En liten vridning

Jag tittade in i mitt lager och hittade en bild som jag inte sett förut. En riktigt intressant bild. Det kändes lite märkligt eftersom det var jag som har målat den. 

Egentligen har jag ju sett bilden många gånger innan. 
Det som var annorlunda var att den låg på ena långsidan. Den var vriden 90 grader åt höger. Det blev en helt annan bild, med en helt annan rörelse i. Det blev en bild där alla faller, utom en örnlik figur mitt i bilden som är på väg uppåt. Rakt mot strömmen. 
Jag kanske signerar om den. 

Kerry Lemons skyltfönster på Harvey Nichols

Jag gick på trottoaren ganska nära förbi skyltfönstret på Harvey Nichols i Edinburgh. Jag tittade inte så noga på kläderna i fönstret. Det var kväll. Gatan var mörk. Det lyste starkt i skyltfönstret. Det var någon som hade ritat på skyltfönstret. Jag var tvungen att ta många steg bakåt för att förstå vad jag såg. Det var alltså en RÄV som var tecknad i svart över tre skyltfönster. Här och där bakom räven kunde man se kläder och saker, men räven var helt dominerande. Underbart!

Skärmdump från Kerry Lemons hemsida. Besök den genast.

När jag stod där, på andra sidan gatan såg jag att det fanns andra tecknade djur som bredde ut sig över alla fönster på varuhuset. Det var snälla djur, men med mycket svärta och mystik. De fungerade så bra tillsammans med den mörka fasaden. 
Jag har gjort en del efterforskningar och fått veta att teckningarna är gjorda av en illustratör och konstnär som heter Kerry Lemon. Just de här teckningarna gjorde hon ursprungligen för Harvey Nichols varuhus Knightsbridge i Londons modevecka 2012(TRYCK). 
Som jag förstår det har hon tecknat de här bilderna och fått dem utskrivna, utskurna och monterade på glaset. Hon har alltså inte ritat hela räven på fönstret. Däremot ritar hon till detaljer med pensel direkt på fönstret. Jag länkar till hennes blogg(TRYCK)där hon berättar om sin arbetsprocess. Jag tycker att hon har gjort ett makalöst bra jobb.                  
När jag letade efter Kerry Lemons namn på Harvey Nichols hemsida insåg jag att de har gjort flera samarbeten med konstnärer som låter sina bilder möta Harvey Nichols varor i skyltfönstren. Ett annat exempel är Andrew Salgados ansikten(TRYCK och se gärna filmen).        
Nu undrar jag mest om inte det här borde utvecklas i Sunne också. Så vitt jag kan se mår både konsten och varorna bra i mötet.                                   

Peter Doig

I Edinburgh såg jag en fantastisk konstutställning! Peter Doig är en målare som nu bor på Trinidad.

Utställningen består dels av massor av mycket stora målningar och dels av förstudier - skisser och mindre, färdiga oljemålningar av samma motiv som de stora. När jag ser bilderna tänker jag ibland på Gaugin, ibland på van Gogh, ibland på Klimt och ibland på mina egna bilder. Det känns som om jag förstår honom.

Paragon, tidig version av Crickettspelare, Doig

Det Doig har gjort ser så självklart ut, så enkelt. Men det stora antalet förstudier gör att man kan följa den långa arbetsprocessen. Doig provar att forma delar i bilden på olika sätt. Han flyttar horisontlinjen lite upp eller ner. Han ger något fält i bilden starkare färg eller exaktare form. Han gör någon yta mer trasparent. Han byter format och proportioner på bilden. I ett fall tycker jag att han har valt fel när jag ser den slutliga bilden. Han hade alla element till en bättre bild i de tio förstudierna. Samtidigt fångar han mig verkligen med de där irriterande fulheterna i bilden. 

Den slutgiltiga versionen av Crickettspelare, Doig

Doigs sätt att arbeta är otroligt inspirerande. Han verkar också använda till stor del självupplevda situationer. Som publik får man se scener som han har upplevt, fotograferat, tecknat och målat. 
Doig behandlar söderhavsmiljön naturligt och vardagligt. Jag tänker att den miljö som känns hemma för en människa kan vara främmande för en annan. Jag tänker att Fryksdalens skog förmodligen skulle vara lika främmande i Edinburgh som söderhavsmiljön är.

Jag har hittat två recensioner som tillsammans beskriver utställningen och Peter Doig bra. Här är länkar till dem: The Independent och The Telegraph. I artiklarna finns också några bilder som visades på utställningen. I The Telegraph finns en intressant intervju med Peter Doig. 

Var jag kommer från - estetiskt sett

Alla har en egen estetisk smak. Var och en har en färgskala som den tycker om, vissa möbler och former som den gillar. Var och en avskyr vissa saker. 
Jag tror, i och för sig, att man kan öva upp sitt estetiska sinne genom att titta noga på olika former och färger och fundera på varför man fastnar för något. Men jag tror också att vi får väldigt starka band till sådant som vi gillar när vi är små.

Om någon frågade mig för några månader sedan skulle jag nog sagt att jag gillar organiska former, jugend/art noveau och expressionistiska färger. Jag har alltid känt mig mest hemma där. 
Så en dag hittade jag mitt gamla favoritbarnprogram från tidigt 1970-tal. Det heter "Fröken Ensam Hemma åker gungstol". Hans Arnold har gjort scenografin. Gunnel Linde har skrivit och regisserat. Där fanns ALLT som jag gillar. 

En visp som skickar ut blixtar när det behövs. 

Inte nog med att färg och form var "mitt". Jag har alltid tänkt precis så när jag har berättat med scenografi och med bild: Ensam Hemmas rum som förvandlas bara lite grann, de vanliga sakerna som får magiska krafter, betraktarens fantasi som behövs för att det ska funka. Allt fanns där. 

Dessutom fanns KARTAN!
Jag älskar kartor. Jag samlar på kartor. Jag målar kartor. 

Jag kommer alltså, estetiskt sett, från Fröken Ensam Hemma åker gungstol. På drygt fyrtio år har jag inte rest långt. Jag tycker fortfarande att det är fantastiskt vackert.

Bilderna här är förmodligen gjorda av Hans Arnold allihop. 

En vintrig påsk

Jag tittar ut ur mitt hus.

Under Övre Frykens Konstrunda är det viktigt att ha tydlig vägvisning hem till oss så att ni hittar. Alla medlemmar i Övre Frykens Konstrunda har sedan förra året en fin gul och orange skylt. Vi har satt ben på min så att den kan stå bra vid Ekebyvägen.

Den här skylten är det som ni ska leta efter
 på fredag, lördag och söndag.

Skylten hade kunnat stå bra om marken inte hade varit frusen. Det är tre dagar kvar att tina upp marken på. Om all snön och isen smälter bort idag? Kan det då bli tjällossning imorgon? Kan vi i så fall banka ner skylten i marken i övermorgon?

Ingen kan tvivla på att tjälen är kvar i marken.

Jag har också förstått att många av medlemmarna i Övre Frykens Konstrunda gärna vill ha tjälen kvar. Om vägarna blir mjuka blir det svårt att köra ut på småvägarna. Lera och fastkörda bilar.

Katarina Linnerstorp ställer också
ut inne i Sunne på
Övre Frykens Konstrunda.

Eftersom Hemma Hos Appelquist ligger mitt i Sunne behöver jag bara tänka på att min skylt ska stå upp. Äh. Det är inte så farligt. Min man säger att vi kan tina marken med varmluftspistol så att vi kan trycka ner skyltens "ben". Det blir bra.

Övre Frykens Konstrunda 2013 Hemma Hos Appelquist

Jaha.
Då är det dags för årets upplaga av Övre Frykens Konstrunda. 

Hot Dog och lite annat av Torbjörn Berg,
vår skylt
 och delar av två av mina målningar.

Det ska bli så roligt. Jag har fått med mig en gästutställare som heter Torbjörn Berg. Han är skulptör. Han har lovat att visa sina 3d-collage och en pneumatisk skulptur och sina Hot Dog som bland annat finns i Björns trädgård i Stockholm.
Med Tobbes skulpturer ute i rummet och mina bilder på väggarna kommer alla våra besökare kunna hitta något de gillar.

Stilla 3, målad av mig.

Mina bilder är nog ungefär lika allvarliga som tidigare. De som har sett dem säger dock att bilderna är mer lyckliga.

Hur som helst - i utställningen kommer mina bilder lyckligt att titta ut över Tobbes lekfulla skulpturer.

Vägen vidare

Jag har ju berättat om att det har gått trögt med måleriet.
För något år sedan sa en av mina vänner att det behövs sorg eller melankoli för att ge känsla åt måleriet. Han konstaterade att det var bra att jag inte var helt lycklig. Jag var inte så himla olycklig, och vem är HELT lycklig? Jag kan hålla med om att man behöver ha någon fråga att arbeta med på något plan. Annars finns det inget att säga. Att måla naturbilder som bara är naturbilder ställer krav på att man ska ha en innovativ teknik eller stil.

Nu är jag ganska nära helt lycklig på skalan. Jag har inte så mycket att berätta om. Det känns inte så viktigt att göra bilder för att få bekräftelse på att jag kan göra bilder.
Jag har faktiskt målat några helt vanliga landskap. De blev snygga. De är inte spännande alls.

Jag har några figurteckningar, gjorda av barn, som jag återvänder till och använder på olika sätt. Jag gillar uttrycket i dem, men har kanske inte riktigt hittat en bra användning av dem. Jag provar lite. Igår hittade jag en intressant vinkel.

Kanske hittar jag vägen vidare nu.

Mix Hemma Hos Appelquist

Vi bor ju i ett fantastiskt hus. En del av huset är en stor sal på 130 m2 med 6 meters takhöjd. Det är en fin utställningslokal.
Just nu håller vi på att göra om salen så att den ska fungera även som teaterscen med drygt 100 publikplatser. Vi ska ha en egen talkshow, Hemma Hos Appelquist.
Jag planerar, ritar och formger de förändringar vi gör och ska göra. Det blir lite av varje. Snart ska själva talkshowscenografin byggas upp.

Jag gjorde affischen också,
men biljetterna hann ta slut
 innan affischen kom upp.

Samtidigt närmar sig årets upplaga av Övre Frykens Konstrunda. Min lust att måla är stor. Jag har mycket idéer. Så jag slåss med mig själv om min tid, som ska räcka till alla roliga projekt.

Ibland blir det lite av varje i ateljén. 

Vår sal kommer även efter ombyggnaden att funka bra för konstutställningar, som tur är.

Trögt

Jag har en trög period i mitt måleri. Jag har inte så många bilder jag längtar efter att göra. 

Haruki Murakami skriver i sin bok "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning"(eller något liknande) om vikten av att öva, även om det går dåligt. Han berättar att Raymond Chandler satt tre timmar vid sitt skrivbord varje dag även om han inte skrev något en del dagar. Så är det även med mitt bildskapande. Jag måste ha händerna på papperet eller duken varje dag. De idéer jag får i huvudet kan vara fantastiska, men det är i mötet med materialen som bilderna blir till. De är ofta helt annorlunda mot mina idéer i huvudet. 

Jag försöker också kliva in i ateljén som ett barn varje gång. Jag försöker att inte vara klok, bara nyfiken. Det går ganska bra.

Mitt tredje förhållningssätt i denna tröga period är att spara allt och försöka lösa uppkomna bildproblem. Det är ju ofta ur det jag får mina nya infall.

Liss Eriksson - och rondellkonst i Sunne

På bakgården till Stadshuset i Karlstad hittade jag den här underbara skulpturen.

Mater Madre, Liss Eriksson

Som så ofta när jag hittar en underbar skulptur är det Liss Eriksson(bildgoogla!) som har gjort den.
Den heter Mater Madre. Hon sitter och ammar mitt på en liten, oftast skuggig gräsmatta.
Jag har gått runt henne många varv för att se alla hennes sidor. Jag tror nästan att hon rör sig, så väl skulpterad är hon.

Hon är ganska liten, kanske 75% av en verklig storlek. Hon sitter på sin pall på ett podie som gör att hon hamnar med sitt huvud ungefär i ögonhöjd på mig. Hon sitter där, helt fokuserad på sitt lilla barn och bryr sig inte om att möta oss som passerar med blicken. Hon ger platsen ro.

Jag har hört berättelser om hur noga Liss var med att anpassa skulpturen till rummet där den skulle stå. Han tog hänsyn till rummets form och proportioner. I det här fallet är rummet ganska högt, trångt och rörigt med många former som äter sig in i det. Han sökte den rätta punkten och den rätta formen i rummet. Han träffade väldigt ofta rätt. Det tog tid. Det krävdes stor kunskap och erfarenhet.

I Sunne där jag bor har vi precis fått en rondell. Nu ber kommunen allmänheten komma med förslag på hur rondellen ska dekoreras. Många jobbar redan entusiastiskt med sina förslag.
Jag hoppas att någon med Liss känsla för rummet ska blanda sig i leken och ge ett profesionellt förslag. Men det kanske kostar pengar...

Modell av Älvpromenaden i Karlstad (del 2)

Som jag berättade i förgående inlägg har jag byggt modell av Älvpromenaden i Karlstad. Modellen ska fungera som illustration av de idéer om förändringar som ska ge ett trevligare och mänskligare stråk längs Klarälven i centrala Karlstad.
Jag har märkt att (stads-)modeller gör många förtjusta. Jag tror att det dels är samma fascination inför modellen som inför ett dockskåp, dels ger den en mycket mer konkret bild av det område den ska beskriva än en teckning eller ritning över samma sak. Det är lättare att förstå den tredimensionella modellen, eftersom den är mer lik verkligheten.

Ortofoto och ritad plan över området.
Kaffe och många frågor första veckan.

Som grundplatta i modellen använde jag ett ortofoto (ett slags flygfoto där varje hus är fotograferat rakt uppifrån).

Den färdiga modellen.

En rolig och lite besvärlig egenskap hos ortofotot är att husens skuggor finns med, trots att husen är platta. Effekten kommer bäst till sin rätt om man ställer dit en kloss eller en figur i rätt skala. Eftersom allt inte skulle byggas tredimensionellt ligger en del platta saker med skugga. Vissa saker, som är tremensionella har ingen skugga eftersom de inte finns på ortofotot. Det är inkonsekvent, men det visade sig att alla testpersoner förstod modellen trots inkonsekvensen.

Skuggan av husen och statyn är tryckt på grundplattan.

Notera bussen, som har skugga  men är helt platt och 

kajkanten som är helt tredimensionell, men utan skugga.

Jag blev inspirerad skuggfrågan. Jag tror att jag ska använda mig av det på något sätt i mina bilder. Hur blir det om en del ytor i en bild får korrekta skuggor och andra inte? Hur blir det om jag sätter in tredimensionella delar i bilden?

Det leder vidare till en av mina favoritbilder. Den hänger i min ateljé för att ge mig inspiration.

Landskapet är i stort sett platt, förutom att det svänger
"runt hörnet" i kanterna och att trädet i förgrunden till vänster är en kvist.

Modell av Älvpromenaden i Karlstad (del 1)

Karlstad kommun, med stadsarkitekt och här projektledare Måns Hallén, driver stadsutvecklingsprojektet "Älvpromenaden".  Det syftar till att utveckla användningen av stråket längs Klarälven i Karlstad.

Jag har jobbat med att bygga modellen som visualiserar de övergripande idéerna i projektet. Under arbetet har jag satt mig in i de föreslagna förändringarna. Jag är förtjust! Jag tror att det finns stora möjligheter att utveckla användandet av älvrummet. Eller så här, som NWT formulerar det i sin ledare idag.

Nu är det först upp till Karlstadborna att ha synpunkter på idéerna och sedan upp till kommunen och fastighetsägarna att genomföra alltihop. Jag ser fram emot att sitta på en brygga över älven och dingla med benen. Snart!

Här är ett klipp från TV4 där Måns Hallén berättar och min modell illustrerar.

Tredje gången gillt

Ibland är jag dekormålare på Västanå Teater. 
Det är ett väldigt roligt sätt att måla på. När jag dekormålar står mitt övriga måleri stilla. Det beror mest på att jag inte hinner hitta ron och kraften att måla när jag kommer hem. Det beror nog också på att jag får min målarlust tillfredsställd på jobbet.


Som dekormålare använder jag samma kunskaper som jag gör som bildmålare. Jag blandar färgen på samma sätt, men i större byttor. Jag ser scenen som en bild som ska ses som helhet. Ibland jobbar jag med täckande färg, ibland transparent, precis som i mina bilder.  En skillnad är att scenografen, Bo Jonzon, väljer kulörerna. 
Den här gången har jag fått lära mig mycket nytt för att kunna utföra de arbeten scenografen vill ha gjorda. Jag har läst och läst. Jag har tittat och tittat. Mest av allt har jag provat, gjort fel, provat igen och igen och till slut gjort rätt. 
Jag målar väldigt vackra och mycket välsnickrade skåp med linoljefärg. De är så fina när de är trärena att jag knappt vågat sätta penseln på dem alls. Men när jag körde igång var det bland det roligaste jag har gjort. 

Kammad linoljefärg.

Wellpappkammad linoljefärg.

Jag har ingen större erfarenhet av marmorering. I år fick jag ett mycket stort objekt att måla på. Jag provade. Det blev fel. Två gånger. Tur att jag kunde sudda - genom att måla över och börja om. Tredje gången gick det bättre. Det är precis som det är med allt annat. Det är genom misstagen jag lär mig. 

Detalj, marmortrappa* i trä.

På en sänggavel ville scenografen ha "en vacker slinga". Det blev först ett försök, lite tvekan,  sedan ny sängfärg, sedan en annan - "lite franskare" variant, som blev godkänd. Måleri är fantastiskt! 

Inte så...

...men så!

*)Trappan blev senare både ombyggd och ommålad, men det är en annan historia.

Videokonst

Judith, Artemisia Gentileschi - inte videokonst, men passion.

Jag tittade in på Nationalmuseums utställning "Passioner" häromdagen. Jag skulle kunna skriva mycket om den. Kanske kommer det mera, men idag fokuserar jag på "videokonsten*".
Jag tror att min ickeförtjusning för "videokonst" kan ha lyst igenom i tidigare inlägg. Det här var något helt annat än det jag sett tidigare. Jag blev så nöjd! 


Det första jag mötte var "The Quintet of the Astonished" av Bill Viola (6:45 in i klippet). På en stor skärm, som jag först uppfattar som en duk, står fem människor i ungefär halvfigur. Bilden ser ut att vara som vilken målning som helst från historiskt porträttmåleri. Människorna har dock nutida kläder. De har olika ansiktsuttryck och håller händerna på uttrycksfulla sätt. Det är en ganska vacker bild. Plötsligt rör en av figurerna långsamt på sig. Han ändrar ansiktsuttryck, från harmoni till skräck. Några till rör sig lite. Bilden förändras och förmedlar helt olika känslor på resan genom verket. Det här är ett riktigt bra exempel på bra videokonst. Det är både vackert och spännande att se. Viola vill berätta något. Det hade inte gått att ge samma upplevelse med hjälp av icke rörlig bild.


Ytterligare ett videokonstverk är mycket spännande. I "The Weeping Woman" av Rineke Dijkjstra(9:47 in i klippet) låter konstnären ett gäng engelska skolbarn prata om Picassos målning"Dora Mar". Barnen tittar och pratar. Vi får aldrig se bilden de tittar på. Kanske berättar de mer om sig själva än om bilden. 


Båda konstverken visas på skärmar som är perfekt anpassade för verken. Jag märker inte att tekniken finns. Kanske är det det allra bästa.




*)Videokonst känns som ett gammalt ord. Jag menar rörlig bild som visas på skärm. 

Hemma hos Appelquist i Sunne

Vid den här skylten, mitt i Sunne, finns vi.

I morgon är det dags för årets Övre Frykens Konstrunda. Vi har öppet 12-18 på Långfredagen, Påskafton och Påskdagen. Hans Westlund och jag hängde det mesta i går. Det ser fint ut  i vår stora fina sal. 

Hans rättar till lite.

Ibland blir resultatet av Hans och mitt arbete förvånansvärt lika, trots att vi jobbar väldigt olika för att nå dit.Vi har blandat våra bilder om varandra. Det var roligt för bilderna att få mötas. 
Vill man vara lite äventyrligt kan man försöka gissa utan att kika på signaturen. Om det är helt omöjligt att gissa, eller om man bara har lust kan man ta en kaffe med Hans eller mig och prata lite.

ÖVRE FRYKENS KONSTUNDA!

Snart klar.

På fredag öppnar jag och Hans dörrarna för årets Övre Frykens Konstrunda Hemma Hos Appelquist.

Strax färdig.

Imorgon ska vi hänga bilderna. Det känns så roligt och spännande.


Extra roligt i år är att mina besökare ska få vara med och göra en ny Gytterbild. Jag gör grunden. Sedan får vi se vad ni hittar! MEN ni måste rita med vänster hand om ni är högerhänta och höger om ni är vänsterhänta. OCH den figur ni hittar måste gå kant i kant med en tidigare. 
Det får ni göra. Om ni vill. Annars kan ni bara titta på våra bilder eller köpa en kopp kaffe och sitta ner och prata en stund. 

Abstrakt eller berättande?

Ur "Piece for a small stage"
av Tommi Kitti

Häromdagen tittade jag på ett genrep av On the Road på Skånes dansteater. Jag ser sällan dansföreställningar. Den här var uppdelad i fyra olika stycken, kanske kan man kalla det fyra olika koreografier. Jag vet inte riktigt vad det kallas. Det var spännande. Jag kände mig som ett barn. Jag bara upplevde det som hände på scenen. För mig är det fantastiskt och främmande att se någon uttrycka något med kroppen. 

  

Ur "Milonga" av Tommi Kitti
Foto: Malin Arnesson

Tryck HÄR för att se korta utdrag ur alla fyra koreografierna. Mitt favoritstycke(det tredje) kallas "Milonga" och är koreograferat av Tommi Kitti. De tre kvinnliga dansarna föreställde för mig inte någonting. De hade inget budskap i sina rörelser. Ändå var det så vackert, så många spännande moment, så många oväntade rörelser i rummet.

När jag ser kända förhållanden eller rörelser försöker jag förstå vad de berättar. Tex "man och kvinna" eller "slagsmål". När jag inte känner igen rörelserna alls blir det intressanta mönster och former. Små eller stora skevheter. Ofta blir det mycket vackert.Jag kan låta bli att tänka och helt koncentrera mig på upplevelsen av precis det ögonblicket.

Efter att ha funderat länge på vad det var med den här dansupplevelsen har jag kommit på att det är samma frågor som jag ständigt återkommer till i mina bilder. Ska jag berätta entydigt? Hur ska jag kunna lämna en bild öppen för tolkningar?Kan det vara så med bild att det vackraste är det där man inte kan tolka eller förstå - inte ens lite grann? Är det först då man kan gå in i upplevelsen av bilden fullt ut?Jag tror att det dags för mig att jobba abstrakt, inte bara "utan budskap"(som Gytter).

Fikus, av mig.

REA!

Ibland tar jag nya steg och då är det skönt att avsluta gamla projekt. Jag rensar ut en del gamla bilder för att ge plats åt nya.
Jag har REA på min hemsida(tryck). 
Titta in och gör fynd bland utgående varor!
Till exempel de här för bara: 

Hackspättens dag 999:-

Asp2 2499:-

Sundet 1399:-

Övre Frykens Konstrunda påsken 2012

Följ vargen för att hitta oss!

Snart är det på påsk igen! Då är det dags för Övre Frykens Konstrunda. Vi har öppet på långfredagen, påskafton och påskdagen. 
I år har jag bjudit in en av mina favoritkonstnärer, Hans Westlund, att ställa ut tillsammans med mig Hemma Hos Appelquist på Ekebyvägen 54 i Sunne. 

En Hans Westlund (och samtidigt en av mina favoriter)

En Lotta Appelquist

Det kommer att bli spännande att låta mina bilder möta Hans. Ibland kan de nog tyckas vara lika, men vi har också våra olikheter. 
Ni är så välkomna. Vi finns på plats och ser fram emot många roliga möten.