Skånska färger

Olika platser har olika färgskalor. Det beror säkert delvis på ljuset. De växter som växer där och de byggnadsmaterial som används ger också platsens färg. 
Värmland är för mig mest urblekt falu rödfärg, den rosalila färgen som björkarna har på våren innan de slår ut och mörkt grangröna nyanser. Egentligen är de färgerna inte mina favoritkulörer, men eftersom jag kopplar dem till landskapet blir de vackra. 

Skåne är mest av allt rapsfältsgult. Blekgult tegel är Skåne. 

Konstigt nog hör den märkliga lila Pågatågsfärgen också till min skånska färgpaletten. 


Häromdagen hade någon skicklig konstnär valt att kombinera Pågatågsfärgen med de här olika färgskalorna. Så himla snyggt - även om det inte är OK att måla på tågen, så tillför det den pågatågslila något som saknas annars. 

Den här borde hon eller han ha fått betalt för att låna ut till hela Skåne.

Övre Frykens Konstrunda

Två av de tre dagarna av Övre Frykens Konstrunda har gått. Jag har haft otroligt många besökare(nästan 300!). Dessutom är alla besökare trevliga, nyfikna och positiva människor. Vi verkar ha ett stort upptagningsområde - jag har haft besök både från Oslo, Malmö och Vänersborg. Tänk att man åker så långt för att se värmländsk konst! Jag har också haft besök av många Sunnebor, som jag aldrig har träffat innan. Det är så roligt att Sunnebor har möjlighet att spontant titta in på en eller två eller tre konstutställningar på väg mellan ICA och hemmet.

Såld idag(lite felaktiga färger här).

Det har varit tolv timmar fyllda av roliga möten och samtal.
Den oftast återkommande dialogen är:
Besökaren: -Var finns prislistan?
Jag: -Jag har ingen. Fråga mig direkt i stället!
Den vanligaste reaktionen är förvåning och sedan ett längre samtal om någon av bilderna som besökaren är nyfiken på. Besökaren får svar på sina frågor, som ofta egentligen inte bara handlar om priset eller namnet på bilden. För mig är det en underbar möjlighet att få prata med så många om mina bilder. Jag får veta så mycket om vad betraktaren uppfattar av allt det som jag har velat berätta med bilderna.

Det är en stor förmån att kunna vara på plats hela tiden. Jag kommer nog att börja fundera på nya visningskoncept, som att hålla öppet bara när jag kan vara på plats eller att välja kortare intensiva perioder för mina utställningar. Prislistan är nog ändå ett bra verktyg i många lägen också. Någon kund kanske är blygare än jag och låter bli att fråga.

Imorgon kör jag sista dagen av Övre Frykens Konstrunda. Öppet 12-18. Mycket prat. Roligt.
... och en artikel att läsa åtminstone de sista raderna i(TRYCK)

Just nu

Vargen, som symboliserar Övre Frykens Konstrunda och gjordes av Bo Jonzon för många år sedan.

Om mindre än en vecka börjar Övre Frykens Konstrunda. Jag öppnar vår sal och min ateljé för alla som vill komma och titta på mina bilder - och på lokalen. Jag, liksom övriga utställare, har öppet 22, 23, 24 april kl 12-18. För mer info gå till vår hemsida(tryck).
Nu har jag slutat producera bilder inför påskhelgen och försöker fokusera på inramning och hängning. Det kommer bli fint.

Det är ett härligt rum att fylla med bilder.

Samtidigt som jag förbereder mig för Övre Frykens konstrunda jobbar jag som dekormålare på Västanå teater. Där är jag i första hand hantverkare och utför de måleriarbeten scenografen Bo Jonzon vill. När jag blandar färg använder jag i och för sig precis samma sätt att tänka som jag gör när jag gör bilder. På Västanå teater rör det sig oftast om betydligt större ytor och ibland andra bindemedel.
Det är ett underbart roligt arbete tillsammans med ett härligt gäng arbetskamrater.
Jag lägger ut bilder av hur arbetet med scenografin och resten av Berättarladan fortskrider. Följ oss gärna på Facebook(tryck).

Tusch

Det är så bra att ha begränsningar. Då kan jag rätta mig efter dem. Jag kan välja bort det som faller utanför. Jag kan fokusera på det jag "får" göra. Jag kan bryta mot begränsningarna, överträda dem. 


Mina regler för de här bilderna är: 
1. Svartvitt utan gråskala.
2. Den kärleksfulla föräldern + ett vuxet barn. 

Jag börjar bara rita med tusch och dragstift på akvarellpapper. Den kärleksfulla förälderns huvud kommer först. Sedan får jag se vad som händer. Det är lite äventyrligt och lite svårstyrt. Ibland blir bilderna obehagliga för att det inte är OK att behandla ett vuxet barn på samma sätt som ett spädbarn. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska få se. Därför är det skönt att jag har mina två begränsningar.

Konstrundan eller vad man ska göra under påskhelgen

Jag kommer, som jag har berättat tidigare, att delta i Övre Frykens Konstrunda 22, 23, 24 april - eller Långfredagen, Påskafton och Påskdagen. Vi har öppet 12-18 alla dagarna.
Det ska bli så roligt att visa både mina bilder och vår fantastiska utställningslokal. Jag tänker även visa min ateljé med pågående arbeten. 


Efter att ha åkt rundan förra året ska det bli spännande att stå som värd den här gången. Vilka kommer komma? Vad kommer de, eller kanske ni, att säga?...och VAR ska ni parkera? Just nu ligger det en oformlig isvall på parkeringen. Jag hoppas att en dryg månads vårvärme och mitt hackande med spaden ska göra susen.

Mina favoriter på Konstrundan är 16.Art-Gallery och 21.Katarina Linnerstorp. 
Själv har jag nummer 20. I den tryckta foldern finns nummer 20 både i Sunne och i Bjälverud. Det senare är  fel. Jag finns i Sunne. 
Dessutom finns min favoritpirat, Hans Westlund med sina bilder på Hotell Selma Lagerlöf tillsammans med bl.a Anna Samuelsson.

Lite landskap

Jag har planerat vad jag ska visa på Övre Frykens konstrunda i påsk för ganska länge sedan. Det ska bli mycket flytande tusch - många svartvita teckningar på två olika teman. 
Det hindrade inte att jag idag gjorde några små landskapsbilder, som nog är närmast släkt med mina stora "sömnbilder". Det är ju skönt att bryta av med färg och med mindre exakta linjer efter att ha tecknat länge. 

Akryl och tusch - kanske klara

När jag ser dem på skärmen undrar jag om jag fått mest inspiration från Hans Westlund eller Lotta Lagersson, som båda har visat eller visar underbara landskap under våren. 

Uthyres/reklam

Jag har alltid gillat att informera och förklara. Jag jobbade för länge sedan med utställningsformgivning. Jag gillar utställningar. Jag gillar att få lära mig mer på ämnen som jag inte hade tänkt lära mig mer om. Jag tycker att det är tråkigt att vänta. Jag har redan slösurfat i de flesta väntrum utan att få några oväntade infall.


Därför har jag börjat göra utställningar på olika ämnen. De behandlar till exempel ämnen som "Orange, grönt och lila", "Märta Dohnas öde", "Bäverns tänder" "Kjolens historia" och "Så växer ett träd". 
Mina utställningar är vackra eller dekorativa eller både och. De är handmålade och handtextade. Varje ämne får sitt eget visuella uttryck. Om jag kan förklara i bild väljer jag att göra det framför att använda ord. Jag väljer smala delar av större ämnen. Jag vill väcka nyfikenhet.

Utställningarna "Märta Dohnas öde" och
"Orange, grönt och lila" visade på en konferens.  
Jag tänker mig att utställningarna ska visas en och en. 

Närbild, "Märta Dohnas öde"

Nu finns mina utställningar för uthyrning. 

Kontakta mig om du behöver ge din patient något vila ögat på eller väcka dina elevers nyfikenhet eller ge dina passagerare något att prata om!

En till

Jag fortsätter på samma tema som igår. 

En fråga jag måste ta ställning till är om jag ska rama in bilderna så småningom. 
Jag hade inte tänkt det när jag började.

Fortsättning på ett gammalt projekt som var fortsättning på ett annat...

Jag fick lust att jobba vidare med en idé som jag jobbade med för ungefär ett år sedan. 
Det är ett outtömligt tema med en ganska bestämd form.

Jag låter de här bilderna tala för sig själva. 

Bilder och ord

Jag lyssnar ofta på radio. När det gäller nyheter får jag nästan allt via radio och några enstaka nyheter, mest lokala via tidningar. Att jag inte ser på nyheterna på TV beror nog mest på att jag blir rastlös när jag sitter där och ska se bilder samtidigt som jag ska lyssna. Radion är bäst. Jag kan göra andra saker medan jag lyssnar. Det skärper till och med min förmåga att ta in informationen. 


Jag har följt upproret i Egypten via radio. 
Bland journalisterna som rapporterar finns en som är klart bäst. Cecilia Uddén. Hon pratar flytande arabiska och kan prata med "mannen på gatan". 
Hon får mig att tro att hon alltid är på rätt plats vid rätt tillfälle. 
När hon beskriver situationen på Tahrirtorget tar hon med små detaljer, som "en liten flicka i rosa klänning som äter någon slags efterrätt ur en plastmugg"eller "några äldre män som har hittat en gräsplätt där de äter Kentucky fried chicken och vilar ut". Hon berättar att hon "inte har sett en enda bil på bron som går över torget på hela dagen...eller vänta...nu kommer faktiskt en ensam bil." 
Jag tror att jag ser det hon säger. Jag lyssnar på varje ord hon berättar. Det är så levande. 

Lånat från CBS hemsida

Och ändå - En bild säger mer än tusen ord; en kväll tittade jag på Aktuellt. Jag häpnade över hur Tahrirtorget ser ut i verkligheten. Cecilia Uddén hade inte fått mig att tänka mig torget så enormt stort. Det finns så ofattbart många människor där. Många av människorna är så unga. De är så lika svenska ungdomar. 
Bilderna på kameler med ryttare som tränger sig in bland människorna blir absurda. Det är som att olika tider möts i bilden. 

Lånat från Aljazeeras blog

Vi har så stora möjligheter att få bilder av det som händer. Det är bara viktigt att kolla vem som bestämmer vilka bilder vi får se.

Ifåner

Jag jobbar en liten stund med mitt måleri varje dag.
Det är skönt. Jag längtar efter att få göra det. Det är den bästa stunden. Resten av dagen, när jag jobbar med annat, hinner min hjärna lösa hur jag ska gå vidare.
Nästa steg på den här blir nog mera murrigt och mera vitt, men imorgon ska jag lägga upp en ny bild. Den här ska få vila några dagar.

Jag målar fortfarande olja. Det är extra bra med lång torktid nu.

Att vara duktig (del 2 eller 3)

Häromdagen försökte jag pressa Hans på en hemlighet. Jag lyckades inte. Möjligen förolämpade jag honom lite i stället. 
Jag brottas själv ständigt med frågan i mina bilder, trots att jag i princip vet svaret.
  
Vi hade tittat på Hans alla härliga, uttrycksfulla bilder. Allt var färgsprakande, levande och fantasieggende. Sedan fikade vi. På väggen hängde en tidig Westlund. Det var en perfekt krokiteckning. Vilken figurteckningslärare som helst hade blivit lycklig. Jag tror till och med att man kunde känna igen modellen. Jag frågade Hans varför han inte tecknar så längre. Jag ser ju att han kan teckna naturalistiskt. 


Här låter det som om jag skulle tycka att det naturalistiska är finare än det expressionistiska. 


Det tycker jag inte. 


Ändå är det så lockande att göra perfekt, fotografiskt likt - att visa att man kan göra skuggor, att man kan få ytor att bukta, att man kan locka fram verkligheten ur ett papper eller en duk. 


Det luriga är bara att de där perfekta bilderna dör. 


Ingen orkar fästa blicken på dem mer än några sekunder. 
Förmodligen har det att göra med ögats(och hjärnans) vilja att förstå. Ögat försöker se något begripligt i alla bilder det ser. Om bilden är helt begriplig och har alla delar på rätt plats finns det inget att titta på. En bild som inte kan begripas vid första anblicken lockar däremot ögat att titta mer. 


Jag tror att det bland annat är därför jag stannar så länge i Hans bilder.

Själv provar jag olika sätt att hindra mig från att vara naturalistisk. Jag tror att det här kan bli bra när det är klart. 

Hans Westlund ställer snart ut i Karlstad

Jag åkte över höjden till Munkfors för att titta på min kompis Hans Westlunds bilder.  
När jag tänker på Hans bilder tänker jag att han gör människor och djur. Hans målar också landskap ibland, men jag har inte tänkt mig att han är en landskapsmålare. Nu vet jag att han är det. Han är dessutom den bästa landskapsmålaren!   


Min uppgift var att tillsammans med Hans titta igenom hans bilder för att grovt välja ut vilka som ska vara med på utställningen på Galleri Konstgruvan i Karlstad. Det roligaste med Hans konstnärsskap är nog att han är så otroligt produktiv. Grovgallringen var ett riktigt äventyr. Han har så många bra bilder! Jag är säker på att han har material till minst tre utställningar till i sin ateljé. Den här gången ligger fokus på landskap och mindre tuschbilder. 

Hans vilar lite. Der här är några av bilderna som blev utvalda i första gallringen. 

Mina favoriter är landskapsbilderna(ej med på bilden ovan), som nästan är abstrakta. De visar mig landskap där jag kan gå runt med blicken hur länge som helst. De visar mig bekanta platser där jag aldrig har varit. 


Jag rekommenderar alla som har möjlighet att ta sig till Konstgruvan, Hööksgatan 27 i Karlstad. Vernissage den 5 februari, kl. 13-16. Utställningen pågår till den 18 februari, öppettider tisdag-fredag 10-18. 
Jag önskar Hans lycka till med fingallring och hängning. Vi ses på lördag!



   

Kroki och andra figurer

Jag har tidigare berättat om hur bra och roligt det är att teckna kroki(crouquis). I Värmland ges det inte tillfälle att göra det så ofta. 
För några veckor sedan fick jag ihop ett gäng glada tecknare och en duktig modell. Vi tecknade i fyra timmar. Här är några av de 20-30 riktigt snabba som jag gjorde:

Figurtecknandet gav mig ett par nya idéer. 
Den ena är att jag ska börja ge krokikurser med mig som lärare. Jag återkommer när jag har mer detaljer.
Den andra är att göra mina bilder från "BORTA"-utställningen som skulpturer i helfigur i verklig storlek. Jag är osäker på exakt hur det ska gå till, men jag har köpt hem en hel del hönsnät och ståltråd för att börja skissa. Jag är ganska säker på att jag ska använda mig av modell för att hitta intressanta former och uttryck. Resten måste ske allt eftersom när jag har börjat jobba med det och ser vad som händer. 
Min vision är svävande, sovande människokroppar mitt i rummet. Det låter lite gammalt och taget när jag skriver det, men det k a n ju se bra ut ändå.  

Vad gör folk hela dagarna?

Jag kan väl erkänna att jag inte har så mycket lust att blogga just nu. Min blogg hör ihop med mina bilder. Bilderna har hamnat långt ner på min prioriteringslista på sistone. Min kreativitet kommer ut på andra sätt. Tillsvidare kommer jag att blogga när jag får lust och har något att berätta.


De senaste veckorna har jag ägnat en hel del tid åt att måla dansmattor åt Västanå teaters turnéföreställning "Ormstunga". Föreställningen har ingen scenograf. För det visuella ansvarar regissören Jimmy Meurling och kostymören Inger Stinnerbom. 
Jag fick 40 meter ljusgrå dansmatta och en informationsfolder, gjord av Per Hardestam. 
Nu har jag målat om mattorna i samma färger som foldern och förstorat upp den karta som dekorerade foldern så att den täcker en yta som är 8x8 meter. 

Jag valde att använda mig av rutförstoring för första gången i mitt liv. Det underlättade arbetet. Jag valde en grov nivå. Varje ruta blev 85 centimeter i verkligheten. Jag har jobbat med två mattor åt gången. På bilden nedan syns hur jag har markerat upp rutorna med tejpsnuttar. 
Jag kan väl erkänna att jag kände mig lite slarvig efter att för några veckor sedan ha hjälpt högstadieelever att rutförstora foton, som de jobbade på med blyerts.

Idag  levererade jag mattorna. Jag fick för första gången se hela kartan. Den 5 februari är det premiär. Gå och titta på Västanå teaters Ormstunga och gå på mitt golv!   

Annat

Jag tycker så mycket om att bearbeta bilder i Photoshop.
Det var länge sedan jag använde det i min bildkonst, men jag är igång igen. Den här gången blev det bara så att jag började skissa direkt i datorn för att jag hade bråttom. Jag tänker "börja från början", alltså börja på papper senare. Just nu kan jag inte låta bli att fortsätta.

Det här är några retuscherade exempel. Jag vill inte sätta dem i rätt sammanhang ännu.

Min eller någon annans skåpmat

Jag röjde i vårt förråd. Jag rev ihop en hög med gamla papperkassar, som jag trodde var tomma. Ur en kasse rasade nio små masoniteplattor med temperamålningar av hundar. 

 Jag bläddrade fram och tillbaka bland bilderna. Det är uppenbarligen våra gamla hundar på bilderna. Material och teknik är mina. Stilen vacklar mellan en önskan att förenkla och en önskan att teckna. 

Det konstiga är att jag inte har något minne av att jag har gjort dem. Under den period då vi hade hundarna gjorde jag inga bilder. Jag hade ingenstans att måla. Jag hade så många små barn och så många stora hundar som tog all min tid. Kan jag ha gjort bilderna när jag sov eller...? 

En del av bilderna kan nog förtjäna en revival - om det nu var jag som gjorde dem. Hör av dig om det var du!

Kreativitet

De senaste tre dagarna har jag låtit min kreativitet forsa omkring hur som helst. Jag har fått en idé till ett projekt. Jag tror på idén till 200%. Det är så roligt. 
Jag har kontaktat alla människor jag har behövt kontakta för att sätt igång, bokat möten, skissat och läst på om vartannat. Jag har rådfrågat alla jag har pratat med och fått nya infall. Varje vaken stund har det dykt upp små tankar om hur jag ska göra, vad jag måste tänka mer på och vad jag måste kolla upp. 
Det har varit som att surfa på en våg högt över vattenytan(tror jag, har ju aldrig provat det). Kanske är det det här som kallas flow?

Idag har jag bara en liten stund på mig att jobba med projektet. Sedan måste jag göra nyttiga saker. Denna lilla stund går åt till att sitta och fundera på om det verkligen är en bra idé. Ingenting dyker upp. Jag ringer ingen. Jag kollar inget. 


För mig har det alltid funkat så. Kreativitet tar plats. Kreativitet får inte begränsas i vare sig tid eller rum. Den måste få bubbla ut och vara oberäknelig. Den måste få flöda fritt, annars stelnar den till en fyrkantig kloss eller en att-göra-lista som inte är så viktig. 
Då är det bättre att städa toaletten eller något annat smutsigt.

Färgmatchning

Jag har hört många konstnärer göra narr av kunder som vill köpa bilder som matchar soffan. De gör det självklart inte när kunderna hör på, men de gör det. 
Det är ju lite kränkande att inse att ens hårda slit med komposition, motivval, skuggor och linjer minimeras till att vara en matchande ton i färgskalan hemma hos kunden - en inredningsdetalj. 
De flesta konstnärer säljer nog ändå sina bilder till sådana kunder också. Pengar är en bra sak för en konstnär.


Nu har jag hängt upp min "BORTA"-utställning hemma i salen. Jag fick plats med nästan alla bilder. 
Jag kommer kanske visa hela utställningen här på bloggen så småningom. 
När jag hade flyttat runt, funderat, flyttat runt igen många gånger och hängt upp bilderna såg jag vad jag hade gjort utan att reflektera över det. 

Klockren färgmatchning!

Allt utom idén

Jag fortsätter bråka med bilden. 
Jag tycker om kompositionen och nästan alla former. Jag har provat så många olika färgkombinationer att jag inte längre minns vad som var tanken färgmässigt. Mitt senaste steg är att helt ta bort det blå ur bilden. 

Kanske är det inte färgen som är problemet, men jag har väldigt svårt att släppa den här bilden nu. 
Idén* som var så bra från början börjar bli ett hinder i hela arbetet och ändå har jag inte ens provat den ännu. 


*)Jag har inte berättat vad idén är.

Blandat

Mina "BORTA"-bilder är hemma igen. Det tog lite tid. Jag har ställt ifrån mig dem huller om buller och här och där. Det är mest rörigt, men på ett ställe blev det riktigt lyckat. 

Jag börjar inse att Hans hade rätt i att jag borde splitta upp det stora "paret" bilder. Det här var mer spännande. Det lämnar mer till mig som betraktare.

För bra

Jag gillar att göra rätt och vara duktig. Jag tror att de flesta har något av det draget. Det kanske är den långa vägen genom skolan som har fått mig att tycka att det känns så bra. Jag tyckte om att få en klapp på huvudet av fröken. 


När det gäller bilder menar jag att det är fel att göra rätt och vara duktig. Det finns inget så dött som en perfekt bild. Som betraktare gäspar man och tittar på något annat. Det måste finnas något som stör ögat i bilden för att väcka intresset.
Efter att ha använt mig av slumpen (i tuschform) för att hindra min duktighet i bildskapandet har jag nu hamnat i samma gamla spår som innan. 


 

Jag vill göra rätt och vara duktig och bilderna bara dör. Suck.

Visa eller inte visa?

Ska man visa de bilder man håller på med på nätet? 
Jag har diskuterat det med andra konstnärer och mest fått argument mot att visa. Det här är de två vanligaste:
1. "Tänk om någon skriver ut din bild i Gicléprint(utskrift av hög kvalité) och sätter upp på väggen utan att betala för den!"
2. "Dina bilder finns kvar på nätet i alla tider, oavsett om du tar bort dem. Tänk om någon googlar ditt namn och får se dåliga bilder som du har gjort."
3. "Om du visar dina bilder på nätet innan du har ställt ut dem har du inget att visa."


Själv tänker jag inte så. 
Tänk om någon skriver ut och har min bild på väggen. Det är ju roligt. Det är i och för sig inte tillåtet att göra så, kom ihåg det. 
Jag kan inte föreställa mig en framtid där jag inte kan stå för mina bilder alls. Jag lägger ut så många bilder att det kommer upp en blandning av allt jag har gjort. De flesta träffarna på "Lotta Appelquist" är inte heller mina bilder.  Jag kanske inte gillar samma bilder som betraktaren heller. Kanske tycker betraktaren om något som jag inte tycker är bra nu.
Trycker man på någon av mina bilder på Googles träffsida hamnar man här, på bloggen, i det inlägg där jag skriver om bilden. För mig blir det ett sätt att synas.
Jag ser utställningen som ett av många sätt att visa mina bilder. Att se en bild "i verkligheten" är naturligtvis en speciell upplevelse. Färgerna kan vara olika i olika ljus. Storleken på bilden spelar roll för vilket intryck man får. Sättet att placera bilderna i förhållande till varandra ger en ytterligare dimension. Jag tänker mig att arbetsprocessen, som jag visar på bloggen, fram till färdig bild kan ge bilden en annan dimension. 

Jag visar de bilder jag arbetar med för att få feedback, reaktioner, synpunkter, nya infall. Att göra bilder som jag gör är ett jobb helt utan kollegor och bollplank. 
Det är oerhört värdefullt att få kommentarerna här. Tack för alla kommentarer jag får!

Bra arbetsnamn

Jag har råkat komma fram till ett arbetsnamn på de här bilderna. Det k a n ändra sig. 

Nu kallar jag dem "Ifåner" med samma betoning som ikoner. Det kan nog bli ett lite väl kravfyllt namn på sikt. 
Jag har massor av roliga planer på fler bilder och hur de ska hänga ihop. 
Det jag vet minst om är det måleriska. Måleriet ska få ta mycket plats. Det kan hända att jag låter måleriet vinna över idéer och berättelser och bara målar. Men jag tror inte det.

Så sakteliga

Jag går små, små steg. Jag är ganska säker på att alla ytor ska bli blå i slutändan. 
Första målet nu är dock att ta bilden från 1970-tal till sekelskifte.

Hålla kvar och släppa

Först såg bilden ut så här.  Det fanns mycket att ändra på. Det fanns också någon kvalité att spara. 
Jag vet vad jag vill säga, men inte hur det ska se ut. Jag jobbar väldigt lite och långsamt nu. Trevar och gör annat.
Nu ser den ut så här.

De senaste dagarna har jag bara tittat, inte målat alls. Duken står och väntar. Jag tittar in en stund ibland. 
Jag tror att jag snart kommer att måla vidare. Det är skönt att vänta på en impuls att göra en ändring. 
Just nu gillar jag bara näsan. Jag kommer nog att hämta upp en del av den övre bilden igen. Kanske.

Nya, mognare bilder?

Jag har börjat måla igen. Nu provar jag olja. Oljan har sina fördelar, om jag bara vänjer mig.

Som jag har nämnt tidigare har jag några olika projektidéer på gång redan. Nu gäller det "bara" att hitta en form som håller. 

Min enda metod för att komma fram till en form är att prova, prova och prova. 

Jag har också satt upp en regel: Jag får inte göra som jag har gjort i "sömnbilderna". Jag får inte fastna i den trevliga tekniken.

Nu ska jag hitta något annat sätt att tappa kontrollen.

Gästboken

Jag tittar till min utställning, "BORTA". En gammal dam med rullator går sakta mellan bilderna. Hon står länge framför varje bild. Det verkar som att hon tittar noga och begrundar det hon ser. Det känns bra.
Jag tittar till gästboken. Många har skrivit i den - sida upp och sida ner med fina kommentarer. Det finns också en sida där det bara står "JAG ÄR BÖÖÖG". Det känns bra. En ungdom har besökt utställningen. Jag hoppas att hon eller han hann se några av bilderna också.


Mitt bland allt det fina har någon anonymt skrivit att är en "omogen utställning". Det känns inte alls bra. Jag känner mig mycket mindre nöjd och stolt. Jag går genom lilla Sunne och undrar vem det är som tycker att jag är omogen. Jag tappar liksom lusten. 
Jag har gjort mitt allra bästa. Jag har vågat visa mina bilder. Jag har fixat det här och jobbat hårt. 

Jag börjar älta "omogen". Någonstans kanske jag håller med. Det är omoget att försöka göra vackert. Måleriskt är det omoget eftersom jag inte fokuserade på måleriet. Jag ser bilderna snarare som teckningar än målningar. Jag vill att publiken ska förstå. Att göra publiken helt nöjd kanske är omoget. 

Det kanske är mer moget att låta publiken fylla vissa tomrum i bilderna? Jag bara gissar lite.


Nå. Nästa gång jag visar utställningen kommer den kanske se annorlunda ut. Jag ä r en omogen målare, som har många år kvar att utvecklas om jag vill. 
Men det viktigaste av allt; skriv positiva kommentarer eller inget alls i mina gästböcker. För kritik: kontakta mig direkt med namn och ansikte så att jag kan få bemöta kritiken. Morr. 

Aspar

Så är det de gula asparnas tid igen! 
Jag, som trodde att vädret hade gjort att löven bara blev brunfula och trillade av i år. Jag tänkte att förra året var magiskt, men det här var vanligt brunt. Så är det inte. 
Asparna är så guldiga att det inte ser verkligt ut. 

Jag tror inte att jag kommer att måla dem i höst. Däremot har jag fotograferat och lekt med filter i Photoshop. Jag kan inte att låta bli dem helt.

Tur att det går att "snabbjobba" i datorn. Nu ska jag flytta fokus.