgskala som skulle fungera ihop med resten av föreställningen. 
För att få ett djup i färgen lägger jag lager med olika färger på varandra. Jag lägger på färgerna med olika verktyg för att få en ojämn, levande yta. De flesta färger är täckande, några är lätt transparenta. I de sista lagren kommer det var svart i den ena och vitt i den andra. 

 

När jag skulle hitta målarverktyg var det naturligt att välja olika borstar(skurborste, piasava, osv) och penslar. För att få fram snygga färgfläckar fanns det bara en väg att gå. Jag gick och hämtade min bubbelplast. Om man tittar noga ser man massor av ansikten med ögon, näsa och mun på golvet, men den här gången har jag inte markerat dem alls(se Gytter). 

Efter vernissagen

Vernissagen i lördags var rolig. Det kom många besökare. Trevliga besökare. Jag fick fina blommor. Jag passade på att fira ordentligt efteråt. Jag tycker att man ska ha fest efter vernissager. För att det är roligt. För att det är skönt att tydligt markera att arbetet är färdigt - som en premiärfest. För att hinna prata klart med lite fler människor.

Helena Backmark och jag och några av hennes bilder.

Det skrevs fina artiklar om vår utställning i både Värmlands Folkblad och Arvika Nyheter/NWT. Tyvärr hittar jag dem inte på nätet. Jag återkommer kanske med dem. 

En trevlig duo, Svanungar, spelade några låtar. Här är en filmsnutt av hur det såg ut och lät med några av mina bilder i bakgrunden.

Nu håller jag på med något helt annat som också är roligt. Det kommer nog i nästa inlägg.

Logistik och logik

Imorgon ska jag hänga mina bilder inför utställningen i Arvika. 
Idag har jag kunnat arbeta lugnt och målmedvetet. Jag har betat av alla moment jag hade tänkt göra. Det känns bra. Jag tycker inte om stress och slarv.
Jag hann till och med med momentet att fota alla bilder i bra ljus. 
En positiv bieffekt av det var att jag fick en lista med storlek, namn och bild, som jag kan använda imorgon. 
Den underlättar för mig när jag ska göra listan över vad bilderna heter och vad de kostar. Priset blir strikt ytrelaterat.  

Lycka är att ha ordning, tänker jag och känner mig ganska lycklig.

Första gallringen

På torsdag hänger vi utställningen på Arvika Konsthall. På lördag är det vernissage.
Jag tittar och tittar på mina bilder. I eftermiddags var de nitton stycken. Nu är de bara arton. Jag har arton bilder som jag står för och är nöjd med. Det är bra. 

Min favorit, tror jag.

De här bilderna är som dagboksanteckningar från perioden 1 juli 2011-10 januari 2012 för mig. 
Ur allt kladd på alla dukar har jag hittat en massa figurer, de flesta människolika, men också några djur. De flesta verkar vara kvinnor, starka kvinnor, systrar. En del är nog barn. Några få är män. 
Arbetet med Gytterbilderna har varit ett stort bläckplumpstest där det har dykt upp, för mig, helt okända figurer. 
De är figurer som jag aldrig skulle kunna hitta på. Figurer som jag inte känner så väl. Figurer som jag ändå gillar. Jag vet det säkert, för de som jag inte gillade har jag målat över och rensat bort. 

Är det hans ögon?

Nu borde jag väl vara klar med min bildproduktion inför vernissagen på Konsthallen i Arvika nästa lördag. Återstående tid borde väl gå till att signera, fixa upphängningar och finputsa. Så borde det väl vara?
Det är bara ett problem. Jag kan inte sluta måla. Det är så roligt. Jag mår så bra när jag målar. Jag är så lycklig. Jag tycker så mycket om att ha något måleriskt problem som snurrar i hjärnan. Jag VILL INTE sluta. Dagens fråga är alltså: Vad ska jag göra med hans ögon?

Och det enda som är helt säkert är att det blir en bra utställning och att det säkert inte är hans ögon som är lösningen på problemet.

Scenografi

I går hörde jag, med anledning av de nya priskategorierna på Guldbaggegalan, någon säga att scenografi är en bisak. Scenografi behövs egentligen inte. Ingemar Bergman lär också ha hävdat det. 


För länge sedan gjorde jag scenografi till teater. 
Det var så roligt. 
För mig är scenografi den bildkonstform där man verkligen kan göra ett samarbete. Det är så många yrkesgrupper med så olika verktyg som jobbar mot målet att berätta en historia tillsammans. Någon berättar med sitt skådespeleri, någon med kostymerna som rollerna har på sig, någon berättar med scenrummets former och färger, någon berättar med ljudbilden. Som arbetsledare finns en regissör som har en vision om vad som ska berättas. Det är summan av allas arbete som ger publiken upplevelsen de får. Ju bättre varje del är desto bättre. Det kan vara fantastiskt. 


Förra veckan såg jag "Resan till Melonia" på Helsingborgs stadteater* (se båda filmklippen!). Vilken lycka! Sören Brunes, vår främsta scenograf, har gjort scenografin. Estetiken bygger på den tecknade filmversionen, men fritt tolkad. 
Sören Brunes använder några tillsynes enkla element för att skapa de olika rummen på scenen. 
Allt bygger på sex podier i omålad plywood i olika geometriska former. Några har dolda hjul och kan rulla. Några sitter fast i golvet och kan resas till väggar. 
Vi ser först en liten båt på ett stort hav med stora vågor. Två podier med gångjärn blir båten på ett platt svart golv. 
Sedan är vi på ön Melonia. Sex podier och en mängd organiska luftfyllda tygformer blir en trygg, ombonad djungel. 
Sista delen av föreställingen är i en gruva. De sex podierna blir en taggig, industriell miljö med en fantastisk jätteborr som kommer ner från taket. 
Jag tror verkligen på att vi är på olika platser, med olika helt olika temperatur, dofter och känsla. Podierna är i sig väl genomtänkta för att uttrycka alla dessa olika saker, men de hade varit döda om inte skådespelarna hade spelat med dem. Allra bäst gör de det på den lilla båten på havet och i gruvan med borren. 




*)Föreställningen bygger på Per Åhlins film med samma namn. Jag har inte sett den. Berättelsen i filmen bygger i sin tur på Shakespears "Stormen". 

Louisiana i mitt hjärta

Glömde kolla vem som har gjort dem.

Louisiana är en av de bästa platser jag vet. Byggnaderna. Parken och naturen. Möjligheten att gå in och ut. Lugnet. Alla fantastiska utställningar jag har sett. Alla konstnärskap jag har fått möta. 
Den här gången tittar jag först hastigt på en utställning med Klee och Kobragruppen. Utställningen är rörig och bilderna rätt intetsägande.
Utställningen med Ai Weiweis konst är däremot hisnande. Jag kände inte till hans konst, bara hur ha har behandlats i Kina, innan. 
Nu får jag se och till och med gå in i ett av hans verk. 
Det är underligt och härligt att stå bland de enorma träden. Träden är konstruerade av bitar av döda träd. Skarvarna och sammanfogningarna av träbitarna syns tydligt. Jag tror att jag kan kalla dem "metaträd". 

"Trees" av Ai Weiwei

Damen på bilden var indignerad över
skylten "Klättra inte i träden".

"Forever" består av 42 delvis sönderplockade och hopsvetsade cyklar. Alla är en del av konstruktionen. Skulle man ta loss en skulle förmodligen alla falla. Fritt fram för liknelser.

"Forever", Ai Weiwei

Se gärna samtalet med Ai Weiwei som ligger på Louisianas hemsida. 

Fountain of light, Ai Weiwei

I parken står hans glittriga version av Tatlins torn.  
Jag gillar Ai Weiweis referenser till andra konstnärer och hans tydliga politiska ställningstaganden, men mest gillar jag att Louisiana ger mig tid att tänka klart.

Något fint av Henry Moore

Jag köper en kopp kaffe och tar med mig ut i solen. Utan jacka. Det är vindstilla. 

Dubbelt

Det är svårt att vara värmlänning. 
Först blir jag så himla lycklig över tanken att den gamla dansrestaurangen Sandgrund i Karlstad ska bli Lerinmuseum(tryck). Vilket läge! Sandgrund ligger så vackert precis vid Klarälven. På andra sidan gatan ligger Värmlands museum. Det tar 7 minuter att gå till järnvägsstationen. Lerin kommer att dra massor med folk, både till Karlstad och till museerna. Så bra! 
Jag tänker att jag kommer att gå dit ofta, nu när det har blivit så lätt att ta sig dit. Det ska bli roligt.
Sedan tänker jag att jag faktiskt inte har varit på det nuvarande Lerinmuseet på Laxholmen i Munkfors, trots att det bara är tre mil dit och jag har bil. Jag skäms.
Jag tänker på hur fint det var att Laxholmen, som är ett gammalt, vackert industriområde, fick besök från hela Sverige, kanske hela världen. Nu kommer de där besökarna att stanna i Karlstad. 
Jag förstår Lerin. Läget är så bra. 
Jag undrar vad som är smartast: att dra besökare till olika fläckar med ambitiösa kulturhus i den värmländska skogen eller att samla ihop dem i Karlstad. Kanske är ett landskap med 273265 invånare beroende av en mycket stark centalort?  
Det ska bli roligt att gå på Lerinmuseet i Karlstad!


Hittade ytterligare en artikel om planerna i NWT(tryck). Läs särskilt kommentarerna där man ser en helt annan infallsvinkel än jag har.

Pernilla Hansson

Idag lämnade jag Pernilla Hansson till hennes köpare. Hon ska bli julklapp till någon ännu så länge ovetande. 

Även om hon var en av mina favoriter från "Sömnserien" känns det skönt. Jag tror att hon kommer att ha det mycket bra i sitt nya hem.

Egentligen är det inte så allvarligt för mig att göra mig av med mina bilder. Det är skönt. Det ger plats för nya. Jag blir glad att någon tycker så mycket om dem.

Snart är "Sömnserien" utspridd över hela Sverige. Det är BARA bra.

Näst sista duken

Idag plockade jag fram min näst sista duk och gjorde så här. Sedan gjorde jag något liknande på min sista duk.

Jag tror inte att de blir fler nu. 
Jag har så många som håller att det känns lugnt inför utställningen i januari. 
Jag har fortfarande mitt andra, än så länge, okända spår att jobba med (se föregående inlägg). Det är svårt att välja att tänka på det när jag har så roligt med "Gytterbilderna". Nu måste jag göra det. 
I dag är nog den sista gytterdagen på ett tag. 

På min sista duk dök Timbuktu upp i helfigur. Det måste vara tecknet på att det är dax att gå vidare. Jag ska inte visa hur han ser ut.

Hänga ihop

Jag ska ställa ut på Arvika Konsthall den 14 januari till 5 februari. Jag ska ställa ut tillsammans med en tjej som heter Helena Backmark. Vi har aldrig träffats. Jag har aldrig sett hennes bilder "live" och hon har aldrig sett mina "live". Vi har faktiskt inte heller valt att ställa ut tillsammans. Konsthallen har satt ihop oss. det är oklart på vilka grunder. När jag tittar på hennes bilder på nätet känner jag ett starkt släktskap. Det ska bli spännande att hänga utställning ihop. Det ska bli spännande att låta mina bilder möta hennes.  

Jag jobbar på med mina "Gytterbilder". De ska få vara stommen i det jag ska ställa ut. De här bilderna behöver stor plats. Jag vet inte hur många som kan vara med, men jag har tillräckligt många som funkar.

Jag känner mer och mer att jag behöver ha ett annat ben att ställa utställningen på också. Det ska vara något som på något vis hänger ihop med Gytterbilderna. Det benet finns inte än. Jag tänker att det ska vara bilder. Bilderna ska vara svartvita. De ska vara teckningar. De ska vara vältecknade och under full kontroll kompositionsmässigt. De ska inte innehålla människor eller andra figurer. Så det lutar år landskap.

Det kan låta som att jag är ute i sista minuten, men jag känner mig trygg med det. Jag vet att min hjärna ständigt arbetar med frågan om vad det ska bli. Det är spännade. Och jag har redan gjort misslyckade försök. Det känns bra.

Utan guldkorn?

Bilder kan vara helt OK. Fina. Bra gjorda. 


En del bilder har något guldkorn i sig. Jag kallar det guldkorn. Med guldkorn menar något som är magiskt, något som tar tag på riktigt. 

Ofta är guldkornet en detalj som jag inte förstår hur konstnären har gjort. Det kan vara någon liten fläck med färg. Det kan vara rent tekniskt obegripligt. Jag tror att det delvis är slumpen som skapar guldkornen. För att ta hand om dem måste konstnären vara både skicklig uppmärksam och lyhörd.

Ibland tänker jag att det bara är de bilder som har guldkorn som man ska spara. 


Jag tänker på alla mediokra Monet-bilder som fanns på Moderna. Jag tänker att han borde ha bränt dem istället för att sälja dem billigt eller hur han nu gjorde sig av med dem. Han hade varit en större konstnär utan de "helt OK bilderna". 


Jag tror inte att Monet eller någon annan skulle kunna göra de där bilderna med guldkorn utan att göra en massa "helt OK bilder"och även riktiga misslyckanden, men lite hårdare gallring skulle både Monet och många andra må bra av.

Vitt in

Det vita i Gytterbilderna har blivit viktigare och viktigare. Idag återvände jag till en av de första bilderna och la in lite vitt i den också.

Jag tror det var bra.
Släktskapet mellan de sista bilderna och den blev starkare. Det var skönt att få in lite luft på några ställen. Jag kan nog lägga till något ben eller någon arm någonstans innan den är klar.

Vingar av passionsblomma

Det finns inga blad kvar ute. Jag har använt en kvist med barr från en av våra prydnadsbuskar för att grunda några bilder. Jag har börjat nagga på mina krukväxters blad. Jag har till och med tagit omslagsplast för att får till en bra grund. 


Här har jag gått ännu längre. Jag har tagit blad från Ewas passionsblomma, som jag vinterförvarar. 

Det gav figurerna vingar.

Vad nästa steg är vet jag inte.

Twitter

Jag har slutligen och sist av alla insett att Twitter kan vara kul. 
Så nu har jag börjat twittra. Jag twittrar bara bilder. Än så länge har jag lagt upp ganska färdiga bilder, men jag tror att jag ska börja visa arbetsprocesser. Det är så himla enkelt att göra det. 

Det skulle vara roligt att höra synpunkter på för- och nackdelar med att publicera bilder på Twitter.
Jag heter Pappelq (tryck!). 

Bildens namn

Jag kom nyss på hur jag ska namnge mina bilder i "Gytterserien". Namnet på bilden är det jag har använt när jag lade grunden.

Så. Här är "Fikus 1". Min största hittills.

Målet

Varje ny bild är ett äventyr. Det är så spännande att få se var jag hamnar. 

Jag hör många säga att de blir besvikna när deras bilder inte blir som de tänkt sig. 
För mig är det tvärt om. Jag gör. Utan plan och mål. Så, när bilden är klar har jag kommit någonstans som jag inte visste fanns, dit jag inte hade planerat att komma. 

Det är nog därför jag fortsätter göra bilder.  

Hund & Rymd - utställning Hemma Hos Appelquist

Vi har ju ett mycket stort rum i vårt hus. Då och då visar vi konst där. Igår till exempel.
Det var en endagsutställning med fyra tillresta konstnärer, Hans Westlund, som målar, Micke Sjömilla som gör bilder i spännande blandteknik, Kathrine Walsh och Mats Yderstig, som fotograferar. Utställningen hette "Hund & Rymd".

Frenetisk hängning av "Hund & Rymd"

Det fanns många fina bilder att titta på. Utställningen blev så fin! 


Hans idé att köra en enda dag visade sig vara mycket bra. Vi hade öppet kl 11-11(23). Det var från början lite vitsigt, den 11.11.11 kl 11-11, men det visade sig vara en bra idé. 
Alla konstnärerna fanns på plats hela utställningsperioden, så det var lätt att få diskutera bilderna. Besökarna kom i jämn ström hela tiden under de tolv timmarna. Det fanns en viss oro för att Idol skulle hindra våra besökare från att komma, men att ta med barnen på konstutställning kl 21 en fredagskväll verkade passa många(!). Totalt besökte cirka 140 människor och en hund utställningen. 

Hunden Alice ser på konst.

Hundfotografen Kathrine
Walsh på huk i förgrunden.

De flesta verkade hitta någon typ av bilder som passade dem och de flesta verkade trivas ihop med någon av konstnärerna. 


11.11.11 kl 11-11 var mycket bra.


VF skrev en fin artikel.